rébellion des hormones

det händer ibland att min mamma behöver säga åt mig att ta mer. eller ger mig en blick för att jag ska förstå att jag tagit för lite. och egentligen vet jag i de situationerna redan innan att jag behöver mer, men det kan vara så lockande att överlåta ansvaret till någon annan, slippa känna att "jag göder mig själv" och se det som någon annans order. att frånsäga sig ansvaret.
men det är farligt. det är riktigt farligt att överlåta allt till någon annan. i början behövs det kanske, och jag tyckte det var så skönt att vara inlagd - då slapp jag tänka, räkna, lägga upp. jag var "tvungen" att äta och jag behövde "bara" sätta mig vid bordet, få maten serverad och äta. inget ansvar. inget annat alternativ.
men det är viktigt att man inser varför man äter. att det handlar om MIG SJÄLV. jag gör det för mig själv. visst gör jag det för min familj också för de lider om jag lider, men det handlar ju framförallt om mitt liv och att JAG ska må bra. det kanske låter själviskt, men det här är oerhört viktigt att inse. att jag äter för min egen skull. att tro på att jag är värd ett riktigt liv. att jag har en plats här i världen och att den platsen ska vara ett riktigt liv fylld av glädje och bra saker.
jag äter och kämpar framförallt för min egen skull. det är viktigast. sen kommer för familjens skull och för vänners skull. men framförallt för min egen skull.
och då behöver jag kunna ta ansvar. jag behöver kunna vara helt själv hemma en hel dag och ändå äta allt jag behöver. jag måste kunna äta utan att någon säger hur mycket det ska vara. jag måste göra det själv, för det är mitt liv och mitt val att bli frisk. jag väljer att bli frisk och jag tänker klara det.