rébellion des hormones

oftast är jag nöjd med min kropp. som helhet. har mest problem med själva utseendet i sånafall.
men jag har liksom accepterat att jag är normalstor.
men jag har mina svackor.
mina perioder då tankar maler i huvudet, som hela tiden säger att jag blivit enorm, att jag är tjock. jag kan sitta och kolla på min arm, se att den är normal men ändå känna att den är helt degig. eller så ser jag mig i spegeln och kan inte slita blicken från allt som dallrar, fastän det ju ser helt normalt ut.
det är som att mina utåtgående tankar och känslor är helt snedvridna. jag vet sanningen men det hjälper inte.
och det pågår ibland i flera dagar. det sätter skräck i mig, för jag vet inte hur jag ska få bort rädslan av att vara äcklig och tjock.
från att ha tyckt att jag är kvinnlig och vacker börjar jag tänka på vad jag absolut inte får ta på mig för då ser jag tjock ut, och jag tänkte nån helt sjuk tanke igår att jag inte borde börja på kickboxning för jag är för tjock.
alltså VAR KOMMER DET HÄR IFRÅN? VADFAN? det är inte det här jag har kämpat för i ett och ett halvt år.
jag vill bort med det där störda, sjuka. bort. varför tycka illa om det viktigaste man har - sig själv?
jag kommer ju se ut såhär ett bra tag, jag vill inte tycka illa om mig själv och se mig själv som ett hinder. jag vill ju leva, jag vill tycka om mig själv, krama om min kropp som jag ÄR, vara nöjd.

vi har ju bara ett liv som oss själva. varför ska jag kasta bort så mycket tid på att må dåligt?