kroppsuppfattning
jag har börjat se ett mönster.
det är ungefär varannan vecka som min kroppsuppfattning förändras.
jag har nu varit i en normalkropp, dvs normalvikt, några månader. jag börjar vänja mig och den här kroppen är mitt nya utgångsläge. förut hade jag vant mig vid att vara benig och det var mitt utgångsläge. att "plötsligt" vara normalviktig och se en annan kropp i spegeln var i början väldigt konstigt och på något sätt oväntat.
nu har jag börjat vänja mig vid hur min kropp känns, hur den ser ut, hur den fungerar. att se min mjuka mage i spegeln är inte förvånande.
men ibland blir det något fel. jag vet inte exakt vad som utlöser det men ibland kan det vara att jag börjar jämföra. jag ser någon väldigt smal och tänker att sådär såg ju jag också ut för ett tag sedan. och mina tankar börja mala på. varför lämnade jag min drömkropp? hur kunde jag bli såhär mjuk? varför kan inte jag få vara sådär smal utan problem?
jag tänker förståss inte rationellt och att hon kanske faktiskt mår dåligt, eller hur förjävligt jag mådde när min kropp var sådär smal.
men ändå, från att i förra veckan ha känt mig snygg och jävligt kvinnlig och vacker vände det och plötsligt har jag ångest över min enorma kropp. det är så löjligt! att det vänder sådär, och jag vet ju att mina tankar och känslor är helt korkade.
men jag ser i alla fall mönstret, att det kommer och går, och jag står ut. jag får vänta ut den här perioden helt enkelt. det är inget fel på min kropp.
det är ungefär varannan vecka som min kroppsuppfattning förändras.
jag har nu varit i en normalkropp, dvs normalvikt, några månader. jag börjar vänja mig och den här kroppen är mitt nya utgångsläge. förut hade jag vant mig vid att vara benig och det var mitt utgångsläge. att "plötsligt" vara normalviktig och se en annan kropp i spegeln var i början väldigt konstigt och på något sätt oväntat.
nu har jag börjat vänja mig vid hur min kropp känns, hur den ser ut, hur den fungerar. att se min mjuka mage i spegeln är inte förvånande.
men ibland blir det något fel. jag vet inte exakt vad som utlöser det men ibland kan det vara att jag börjar jämföra. jag ser någon väldigt smal och tänker att sådär såg ju jag också ut för ett tag sedan. och mina tankar börja mala på. varför lämnade jag min drömkropp? hur kunde jag bli såhär mjuk? varför kan inte jag få vara sådär smal utan problem?
jag tänker förståss inte rationellt och att hon kanske faktiskt mår dåligt, eller hur förjävligt jag mådde när min kropp var sådär smal.
men ändå, från att i förra veckan ha känt mig snygg och jävligt kvinnlig och vacker vände det och plötsligt har jag ångest över min enorma kropp. det är så löjligt! att det vänder sådär, och jag vet ju att mina tankar och känslor är helt korkade.
men jag ser i alla fall mönstret, att det kommer och går, och jag står ut. jag får vänta ut den här perioden helt enkelt. det är inget fel på min kropp.
KOMMENTARER
Skrivet av: Maria
Även fast mycket fortfarande känns konstigt, förvirrande och läskigt, tycker är häftigast är att man numer längtar mer till de dagar da man känner sig hemma i sin kurviga kropp än man sörjer den magra kropp man lämnat bakom sig.
Stora kramar pa dig!
Skrivet av: Bullen
Jag håller med Maria (som kommenterat här innan mig). Jag avslutade min ätstörningsbehandling helt och hållet i februari i år, och fortfarande har jag svårt att se min kropp då och då... I bland är jag jätteförvirrad och osäker, men det finns ändå alltid en längtan efter det friska... Nu för tiden har jag en erfarenhet av vad det är att vara frisk, och den erfarenheten försöker jag påminna mig om när jag känner mig tjock...
Kärlek
