rébellion des hormones

jag har de senaste dagarna gått runt och tyckt att jag har en väldigt fin kropp, att jag ser bra ut och trivs med hur kroppen ser ut nu. jag tror inte att jag gått upp i vikt på ett tag och börjar mer och mer känna en trygghet i att det kanske är såhär jag ska se ut och att jag faktiskt inte kommer bli överviktig av att äta som jag gör (och behöver).
men.
såklart finns det alltid ett men.
ibland kommer den här konstiga skräcken som börjar nånstans i magen och bröstkorgen och sprider sig snabbt i hela kroppen och tar över hjärnan. den kommer inte ofta så den märks nästan mer när den väl är där, och alltid lika förbluffande. en skräck att jag kommer bli hur fet som helst. att jag kommer ha fettdepåer som bara dallrar så fort jag går. att jag inte kommer kunna sätta på mig några av mina kläder nästa vecka. det är en skräck som förlamar mig och föser undan alla andra tankar, en helt ologisj rädsla att jag på bara några dagar kommer bli överviktig, få fetma.
det sköna är att den här skräcken inte sitter kvar så länge. förut fanns den där hela tiden fastän jag var så underviktig. nu kommer den väldigt sällan och nu har jag energi och kraft att faktiskt utmana skräcken och resonera bort tankarna. tänka med min intellektuella hjärna och våga tro på att jag verkligen inte kommer bli fet. att det inte funkar så. att min kropp inte är helt annorlunda än andras, att den inte fungerar annorlunda utan behöver precis det som alla andras kroppar. tillräcklig mat, vila, närhet, ömhet, njutning.
(och motion men det ordet ger mig ångest seriöst, ska aldrig mer träna på gym eller tvinga mig själv till fysisk aktivitet om jag egentligen inte vill, men tänker snarare på en promenad då och då, bada, dansa, leva).
och just det här att man har kvar sin kropp tills man dör. man är sin kropp. det är den som finns med en hela tiden. och man måste aktivt börja tycka om den eftersom man inte kan bli av med den, hur mycket man än går ner i vikt, hur mycket man än skadar den. för att må bra behöver kroppen må bra, och den kommer inte må bra av sig själv. jag har misshandlat min kropp så länge, tyckt så hemska saker om den. nu är det dags att ta hand om den, ta tillvara den och se möjligheter istället.