jag och min mage
det vore så skönt om magen kunde samarbeta så jag slapp den extra ångesten efter mina måltider som magproblemen innebär. och inte behöva sitta med en värmekudde efter maten.
och den fattar typ inte. min kropp fattar fortfarande inte. den har blivit mycket bättre på att avgöra vad den vill ha, hunger och mättnadkänslorna börjar komma tillbaka (hungerkänslor är tillbaka men mättnaden är helt fucked fortfarande) men jag kan fortfarande inte lita på min kropp.
och jag tycker det är så otroligt att andra människor känner av vad de behöver - om det är en stadig lunch eller bara någon macka till mellanmål eller en chokladkaka. att de känner av vilken måltid som kommer härnäst. att de kan äta en cafemacka till eftermiddagsmålet och sen ta mindre till middag. att andra inte behöver följa klockan för att veta när de ska äta och inte behöver följa ett schema för att veta hur mycket de ska äta. det låter så konstigt. har det någonsin varit så med mig? har jag kunnat veta? känna av att maten inte varit tillräcklig och jag behöver ett knäckebröd till, eller att jag ska ta en tallrik yoghurt med flingor istället för choklad, eller äta en glass istället för mackor, eller att jag behöver en middag istället för mellanmål.
ja, det har jag ju. jag har ju varit en normalt fungerande människa som ätit efter vad magen, ögat och hjärnan vill.
känns bara väldigt långt bort.
Åh vad jag känner igen mig, inte det där med magen utan att behöva äta efter klockan. Att veta attt man inte kan lita på sin egen kropp. Känslann av att känna riktig hunger igen. Alla dom där känslorna.
Du har så rätt med det att bli besviken ppå sig själv. Jag vet jju attt jag inte bör vara det men jag har väldigt stora krav på mig själv och på mitt tillfrisknande. Människor i min närhet ser ju inte det som händer här hemma och jag vill vara dom till lags. det är svårt att förklara men jag tror nog att du förstår.
Kram
Visst är det konstigt? Att man har krav på sig jämt och ständigt. Krav på att gå ner i vikt - krav på att bli frisk. Kravkravkrav.
Gör man något rätt (dvs äter ordentligt utan att kompensera) mår man dåligt. Gör man något fel mår man dåligt. Man vill visa att man mår dåligt men man vill inte oroa nära och kära. Man får dåligt samvete vad man än gör.
Jag har försökt släppa det så gott det går. Jag blir frisk när jag blir. Jag har tagit mig ur den värsta svälten, jag går frivilligt behandling, jag har t.o.m. börjat laga mat. Mina framsteg är kanske inte synliga för andra - de har inte kunnat se om jag gått upp 0.5 kg vilket jag märker av direkt. De kan inte se de småsmå stegen som är enorma för mig.
Men i längden ser de. De ser att jag inte är lika mager som för ett halvår sen. De SER ju att jag äter bättre, orkar mer, kan åka till stan själv, kan gå ut. De MÄRKER att jag kan skratta, har idéer, har ambitioner.
Ha inte höga krav, det räcker att anorexin har det och du är inte anorektisk, du HAR anorexi. Och det man har kan man bli av med.
Kram!
Jag känner verkligen igen mig! Och jag har också hållt på ett bra tag nu, jag undrar när det kommer bli så avslappnat och normalt som det är för andra. Precis allt det du skrev har jag tänkt på jätte mycket, men jag har inte kunnat formulera det. TACK för att du fick mig att förstå mina tankar:D
