pizza med banan
JAG HAR ÄTIT EN PIZZA MED BANAN OCH CURRY TILL MIDDAG!!!
jag är helt off när det gäller pizzakulturen, det har varit ett big no no, och jag hade ingen aning om att man ens kan ha banan på pizza? alla mina vänner skulle beställa, och jag fick panik och satt och kunde inte koncentrera mig och sa att jag inte vill ha något, inte ens sallad (för det skulle kännas så stört att peta i en sallad medan de andra äter en god doftande pizza bredvid). men så sa min kompis "du kan ju ta en barnpizza åtminstone? försöka?" och jag velade och det värkte i hela kroppen, men så sa jag precis innan de skulle ringa pizzerian "jag tar en barnpizza med banan!". och värken bara släppte, jag pustade ut och kunde koncentrera mig på vad alla sa igen. det var en helt otrolig känsla. att bara göra det som JAG egentligen vill och inte det som ÄTSTÖRNINGEN vill.
och bara göra det.
och jag var jättenervös. en hel (barn)pizza och med något på som jag aldrig i mitt liv ätit förut, och banan har jag också varit så rädd för, inte för att det är mycket kalorier utan för att den har mer kalorier än andra frukter och det har twistat ihop det i mitt huvud. jag kan äta en jättesockrig müslibar på 3 gånger så mycket kalorier men en banan är jättesvårt.
och jag åt upp hela. det tog sin lilla tid och de andra hade för länge sen ätit upp sina normalstora pizzor, men jag satt och tuggade och lät smaken sprida sig och tillät mig att känna mig bra över att jag gör det.
såklart kommer ångesten. det gör den. jättemycket. ett tag försvann jag och kunde inte koncentrera mig och satt och tänkte på hur i helsike jag ska kunna kompensera det här, om jag ska träna, om jag ska svälta imorgon, hur jag ska straffa mig själv.
men. jag har banne mig bestämt mig. jag har ätit normalt i tre dagar nu, och jag måste acceptera att ibland blir det mer kalorier vid någon måltid, och det gör för fan ingenting. det händer inte ett jävla skit. jag har legat i underkant så länge så det spelar ingen roll alls.
shit. jag har ätit en pizza. och det är helt otroligt men det var verkligen värt det. när den värsta ångesten släppte kände jag hur energin spred sig i kroppen och jag blev pigg och pratade och skrattade och var som alla andra. jag kunde vara social, jag blev inte helt förlamad av ångest, och jag har inte blivit tjock på fyra timmar heller.
och vad gott det var.
Gud vad skönt det är att läsa en bli-frisk-blogg där det faktiskt går framåt för den som skriver. Det känns vanligare med bloggar där det står still eller går bakåt. Otroligt peppande.
Kram och lycka till
Känner jag med faktiskt :) Har läst alldeles många "kampen mot anorexin"-bloggar som snarare är proana bloggar och bara uppmuntrar en till att vara destruktiv.
Jag vill inte ha något sånt i min blogg. Jag vill inte uppmuntra det minsta till att fiffla med mat och träning. Jag vill bara att alla ska kämpa mot anorexin och må bra. (Inklusive mig själv fast det har jag så svårt att fatta ibland).
vad fint att du klarade det!! :)
åh tack, känns väldigt bra att få höra att det man gjort var BRA. behöver höra det från andra eftersom i mitt förvirrade huvud pågår en närkamp där ena delen säger "du är ju fruktansvärt äcklig som ätit pizza, pizza är symbolen för att bli tjock yadayada" och den andra som säger "du är så BRA. du åt pizzan för att du klarar av att kämpa och det var så gott och det var det du ville".
jag behöver en allians som kan stå på rätt sida och hjälpa.
