rébellion des hormones

alltså jag tänkte på det här idag. att för mig är det helt självklart att vilja må så bra som möjligt. det har inte alltid varit det, jag vet, förut ville jag liksom må dåligt, ville dö, ville skada mig själv, men det var för att jag sprang runt i en rund cirkel och inte såg någon väg ut. kunde jag inte vara glad ville jag hellre bli så ledsen och förtvivlad som möjligt. så var jag åtminstone någonting.
men nu är det så självklart.
och när en tanke hastigt slår mig att "jag vill bli anorektisk igen" så kontrar jag med att tänka på om jag vill:
alternativ 1. må dåligt
alternativ 2. må bra
och där kan man tillämpa anorexins svart-vita tänk: att ha en ätstörning och vara sjuk är alltid svart. man kan helt enkelt inte må bra om man har anorexi. jag har aldrig under mitt tjugoåriga liv träffat någon som haft en ätstörning och mått bra. ekvationen går inte ihop.
att vara fri från en ätstörning innebär ju inte automatiskt att man blir glad, men en ätstörning innebär automatiskt att man mår dåligt. jag ser friskhetsprocessen som en gråzon, från det djupa svarta då jag var som sjukast till en grå trappa som sakta blir ljusare och vitare, men lite grått kommer alltid beblanda sig även med det vita ibland, för att vara frisk är liksom inte att överstiga någon magisk gräns, det är så otroligt diffust.
men. kan jag inte bli anorektisk igen för jag vill må bra. jag vill hela tiden sträva efter att må bra. nu när jag smakat på den ljuva sötman av livets glädje är det som en drog.
och det tar mer energi att vara glad än det tar att vara ledsen. så jag måste fylla på mitt glädjeförråd av mat och godsaker regelbundet. är det inte fantastiskt att sträva efter att må så bra som möjligt och vara så nöjd med livet som möjligt istället för att sträva efter att skada sig på bästa sätt?