rébellion des hormones

man behöver inte ha en ätstörning för att känna sig ensam.
och det är inte konstigt att man känner sig ensam. ibland.
men när ensamheten kryper in i skinnet och sitter fast var man än befinner sig, vad man än gör. som en sorts tomhet på relationer. man känner inte längre av andra. de runtomkring existerar men deras omtanke och deras kärlek når inte fram. man är fast i en bubbla av ensamhet.

jag försöker vända ensamheten till att bara vara själv.
det är en stor skillnad på att vara ensam och att vara själv.
och mår man inte bra känner man sig ofta ensam.
i friskhetsprocessen ingår en sorts social rehabilitering, när man börjar umgås med folk, upptäcka nya bekantskaper, vågar prata mer, vågar släppa in andra (även om jag fortfarande har jättesvårt för det).
men det går inte alltid att göra det på en gång. och jag har svårt att släppa folk för nära. jag håller dem på avstånd, har jättekul när jag är med dem men sen tar jag avstånd. och sitter hemma. ensam/själv.

i såna lägen, när man inte är tillräckligt stabil och behöver närhet och tröst, kan det vara utomordentligt bra med ett husdjur. det är vetenskapligt bevisat att det hjälper. att man helt enkelt känner sig lite mindre ensam.
det kanske finns en viss skillnad på hur pass stor interaktionen är mellan människan och djuret, en hoppande böna kanske inte ger samma närhet som en hund. men jag sitter här med mina fingrar i pälsen på min katt och känner mig så lugn. känner mig Mindre Ensam. han är min friskkatt. som tycker om mig hur jag än ser ut. som äter när han är hungrig, sover när han är trött, precis som jag ska göra. som kommer efter mig in på toan och som sitter och väntar på mig vid ytterdörren. det är fint att ha en vän, även om vi inte pratar samma språk.