rädslan
eftersom jag så länge trängt undan kroppens behov är det så läskigt. jag har svårt att känna fysiskt smärta, jag har svårt att känna när mina fötter är helt iskalla. det är svårt att lita på magens signaler. hungermättnadmättnadhunger.
det värsta jag vet är när mitt blodsocker sjunker. då hamnar jag i ett ätstört tillstånd, det är därför jag har svårt att släppa tiderna, för jag vill inte hamna i det där hemska tillståndet. när hunger slår till och gör en helt gråtfärdig och irriterad. då känner jag genast igen det från när jag var riktigt sjuk, och genast reagerar jag på samma trygga sätt. genom att inte vilja äta.
jag klarar inte av att dra ut på tiden så bra, för då blir det motsatt effekt - ju hungrigare och grinigare jag blir desto mindre vill jag äta. jag använder samma beteende som förut. hungrig? inte fan ska jag få äta. vad svagt att vara såhär hungrig och gråtfärdig och darrig, fyfan, nej nu ska jag äta ännu mindre, nu ska jag straffas.
jag reagerar med det invanda mönstret. med rädslan att om jag stillar det här starka behovet kommer jag inte kunna.
det är svårt med rädsla. allt man kan göra är att motbevisa. motbevisa och våga.
Fast det är ju genom att svälta som risken att hetsäta och drabbas av bulimi/övervikt ökar våldsamt mycket. Att förbjuda sig själv mat triggar lusten att äta mera. Att lyssna på kroppens signaler är en enkelbiljett mot ett liv utan någon form av ätstördhet (inkl övervikt).
För övrigt vill jag säga att du skriver så fantastiskt jävla bra. Verkligen. Du är så himla bra på att förmedla känslor i ord och fan, jag bara häpnar. Du är så stark, och klok. Inspirerande och peppande. Tack.
Känner igen mig i dina inlägg.... Jag brukar försöka säga till mig själv att jag trots allt kan gå ner i vikt om jag vill, när de känslorna kommer upp. But its hard...
Förstar precis vad du menar! Denna rädsla att man äter alldeles för mycket och att man kommer att ga upp, upp, upp! Spelar ingen roll hur manga som intalar en att det inte kommer att hända. För rädslan finns ända där. Precis som känslan av att man äter dubbelt sa mycket som alla andra och därför kommer att bli dubbelt sa stor.
Men det är ju "bara" rädslor och känslor.
Och dessa kan, ska och far man inte alltid lita pa när man har en ätstörning.
Och här har vi "boven i dramat"!
För vi är sa vana av att inte lita pa nagon förutom oss själva. Och när man inser att det faktiskt kanske är tvärtom, ja, da blir det rörigt där uppe i knoppen.
Som du säger. Motbevisa och vaga!
Tror pa dig!
Men jag förstår inte riktigt hur dessa förändringar egentligen ser ut.. om det är meningen att jag bara ska vänta tills det kommer av sig självt genom att bara leva eller om jag måste göra något drastiskt? Det känns så passivt att bara äta och leva på för att deppigheten och kroppshatet ska försvinna. Tänk om det inte gör det liksom? Konstigare saker har ju hänt under solen..
Ja.. de säger att det var olyckligt att hon var borta (i mer än halva min behandlingstid) men ja.. det gör ju en inte friskare att de tycker så. Nu ska jag dit på samtal på torsdag.. kommer att ta hela dagen att åka så jag hoppas att det är värt det :)
Att de tog bort mat från listan är en av grejerna som jag är litet arg på som jag ska ta upp på torsdag. Ja menar, ja, jag gick upp i vikt och så tar de bort en macka så att jag blir hungrigare som om det var den som var hela skillnaden mellan att gå upp i vikt och inte gå upp i vikt?! Det låter ju jätte-ätstört att tänka så. Det gjorde det även väldigt ångestfyllt att äta något mer på kvällen utöver kvällsmackan om jag var hungrig och uppe sent.. vilket var valfritt för mig att göra (typ en knäckemacka och 1-2 frukter till). Eftersom jag ju då kanske var uppe i den där extra frukostmackans kalorier.
Till mig har de sagt att en tjej som inte rör på sig i min ålder (20) behöver mellan 1800-2000 kcal om dagen (kan inte fatta att det är såpass olikt från scä? Jag skulle förstås mkt hellre kunna äta mer på samma vikt men eftersom den rusar iväg så kan jag ju uppenbarligen inte det? Och om den stannar och är stadig jämt här - på över BMI 20 + att jag blir mätt, även om jag aldrig äter något godis eller så utan att kompensera ner maten.. betyder väl det att jag äter tillräckligt?). Så det är väl ungefär det de bygger mitt matschema på. Capio på löwet har ju Gisela van der ster som dietist och hon kommer dit ibland.. och hon ska ju vara ätstörnings-specialiserad bigtime. Men ofta tycker jag att capio gör tvärtemot vad Gisela säger på vissa områden.. vilket ju väcker misstankar om att det är många ställen som de inte följer hennes råd på. Ett ex. är ju att hon rakt ut till mig sa att ett mellanmål måste innehålla tre delar i kostcirkeln.. att det måste finnas något tuggbart, typ flingor i filen. Och ändå har jag bara en skål fil till mellis. Ijuförsig tar jag ju även frukt men det är ju inte på mig schema som obligatoriskt. Många andra skulle säkert –inte- ta extra frukt. Just nu jobbar jag på ett konfirmationsläger där det är mat ofta – hela tiden har jag i mina ögon ätit för mycket och ofta lite mer än mitt matschema så är jätterädd nu för att lägga på mig vikt igen.
Ang. min mens så har jag varit hos gynekolog, ätit igångsättningspiller några gånger om året (för de räcker bara för en gång) och då går den igång och så. Men sedan kommer den inte mer. Min gynekolog verkar inte se det hela som ett problem.. inte heller läkaren på capio så ja.. jag antar att jag bara ska låtsas som ingenting.
Jag ska ju fortsätta ha samma behandlare nu ett tag. Känner mig ju så osäker då de ju har massor av år av erfarenhet och säger en sak.. vill ju kunna lita på det för annars känns ju allt skakigt. Jag känner mig bara så nere, förvirrad och ilsken just nu. Blää..
kramar.. oh förlåt att jag skriver värsta klagobreven till dig. Det blir rätt ensidigt och själviskt i huvudet när man är rädd för vad som komma skall och inte har någon behandlare som man pratat med på ett bra tag. Du verkar, efter att ha läst dina kloka inlägg ett tag, ha många skyddsväggar som ätstörningen måste ta sig förbi innan det når dina direkta handlingar..eller hur tycker du? kram igen
