tillit
något jag haft otroligt svårt för - alltid - är att lita på människor. jag är otroligt misstänksam av mig och paranoid, och utgår helt enkelt från att folk vill mig illa eller har en baktanke med allt. det här försvårar såklart alla mina relationer och ofta tror jag att folk umgås med mig för att de inte har nåt bättre för sig eller för att de tycker synd om mig. det är inte heller alltid logiska tankar.
det här förstärktes, som allt annat, av ätstörningen och jag hade otroligt svårt att våga lita på folk omkring mig, att de faktiskt ville mig väl. jag var misstänksam mot allt och alla. jag trodde min mamma hade i extra olja och saker i maten för att jag skulle gå upp i vikt. jag trodde att dietisten sa att jag kunde äta mer bara för att göda mig. jag trodde de matlistor jag skulle följa var för att jag skulle bli tjock. jag hittade hela tiden små bevis på att mina misstankar stämde - som att dietisten sa att jag kan ta ett äpple extra till varje mål - va? det blir ju jättemycket mer? nu inser jag såklart att det där gör kroppen av med med detsamma.
jag tänkte att alla bara hjälper för att slippa mina problem.
men jag fick välja - antingen litar jag på den här behandlingen och litar på det de omkring mig säger, vad mamma säger, vad dietisten säger, vad behandlaren säger, vad mina vänner säger. eller så kommer jag fortsätta sitta fast i den där jävla sörjan.
jag har börjat våga lita. och det är så svårt, jag tvivlar ofta. jag har så otroligt svårt att inte utgå ifrån att folk vill mig illa eller inte bryr sig om mig. men jag försöker. jag försöker inte ta allt som ett personligt hot. jag försöker lita på folk. jag försöker lita på de fina komplimanger jag får. varför skulle folk säga så om de inte menade det? varför skulle dietisten jobba på en ätstörningsklinik om hon inte kan sin sak och är specialist? klart hon vet bättre än jag eller min ätstörning.
och mina vänner, de umgås ju med mig för att de faktiskt tycker om MIG.
jag litar på att maten jag ska äta är rätt. på att jag måste förändra mina tankar själv. på att jag måste våga. och jag gör så att jag testar den här vägen, jag kör på, jag vågar lita på folk även om jag känner en panik inför att kanske bli sårad eller lurad. men jag gör det nu, jag ska lita mer. och om det skiter sig kan jag alltid backa tillbaka till skiten.
men jag tror att om man känner tillit vinner man så mycket. man måste bara våga.
det här förstärktes, som allt annat, av ätstörningen och jag hade otroligt svårt att våga lita på folk omkring mig, att de faktiskt ville mig väl. jag var misstänksam mot allt och alla. jag trodde min mamma hade i extra olja och saker i maten för att jag skulle gå upp i vikt. jag trodde att dietisten sa att jag kunde äta mer bara för att göda mig. jag trodde de matlistor jag skulle följa var för att jag skulle bli tjock. jag hittade hela tiden små bevis på att mina misstankar stämde - som att dietisten sa att jag kan ta ett äpple extra till varje mål - va? det blir ju jättemycket mer? nu inser jag såklart att det där gör kroppen av med med detsamma.
jag tänkte att alla bara hjälper för att slippa mina problem.
men jag fick välja - antingen litar jag på den här behandlingen och litar på det de omkring mig säger, vad mamma säger, vad dietisten säger, vad behandlaren säger, vad mina vänner säger. eller så kommer jag fortsätta sitta fast i den där jävla sörjan.
jag har börjat våga lita. och det är så svårt, jag tvivlar ofta. jag har så otroligt svårt att inte utgå ifrån att folk vill mig illa eller inte bryr sig om mig. men jag försöker. jag försöker inte ta allt som ett personligt hot. jag försöker lita på folk. jag försöker lita på de fina komplimanger jag får. varför skulle folk säga så om de inte menade det? varför skulle dietisten jobba på en ätstörningsklinik om hon inte kan sin sak och är specialist? klart hon vet bättre än jag eller min ätstörning.
och mina vänner, de umgås ju med mig för att de faktiskt tycker om MIG.
jag litar på att maten jag ska äta är rätt. på att jag måste förändra mina tankar själv. på att jag måste våga. och jag gör så att jag testar den här vägen, jag kör på, jag vågar lita på folk även om jag känner en panik inför att kanske bli sårad eller lurad. men jag gör det nu, jag ska lita mer. och om det skiter sig kan jag alltid backa tillbaka till skiten.
men jag tror att om man känner tillit vinner man så mycket. man måste bara våga.
KOMMENTARER
Skrivet av: Martina
Jag med. Fan vad jag kände igen mig i den delen speciellt. Att folk faktiskt kan tycka om mig. Jag förutsätter fortfarande att de umgås med mig för att de inte har någon bättre att hänga med, eller att alla tycker bättre om min kompis. Eller jag slutade precis med det igen för jag kom på att det verkliegn inte är så, att det bara är så i mitt huvud. Men shit, vad lätt det är att falla tillbaka. Tryggheten i att jag inte spelar någon roll. Ingen bryr sig om mig ändå, varför ska jag bry mig om mig. Tokigt vad knasiga saker man kan få för sig.
Du äger!!
Kärlek
