rébellion des hormones

igår när tankarna började komma igen satte jag på bra musik väldigt högt i min ipod och fokuserade på texten. så jag inte kunde tänka på något annat. jag vägrade lyssna. för tankarna kommer och de finns där ibland, men det viktiga är att känna igen dem. veta att det är de sjuka tankarna. allt som har med att jag ätit för mycket, jag ser ful ut, mina kinder står ut, jag är stor, jag kommer bli överviktig, jag borde inte ha fyllekäkat, jag har tappat kontrollen, jag är ett matvrak - alla de är sjuka tankar. och det är jävligt svårt att skilja de sjuka tankarna från de normala tankarna ibland, men ju mer man vågar och ju bättre man lär känna sina tankar desto lättare blir det att urskilja dem, och stänga av de sjuka tankarna.
om jag bara vågar lita på att min övertygelse att "jag är ful" är en sjuk tanke kan jag våga stänga av den tanken. oftast får jag panik för att det känns som att jag försöker lura mig själv eller tysta ner en sanning. men det är ju inte sanningen! jag måste våga tro på att mina tankar, mina grundtankar som jag haft i flera år, är sjuka. de stämmer inte. det är svårt för de tankarna hör inte bara till ätstörningen, de har funnits så otroligt länge, det naturliga är för mig att tänka att jag är ful, gör fel, beter mig konstigt. men det är sjuka tankar.
och varje gång jag börjar tänka de här destruktiva tankarna ska jag tvinga bort dem. tysta ner dem. mycket bättre positiva tankar ska få ta plats. och ibland får jag fösa bort de med hjälp av hög musik, ibland får jag gråta ut dem. men de ska inte få förpesta mitt liv.

och det är inget man måste utan något jag vill. man måste inte tänka positivt. jag vill tänka positivt. man måste inte bli frisk. jag vill bli frisk. för hur man säger saker spelar också stor roll.