rébellion des hormones

det går att bli fri från anorexi

hormoner

Jag vet att jag äter lika mycket som schemat mängdmässigt och jag äter regelbundet och så. Ibland byter jag ut något mot något annat, men ja energimässigt är det samma. När jag gick i behandling och fortsatte upp i vikt fast att jag inte skulle det så tog de bort så mycket de kunde från mitt matschema - och sedan fick jag inte kolla på min vikt längre. Ibland äter jag mer än schemat.. och får ångest eftersom jag ju fortsatte upp i vikt fast att jag inte skulle utan att äta mer.



Mitt matschema är typ såhär:



Frukost: 1 dl havregryn, 1 dl mjölk, 1 dl juice, 1 frukt

Lunch: normalportion enligt capio och vatten

Mellis: en skål fil och frukt valfri

Middag: samma som lunch och vatten

Kvällsmål: 1 smörgås med smör och pålägg och 1 glas mjölk



- det är så mycket mindre än många andra ska äta och ändå går jag upp i vikt. Blir så ledsen av det.

Vissa dagar håller jag mig mätt på detta men ibland äter jag litet mer till frukost för att jag nästan dör innan lunch annars. Nu vill jag inte att du ska panika av att se mitt matschema, jag fattar inte hur det kan vara så himla olika.. många som var underviktiga/överviktiga på capio åt mer än mig plus näringsdrycker och blev tillsagda att de skulle kunna fortsätta äta så sedan..vid normalvikt men inte jag och en del andra alltså.



Jag skulle nog också vilja ha en sådan behandling eller liknande.. när jag var på capio så var ju som sagt min behandlare bara borta hela tiden och jag behöver nog verkligen psykologkontakt. Speciellt när jag fortsatte upp i vikt och inte kunde stå emot kontrollbehovet att spegla, spegla och spegla mig. Och jag hade ju inget liv och inga vänner i Stockholm, skrev mig där på min brors adress för att kunna komma till capios dagvård men sen orkade jag inte bara komma hem till en tom lägenhet där längre..(min bror är på annan ort) så därför hoppade jag av och åkte hem till norrköping och ett sommarjobb på min mammas jobb. Men ska åka på utskrivningssamtal till löwenströmska snart. Vet inte ens vart de ska remittera mig för jag vet ju inte vart jag ska vara i höst.. har sökt naturbasår på universitet i norrköping..för att jag antagligen inte kan flytta för långt från mina föräldrar ännu, vet ju hur det gick med london och så. Men vet inte ens om jag kommer att klara studier om jag ska hålla på och deppa och sådant..men jag tänker bli frisk och fri från detta.. jag har ju i alla fall normalvikten, viljan och stödet från familjen.



Du verkar så himla underbar Vanja, tack så jättemycket för att du tar dig tid att lugna mig när det gäller mina tankar. Ska försöka tänka som du säger.

massor massor av kramar.

Haha, detta inlägget är precis som mig :) Ena dagen går allt sååå bra, hur lycklig som helst, nästa kan vara rena motsatsen. Älskar dom dagarna man bara går runt och ler, ah :)

Åh, jag blir så himla glad när jag läser allt du skriver - det är allt som jag skulle vilja skriva men aldrig riktigt lyckas sätta ord på! DU ÄR SÅ JÄKLA SMART.



Haha det där med svettningar är så sjukt jobbigt, ibland har jag fått gå upp mitt i natten och byta lakan. Hur äckligt liksom? Men euforin är himla härlig! Och känslan av att orka saker igen är helt oslagbar! Att orka lyssna, tänka vara delaktig istället för att gå på repeat. Tjoho för oss - vi är bäst!



Och scones låter alldeles förträffligt gott, det blir det nog i helgen!

Stora kramar!

Jaa, lr hur, haha!!

Är själv i puberteten...igen!! :P



tusen kramar till dej!*

Wow. Känner mig mindre abnormal nu.

Atleast I am not alone...;)

Det värsta är nog humörsvängningarna. Satt i bilen i lördags och trallade med, och helt plötsligt bölade jag som en 3-aring. Pinsamt. Och inte kunde jag sluta heller!

Tusen tack för en jätte fin blogg!

Kramar

När jag kom till capio hade jag på egen hand gått upp 10 kg på 3 mån genom att äta alldeles för litet – men ändå mer än vad jag gjorde förrut. Det gick i rasande fart, typ 2 kg i veckan ibland, - och jag blev självklart väldigt rädd och ångestfylld utav detta. Så själva anledningen till att jag sökte till capio var att jag ville ha en stabil vikt på ett normalt matschema samt samtalshjälp med allt det andra. När jag kom till capio vägde jag 55-56 kg till 170 cm och de gav mig matschemat som jag beskrev i förra meddelandet (lunch och middag är enligt tallriksmodellen där). Jag grät mig dock till en extra macka till frukosten.

De sa åt mig att ”på det här matschemat ska du inte gå upp mer i vikt - du är inte här för att gå upp i vikt och vi strävar inte efter det eftersom du har normalvikt. Du kanske går upp något mer kilo men inte mer” – så jag kände mig relativt lugn för då kunde jag åtminstone skylla ytterligare viktuppgång på capio istället för på mig själv liksom. Även om jag ju skulle äta mer än jag ätit innan så litade jag på dem. Själva behandlarna på capio tycker jag åt mycket mindre än mig till och med. Exempelvis tog de kanske bara ett äpple till mellis samt att deras frukost nog aldrig såg större ut än två smörgåsar. Min behandlare sa även till mig att när man är frisk så kanske man inte äter mellanmål o.s.v.. fast när ex. Gisela vår dietist kom till oss så sa hon att man alltid skulle det. Hon sa även att man alltid borde ha åtminstone tre beståndsdelar av matcirkeln till mellis.. men ändå kan man bli ordinerad bara en skål fil liksom.



I alla fall… så varje vecka på capio gick jag upp i vikt (förutom två).. inte några hundra gram utan ungefär 0,5 kg-1 kg i veckan och en vecka till och med 2 kg. Min behandlare var mkt borta under denna tid pga sjukdom och jag bara grät och grät och ville inte acceptera min viktuppgång, kände mig rentav lurad för jag som ätstörd vill ju självklart stanna på bmi exakt exakt 19 och inte mer och ”de sa ju att jag inte skulle öka” (har du kommit till acceptans av ett högre BMI än typ 22 ännu?). Tidigare i mitt liv har jag varit smått överviktig eller haft en vikt med ett bmi på 24 och det är en av mina största rädslor att hamna där igen eftersom jag mådde så dåligt av det.. och ju har känt mig tjock, klumpig, ful, oeftertraktansvärd och stor i hela mitt liv – även på dagis.



Det enda vi i alla fall kunde göra var ju att ta bort en macka+pålägg till frukosten, vilket vi gjorde. Jag skulle arbeta med acceptansen och att stå ut med ångesten i att alla mina befaranden om mig själv och min kropp faktiskt skulle kunna vara sanna (enligt någon slags metod) utan att kontrollera med vägningar, speglingar, mätningar, tittande på foton och andra kontrollmetoder. Jag lyckades inte så bra med att sluta med kontrollerna. Efter några veckor så fick jag sluta kolla på min vikt eftersom det ingav så mycket ångest och sedan dess har jag inte fått reda på min vikt. Det blev inte så mycket bättre med kontrollerna heller och ingen direkt uppföljning eftersom behandlaren var borta (fick en halvtimma i veckan hos stödbehandlare men hon kunde ju inte börja luska i det andra utan där pratade jag väl mest av mig litet). För några veckor sedan sa de dock att jag åtminstone inte rört mig uppåt eller neråt på 3 veckor.. men jag brukar vanligtvis inte gå upp litet i taget utan göra sådana dära jättehopp litet då och då som sitter kvar och inte alls är vatten så det lugnade mig inte så jättemycket.



Sanningen att säga har jag ganska ofta ätit litet mer än mitt schema.. om jag ex varit ute och festat, någon enstaka gång överätit, ätit godis på lördagar eller bara stannat uppe sent vilket krävt extra energi. Och det har de inte bannat mig för utan uppmuntrat – fast själv uppmuntrar jag det ju inte (pga viktfobin).



Nu när jag har hoppat av capio så äter jag som sagt samma mängder och hoppas på att min vikt blir stabil (inte för att jag tänker väga mig förrän om minst typ några månader).. har aldrig blivit av med hunger eller mättnadskänslor (så går litet efter dem) i och med att jag aldrig riktigt svält mig (då menar jag med att kanske gå under 900 kcal om dagen under en längre tid) utan alltid hållit mig till att äta restriktivt sedan 2007 (då jag gick ner från min högre vikt, 73 kg). Gjorde slut med en pojkvän som jag varit med i 3 år samt blev deppig när jag flyttade till London vilket gjorde att jag droppade till undervikt – men innan hade jag bara ätit litet och hållt mig på lägre normalvikt. Alltid haft kropps- ansikte- och matångest och endast tränat i förbränningssyfte osv.



Jag känner mig helt enkelt som ett klassiskt fall av tjej som lätt skulle kunna hamna tillbaka och börja svälta och förstås bli ännu deppigare eller tvärtom att jag blev mycket gladare och friskare. Inte för att jag ALLS tänker göra det första, men jag menar när jag tänker på mig själv objektivt.. jag äter allt och så men kontrollerar fortf. – tar inte mkt smör på mackan, kompenserar ibland och känner mig nöjd om jag inte är så hungrig och kan äta mindre än schemat.

Vet inte om jag ska äta mer än det jag äter – men det känns helt fel i mig att äta mer än mitt matschema då jag ju är så rädd för att gå upp till vikten jag hade innan 2007. Jag antar att det jag kommer göra är att fortsätta äta som jag ska (och inte fuska mera även om det har varit småskaligt), ta kontakt med psykolog och vården i norrköping på något vis till hösten, arbeta med självhjälpsböcker och mindfulness och ja.. försöka vara social och göra grejer hela tiden även om jag är deppig. Borde jag göra något ytterligare? Äta mer? Vet att du inte kan svara på det egentligen… men jag vill ju också ha toppförbränning som dig! Jag har ju dessutom inte haft min mens på 3,5 år så det skulle vara trevligt att få tillbaka den med.



shit mastodontinlägg igen. haha

heej vännen!



ville bara önska dej en

jättehärlig Midsommar!



kram kram kram!