rébellion des hormones

okej kör ett lite praktiskt inlägg.
för det första: läs boken mattillåtet av gisela van der stern (ska fixa en länk, eh.. ok: tryck här) för det är en väldigt bra och praktisk och informativ bok när man kämpar mot en ätstörning. den besvarar många frågor och kan lätta lite på oron och på de konstigheter man fått för sig. jag läste den när jag var lite för sjuk så det var inte så mycket som fastnade, fick läsa om kapitlen senare. den stod alltid under min säng så jag kunde plocka fram den så fort någon tanke började väsnas och lugnade mig med att jag gör rätt.
det enda problemet med boken är hennes tjat om järn. om att man behöver börja äta järn annars går vikten upp, vilket gjorde att jag fick för mig att jag säkert hade järnbrist för att jag varit vegetarian så länge, och jag vågade inte börja äta i rädslan att rusa upp i vikt. jag hade inte järnbrist bara dåliga järnvärden, men jag rusade inte upp i vikt. behövde inte äta extra järntillskott eller något, började bara äta normalt. först vegetarisk kost (och gick alltså inte upp mer i vikt än vad som var normalt) och började bara äta rött kött efter några månader.

(och sen så tänkte jag skriva inom en parentes att jag åt en jättegod pizza tropicana till lunch idag. det var verkligen gott. med pizzasallad som är så underskattat!)

och till sist: seriöst, sparka den där jävla ätstörningen mellan benen! eller sparka den i huvudet. ge den stryk. man måste ge ätstörningen stryk istället för sig själv. för man är inte sin ätstörning! jag vet att det känns så, jag kan ibland inte urskilja mina tankar från det ätstörda tankarna, jag identifierar mig ibland som "ätstörd" eller "deprimerad". men jag är inte det. för jag är en person som HAR en ätstörning och HAR en depression. jag föddes liksom inte med det. jag föddes med två armar, två ben, bruna ögon och en liten leverfläck på ryggen. DET föddes jag med. men inte med en ätstörning eller en depression, och jag kan bli av med dem. jag ska sparka ner dem, bort från mig, även om de genomsyrar mitt huvud är det inte JAG som tar stryk genom att äta utan ätstörningen. det kanske gör ont, men det är egentligen ätstörningen som har ont.
så sparka på.