ensamheten
jag vet att jag har mina vänner, riktiga vänner. min mamma, mina syskon. jag har folk som älskar mig, som gärna är med mig, som försöker få iväg mig på grejer, som tycker jag är bra. som behöver mig kanske t.o.m.
men just nu sitter jag ändå och gråter. för jag känner mig så fruktansvärt ensam.
kanske är det en klyscha, men jag har alltid varit utanför, jag har aldrig varit den i centrum. jag har alltid behövt slåss för att få vara med. alltid behövt försöka. hela tiden försöka vara någon annan, någon bättre.
jag har alltid varit konstig och folk har känt av det. under högstadiet blev jag högljudd och punkare och tjafsade med alla för jag ville tränga bort ensamhetskänslan. jag gjorde mig "konstig" för att slippa känna mig konstig. under gymnasiet blev det något bättre, men fortfarande var det så, jag var så annorlunda, jag sa konstiga saker, jag kopplade inte på samma sätt, och jag var så deppig många perioder, klart folk inte pallade umgås med mig.
och sen sket sig allt, och när jag inte längre orkade med mig själv började jag svälta mig själv på riktigt och blev anorektisk. jag isolerade mig från allt. jag kände mig ensam men på något sätt kändes det som att jag hade valt det, det gjorde inte lika ont att vara ensam, jag var inte konstig längre jag var ju bara sjuk. jag kunde skylla allt på sjukdomen. att jag inte blev uppringd, att jag inte blev bjuden, att jag var ledsen, att jag åkte hem tidigare. allt var sjukdomens fel. inte mitt.
för det mesta mår jag bra. och känner mig inte alltid lika ensam. jag börjar bli tryggare. jag har bevisat att jag kan stå på egna ben, mer eller mindre. men vissa stunder, som nu, gör det så ont, fysiskt ont i kroppen. alla på min behandling har pojkvänner. jag förstår inte hur? när jag var sjukare kände jag mig ovärd, benig och skitjobbig som hade såna mat- och ångestproblem. inte kunde jag ha en pojkvän, klart jkag inte kunde utsätta någon för det och hur skulle jag få ihop mattiderna om jag skulle träffa och umgås med nån? så hur kan de ha förhållanden? och nu när jag känner mig säkrare, starkare, friskare, nu finns det ingen. nu märker jag hur länge sen det var jag var kär. och någon var kär i mig. som inte också är skitkonstig. jag vet, jag har dejtat, jag har träffat massor av killar i år bara, men det händer inget. det blir inget. antingen är de skitkonstiga eller så är det något fel på mig. och det känns så tomt, just nu.
nu bara.
annars brukar jag känna att det är bra såhär. att jag får koncentrera mig på mig själv och min självkänsla. att jag ska klara av att må bra utan att behöva få bekräftelse av en kille. så på ett sätt är det bra.
men just nu känner jag mig så ensam. just nu vill jag ha den där närheten, den där trygga pirriga underbara känslan.
fastän jag har folk jag skulle kunna ringa.
kanske för att jag varit nere i tre dagar nu och bara gråtit och känt mig opeppad på det mesta. och det är så svårt, jag vill ju bara att det ska vända, jag vill vara lika euforiskt lycklig med ett leende på läpparna som i tisdags.
(och det kommer ju förståss inte hända om jag sitter här och gråter över sånthär).
Jag är också smått förbluffad över hur många med ätstörningar som verkar ha en pojkvän. Hur fixar man det med ett anorektiskt kontrollbehov och kroppshat? Även om just de sakerna har blivit bättre, känner jag mig fortfarande obekväm så fort någon tittar på mig och har svårt att se folk i ögonen. Om någon skulle ta på mig skulle jag troligen få panik. Lite svårt att bygga ett förhållande på de förutsättningarna...
För övrigt känner jag igen mig väldigt mycket i det du skriver om att vara annorlunda och att självvald ensamhet inte gör lika ont. Jag måste tvinga mig själv att komma ut, prata och umgås med människor, för det är så mycket enklare att bara vara ensam och slippa känna sig konstig. Samtidigt gör ensamheten ont också, när den inte blir självvald längre och man längtar efter närhet.
Hoppas att det vänder för dig snart!
Å jag förstår vad du menar! Men jag tror, iallafall i mitt fall, att den där känslan av att inte passa in ligger i den usla självkänslan man har. Att inte duga. Inte vara av betydelse. Värdelös helt enkelt. Å som du säger, äs var en möjlighet att fylla det känslomässiga tomrummet med någonting. Vara någon. Tillsammans med äs var man inte längre så ensam. Att äs är en falsk och elak polare behöver jag ju knappast nämna.
Sen det där med att vilja ha någon. Det känner jag också ibland. Tror att det ligger i en önskan av att bli sedd och älskad av någon som inte varit med i alla dessa turerna med äs. Någon ny. Som ser mig för den jag är nu. Större än förut. Och trots det åtråvärd. För själv vill man ju så gärna känna sig så, men äs sätter ju ständigt käppar i hjulet.
Det plus svårigheten att lita på vad människor i vår närhet säger om oss. De vill ju att vi ska bli friska. Kanske säger de att vi är fina för att skynda på processen. (är ju inte så men känslan finns där)
Precis som hos dig är denna önskan något som pendlar fram och tillbaka. Ibland skulle jag inte ens tåla att någon rör vid mig. Å då är det svårt att ha ett förhållande.
Skynda lånsamt och släpp ut känslorna som finns därinne. Oavsett vilka de är.
And remember, "Idelt solsken ger öken"
Många kramar
du må känna dig ensam, men den känslan delar du med så många av oss läsare.
det var för mig rätt befriande att surfa in på din blogg och läsa just detta inlägg, när ensamheten belägrat mig hela dagen.
ja, hur sjutton går det ihop för andra med äs att samtidigt ha ett förhållande? det frågar jag mig också, för jag har aldrig varit i närheten av det. otänkbart. och nu, när man börjar krypa ut ur sin bubbla blir det så smärtsamt påtaligt hur ensam man är. vet inte om du läser bloggen "vägen från 37 kg", men anna där har skrivit ett tidigare inlägg där hon tog upp just ensamheten. mkt bra, och en liten liten tröst att se att jag inte är ensam i den känslan utan att vi faktiskt är så många därute som brottas med just detta problem: tomheten efter en ätstörning.
stor kram
Gud ja, jag känner igen den där känslan. Sen blir jag arg på mig själv och känner mig jättedum, för det är liksom inte så att jag inte har några vänner, och det vet jag ju. Men ibland känner jag mig verkligen ensammast i världen ändå.
Känner igen mig väldigt mycket - som vanligt - i detta inlägg.
Själv var jag tillsammans med en kille under tre år, vi träffades under tiden då jag var lätt överviktig och han var med på första etappen av ätstörningsresan. Men blev aldrig riktigt kär i honom även om jag älskade honom på andra sätt som inte var passionerade. Kommer ihåg hur jag tvingade ut honom på långa promenader, grät och skrek över min kropp, tappade sexlusten helt och hållet, skrek på honom, åt efter olika dieter, var oerhört självisk. Ändå stannade han - till jag slutligen bröt ihop av falskheten och bad honom att gå. Då först gick det upp ett ljus för honom om hur det hade varit, vårt förhållande. Så fyllt av kärlek men så himla sjukt och ätstört ändå.
Ett förhållande som man har när man är ätstörd kan även lätt lätt gå om intet när man börjar bli frisk igen.. för det är så lätt att stanna kvar i tryggheten - speciellt när man är ätstörd - att ha någon att klamra sig fast vid.
