rébellion des hormones

nu har jag varit så förbaskat positiv och jag ska tillåta mig att inte vara det ikväll. jag har haft en hemsk resa. det var hemskt. jag åkte till en underbar stad, var brudtärna, men jag har haft det så jobbigt och rest med helt fel person  och gråtit två dagar i sträck och blivit utskälld av min farmor för att jag inte beter mig och drar skam över familjen och inte tar skit från folk.
det kanske var ett misstag men jag åkte för min kusins skull. och jag kommer aldrig mer göra en sånhär resa, utan nästa gång reser jag med folk jag tycker om och som bryr sig om mig. och som fattar att jag har en ätstörning och inte mår toppen. att ingen förutom min lillebror har brytt sig om maten har inte heller varit så lätt. jag kan ta ansvar själv och fixar själv men när man är i en stad där jag inte fattar något och inte har någon aning om var affären finns och allt är färdigmat och färdigmixar så är det inte lätt att hitta mellanmål och bra mat.
det har inte gått så bra men inte heller jättedåligt. med maten. men med mitt psyke har det gått väldigt dåligt och jag är helt utmattad, utmattad av all negativ energi, all besvikelse och sorg.
missade nästan flyget och var helt utom mig. ville bara hem. och i sista minutrarna (verkligen) hann vi med. och nu sitter jag hemma med mamma och börjar kunna varva ner. har ätit massa goda pannkakor för att kompensera upp lite.
jag ska inte låta det här få ner mig. det fick mig oerhört osäker och osäkerhet matar ätstörningen. jag har inte skött det ordentligt och det kan jag erkänna, men nu vet jag i vilken situation det händer och jag vet vad det beror på. jag kommer inte träffa personen på ett bra tag.
det är såhär det är. när allt flyter på, när allt bara går rakt fram och det känns som att jag kanske t.o.m. skulle kunna bli friskförklarad så händer något som gör att allt känns helt misslyckat, att jag bara vill ge upp allt. känslan är så stark att i stunden tänker jag verkligen att jag ska skita i alla dessa månader som jag kämpat och bara strunta i livet. som tur går det över för jag tänker inte låta det ta tag i mig igen. men jag måste vara beredd på att det kommer bakslag, och även om jag känner mig frisk så kan det komma dagar när jag backar tillbaka till gamla mönster. det behöver inte betyda att jag gett upp eller blivit sjuk igen. det betyder bara att jag är mänsklig, och jag hanterar jobbiga saker på det sättet som jag är van vid.
jag är fullproppad av en massa känslor nu, upp till halsen. skulle kunna skriva hur mycket som helst egentligen men lika bra att inte göra det. ska bädda ner mig i sängen snart efter kvällsmålet, sen börjar min sista behandlingsvecka. juste blev ingen crêpes, men däremot goda croissanter med sylt.
så ja, peppa med mannagrynsgröt kanske?