vanor
men den här ambivalensen ställer till det otroligt.
i början hade jag så otroligt svårt för att lita på mina dietister. matschemat jag fick stämde inte överrens med andras matlistor jag sett på internet eller hört om. varför skulle jag då lita på mina dietister? här spelade det även in att jag var så absurt misstänksam mot alla, vilket jag tror de flesta anorektiker blir. jag vågade inte lita på någon och tänkte att de bara ville göda mig.
men sen bestämde jag mig för att följa deras matschema. våga. jag vet hur man svälter och kan alltid gå tillbaka till skiten.
men så kom de här små svårigheterna: vad ska jag ta till mellis? vad ska jag äta till lunch? ska jag äta olika saker varje måltid? ska jag testa nya produkter för att bevisa att jag vill bli frisk? ska jag äta samma mellanmål varje dag, är inte det sjukt? etc.
det är då det här med vanor kan hjälpa. jag tänker i perioder, och äter oftast litegrann i perioder i alla fall när det gäller mellanmål. det finns ju så otroligt mycket man kan äta. skitmycket. och att då behöva välja mellanmål tre gånger per dag kan ju bli ett rent helvete, speciellt om man knappt minns hur glass smakade eller hur gott det är med valnötsbröd.
en trygghet är då att vara lite ensidig. äter man olika till frukost, lunch och middag varierar man ändå mycket. att då äta ungefär samma mellanmål gör inte så mycket och kan vara skönt till en början. att bestämma att till förmiddagen äter man knäckebröd, till eftermiddagen yoghurt och till kvällsmål choklad. eller dylikt. och då köra på det en period. då har man framförhållning och skapar sig en vana som är mycket friskare än innan när man antagligen knappt åt mellis.
att våga testa nya saker är jätteviktigt. och självklart ska man variera och helst äta av olika saker varje dag. men viktigast är ju faktiskt att överhuvudtaget få i sig något. spontanitet och testapånyasaker kan komma senare när man blivit mer säker. det kommer finnas gott om tid till det framöver. först behöver man en grund att stå på, man behöver sina trygghetsvanor, sin trygghetsmat.
hej, skrrev ett meddelande tidigare till dig men jag vet inte om det kom bort...undrar om du har någon erfarenhet av scäs slutenvård, om det var bra?
Så rätt igen! Och tack för att du läste min kommentar på föregående inlägg... Tänkte faktiskt efteråt också på sambandet vanor = trygghet. Och hur det kan vara på gott och ont. Anorexins sjuka vanor. De nya man kan skapa om man faktiskt bestämmer sig för det. De här två inläggen tillsammans är en fin guide för hur man kan ta sig ur helvetet!
p.s. Skönt att du skriver att det faktiskt får vara okej med trygghetsvanor och trygghetsmat! En början att bestämma sig för (och nåt som kan finnas kvar om man senare skulle vackla). En grund för att orka bestämma sig för nya friska steg! d.s.
Veronika, svarade med ett mail på en kittymail som var angiven? Har kvar mailet i skickat, så om du har en annan mail så skicka den till mig så kan jag vidarebefodra!
hittade igen det i spamfiltret! tack för svar, har mailat dig igen.
Haha ja det har du rätt i! Sen kommer man halvvägs och upptäcker att det inte är alls så himla roligt att skriva om det. Men jag tycker du har så himla bra poänger i det du skriver :)
Ja precis, håller man kvar i småsaker så tror jag det är mycket lättare att falla tillbaka. Därför är jag så himla glad att jag kom till ett behandlingshem där man kunde börja om från början med allt, för det var först då jag verkligen förstod att ätstördheten inte bara satt i maten liksom!
Kramkram!
Tycker du har bra tankar, men en sak slog mig. Är det inte lätt att det blir "sjukt" åt andra hållet, att man varierar för mkt, blir fast i att det måste vara helt perfekt? Många friska människor äter ju också ganska ensidigt, samma sak till frukost eller mellis jämt, osv. Det är det där sjukt svåra "lagom" som man måste hitta antar jag.
Och förresten, helt rätt, bestäm dig för att inte bli olycklig. Det är nog en av de största investeringarna man kan göra i sig själv.
Väldigt klokt tänkande och jag håller verkligen med dig!
Ha det bra
