stå ut
det kan vara en liten grej bara som jag blir ledsen av, och genast börjar jag lägga över det på min kropp och hur jag är. jag börjar känna mig ful och tjock, och som att mitt ansikte ser helt vidrigt ut.
och jag börjar älta dessa tankar, tänka att det är så, att det förstör allt.
och så är ätstörningstankarna igång, jag tänker att bara jag går ner lite i vikt, får kontroll över mitt matintag, så kommer det kännas mycket bättre.
parallellt med detta har jag en känsla av att drar jag ner på maten kommer jag bara bli ledsnare, precis som förra gången. jag kommer ju inte må bättre av att äta mindre, det är det ingen som gör.
det här orsakar kaos i huvudet. det känns som att det inte spelar roll, vad jag än gör kommer jag vara olycklig.
och det enda jag kan göra i såna här situationer är att stå ut. påminna mig själv om att jag visst kan vara glad och nöjd och tycka om mig själv, kanske läsa något tidigare inlägg, komma ihåg att de här känslorna faktiskt går över.
och stå ut.
så sant, så sant. att stå ut och hålla sig över det becksvarta ångesthavet mörka höstkvällar. det gäller att bita ihop. låter tråkigt, men är sant. hela tiden försöka intala sig själv vad som är friskt och normalt, påminna sig själv om hur andra lever. möta ångesten på en lagom nivå, typ "men hej, kom du på besök? jaha!" :D du fattar säkert vad jag menar. det är när det gör som ondast som du jobbar allra mest, tänk vilken styrka du besitter som fixar detta! jag tror på oss. kram!
Jaaa. Vad ska man säga förutom det du själv just sagt.
Stå ut. Flyt på vågorna.
Det enda som hjälper är tanken på att det kommer att kännas bättre igen.
Det klarar du! Kom igen. jag har anammat ditt tips och unnat mig själv lite extra omsorg när allt känns knäppt och fel.
U do it 2!
Kram på dig!
Åh, känner igen mig så väl!!
Shit alltså, jag blev helt kär i din blogg! På riktigt. Så rak och ärlig och alldeles för lätt att känna igen sig i. Får man citera och länka? Eller bara länka?
