äta
igår var en av de tuffaste dagarna på den här kämpiga resan.
logiskt sett är det inte alls en jobbig dag, jag har haft mycket värre dagar på avdelningen både psykiskt och fysiskt och matmässigt.
men igår kom flera dagars ångest ifatt mig.
pasta carbonara.
det eller lax, och jag har aldrig tyckt om lax, och naiv som jag var tog jag pastan.
vilket var bra för jag behöver utmaningar, jag kan fortsätta vara ätstörd hur länge som helst om jag alltid ska välja maträtten med bulgur/ris/couscous och kyckling.
jag fick in den enorma tallriken full med spaghetti, vit sås och skinka,
de tre sakerna som min anorektiska del hatar som mest och är vettskrämd för.
och det var en chock. jag åt. och jag grät. och jag mådde dåligt resten av dagen. men ändå åt jag mellanmål. jag LAGADE middag. och jag åt kvällsmål. det var nästan som att jag till slut gjorde det för att vara destruktiv, för att jag ändå var ledsen över att jag behöver mat och att det är kört, jag kommer behöva äta mat resten av livet.
men vänta? ja, det är ju just det. jag kommer behöva äta mat resten av livet för det är livsviktigt. och jag kan inte skjuta upp det hur länge som helst. jag måste klara av att äta sex mål om dagen. jag måste klara av att hur vidrig jag än känner mig på grund av en pasta carbonara så måste jag äta resterande 3 målen.
och nu har jag bevisat att jag KAN. det gör ont, det sliter lite i ryggen och nacken och min hjärna har fortfarande en viss kortslutning, men jag tänker ändå vara stolt, min friska del är stolt, jag har klarat av något oerhört. jag har trotsat sjukdomen, jag har ätit något jag tyckt varit groteskt, och jag har lagat middag.
och sanningen är att jag antagligen fortfarande låg i underkant. det känns verkligen inte så, men antagligen kunde jag ha ätit mer och det skulle fortfarande behövas och vara "normalt".
jag har bestämt mig igen: det är nu det gäller. NU. just nu. när jag blir gammal vill jag inte se tillbaka och ångra allt jag aldrig gjorde. jag vill inte ha ett liv där jag visserligen är smal och rätt nöjd med min kropp men tvingas kämpa för det utseendet och misshandla mig själv psykiskt och fysiskt. jag vill kunna se tillbaka och tänka på allt roligt jag gjort, allt jag klarat av, allt gott jag har smakat, alla skratt jag har haft. jag vill kunna tänka tillbaka och vara oerhört stolt över att jag vunnit över en ångest-depressions sjukdom som är dödlig.
och därför är det bara att köra på.
