rébellion des hormones

jag hittade en bok idag. jätten i spegeln. skönt att läsa att jag inte var den enda som faktiskt snodde mat.

mikaela skrev ett öppet brev förut som jag hittade när jag var som sjukast. jag läste det på internet och satt och grät hela natten. (eller ja, jag övedriver, men länge). boken handlar om henne.
hon skrev en dikt som är med i boken och jag höll andan medan jag läste den. den beskriver exakt hur jag tänkte när jag var som mest sjuk. men samtidigt blir jag rädd, för det är skrämmande, det är en skrämmande dikt. det visar hur sjukt det är att vara sjuk. och jag har kommit till den insikten, vilket är en framgång.

Min dröm

Jag vill kunna gå i snö utan att lämna några fotspår...
...vara helt fri
Fri från alla äckliga kroppsliga behov
Jag vill inte behöva något
Eller någon
Inte mat
      Inte gå på toaletten
            Inte känna hur tarmarna rör sig
                    Inga äckliga gaser
                             Ingen äcklig mens
                                     Inget blod
                                              Inget snor eller slem
Inga äckliga fettvalkar
Bara slät hud som sitter hårt åt
Inga stora muskler, bara slätt
Inga synliga blodådror
Inget hår
Ingenting som väller ut
Perfektion
Aldrig behöva känna sig fet och ful
och äcklig
Ha full kontroll
Kunna använda kroppen till
det jag vill att den ska
Göra volter, dansa, spela fotboll, springa
utan att det är jobbigt
och inte svettas
Vara mer som ett väsen
En fjäril, en ängel
Nej, en älva
Sväva fram
Utan fotspår
Fragil, graciös
Inte ful, fet & klumpig & äcklig & kladdig
Ren
Helt ren
Fri

exakt så kände jag. jag grät i mammas famn och sa de här orden. jag vill bara slippa alla kroppsliga behov, jag vill inte ha alla kroppsodörer och kroppsvätskor. allt som kommer ut, som sticker ut, som hänger.
men nu vet jag att det är fullkomligt omöjligt. det är inte min kropp jag behöver förändra utan mina känslor gentemot min kropp. alla har mens, alla kissar, alla svettas, alla äter, alla pruttar. det är naturligt.