rébellion des hormones

det är så fint att få komplimanger och kunna ta åt sig dem, i alla fall för stunden. för oftast rinner komplimangerna av likt regndroppar från ett paraply och man glömmer bort dem helt.
jag stod i solen på gatan och väntade på en kompis som hade fått syn på mig, och plötsligt hörde jag en gubbe bakom mig säga "vad snygga ben du har".
jag tänkte att usch, jag tänker inte vända mig om, säkert en snuskgubbe.
men så hörde jag hans fru "ja, visst har hon snygga ben!!".
så jag vände mig om, och bakom mig på en bänk satt en äldre kvinna och man och värmde sig i solen och kollade leende på mig och fortsatte "ja tur att man har såna kvinnoben att visa upp! vad tycker du om mina, dem är väl också snygga?" och så skrockade dem, och kvinnan lyfte upp sina ben och frågade samma sak, sen kollade hon på mina och sa "dina ben är väldigt prickiga. men det är snyggt!" eftersom jag hade prickiga strumpbyxor.
det var så fint. jag blev så himla glad. just mina ben liksom, det stora ämnet för min ångestfyllda självrannsakning. det jag ogillar mest. och så blir de kommenterade och uppskattade mitt på gatan av helt okända gamlingar som ser så glada och snälla ut.
gjorde helt klart min dag.