rébellion des hormones

jag har märkt att jag har svårt att tillåta mig att vara glad. det är underligt, eftersom jag helst av allt vill vara glad och vara en glad person som andra tycker är positiv och uppåt. ändå har jag svårt att bara le utan att ha en bra anledning, eller känner mig för mycket i centrum om jag skrattar högt, som att jag vore knäpp.
varför har jag svårt att visa mig glad när jag ju vill att folk ska se mig som en glad person?
kanske för att de kommer tro att jag ska vara glad hela tiden? eller för att det är för avslöjande? att det kan gå över? eller ovant? eller konstigt?
påväg hem kände jag mig så lätt och leendet bubblade upp. och jag vågade inte riktigt le - tänk om någon ser och undrar vad fan jag ler åt. men spelar det någon roll då? jag försökte le ändå, och det var ju inte farligt. jag försöker le så ofta jag kan. men faktum kvarstår att det känns underligt. inte fejkat, eftersom spontanleenden är bland de mest äkta. bara konstigt. som en orolig tanke som jämt kretsar runt i mitt huvud som säger "något farligt kommer hända, du har inget att le åt, var inte glad för då kommer det bli värre när du blir ledsen".
men det blir faktiskt inte värre. jag har läst psykologi och vet att det är vetenskapligt bevisat att rör man mungiporna uppåt som ett leende frigörs fler glädjeämnen och man blir faktiskt gladare. på sätt och vis kan man fejka sig till att bli gladare. typ. ibland får man göra det, ibland behöver man tvinga sig själv. såsom man tvingade sig själv att börja äta. tvånget är inte av ondo, utan man tvingar sig faktiskt till ett mycket bättre liv. eller helt enkelt bara: till ett Liv. för ett anorektiskt, icke-leende, ensamt liv är inget liv.
jag ska försöka fortsätta le så mycket det går. och försöka komma över spärren. inte vara rädd för att bli ledsen utan vara här och nu, vara i glädjen. jag får vara glad, jag får vara gladast! och herregud det förtjänar jag för i helvete, efter så lång tid fylld av ingenting, nu vill jag fylla det med GLÄDJE.