lite extra
jag är i alla fall en tänkare. jag får aldrig tyst på mina tankar. det kanske var därför jag blev så beroende av sömntabletter. att bara få tyst på allt.
nu ska jag försöka få tyst på tankarna på kroppsvänligare sätt. medveten närvaro typ, bara lyckas vara i nuet och tänka på det jag gör just nu, för tillfället. trycka på tangenterna, lukta på mina fingrar som luktar apelsin, kolla på skärmen som lyser lite för starkt.
jag har vägt mig för första gången sedan maj. självklart vet jag att jag gått upp sedan dess. jag tror att det var runt då jag började komma över bmi 19, liksom gränsen för vad som anses normalt, och även om jag önskade så att min kropp skulle stanna där så visste jag att jag skulle gå upp.
jag vet inte riktigt varför jag vägde mig nu. för att inte vara rädd för siffrorna. jag har undvikit det och lyckats bli friskare snabbare, vågen höll mig tillbaka otroligt länge, siffrorna hade en jävla makt över mig.
jag vill kunna se min vikt lite då och då och ändå må bra. inte lägga så stor vikt på vikten.
men självklart bubblade ångesten i magen. jag har nämligen aldrig i hela mitt liv vägt så mycket som nu. även om det är fullständigt normalt. det är inte så att jag är helt förstörd, jag menar jag blir ju inte tjockare av att se ett par högre siffror. men jag undrar varför det är så. varför jag gått upp mer än vad jag vägde innan ätstörningen. om jag vägde mindre innan för att jag redan innan tänkte på vad jag åt? eller om jag helt enkelt hade fortsatt växa lite på bredden även om jag inte blivit ätstörd?
eller om det är så att när man går upp i vikt från att ha varit anorektisk lägger kroppen på sig lite extra av rädsla att förlora allt igen? har för mig att min behandlare sa något om det, och att kroppen sedan släpper det ifrån sig.
nu spelar det egentligen inte ett jävla dugg att jag väger 2 kg mer än innan min anorexi. alltså. det är två mjölkpaket. det är inget jag tänker låta påverka mig. det låter ju löjligt. skulle jag bry mig om min bästa vän gick upp 2 kg? skulle jag märka det? är det någon skillnad på någon som går upp eller ner 2 kg?
men jag undrar ju ändå. siffror är ändå heliga på ett makabert sätt. någon som har ett hum?
nu ska jag återgå till att träna på att älska alla mina kilon, till och med de jag fått på köpet.
att slänga vågen har hjälpt även mig i tillfrisknandet. när jag gick i behandling fick jag inte se min vikt heller. tror att det är bra!
Jag har också haft jättesvårt med sifforna på vågen... Du skriver precis som jag tänker... Och du gör det typ hela tiden! :) Det är coolt!
Kram!
Det tog banne mig lång tid att göra som du sa och släppa min snuttefiltar vågen, måttbandet och matvågen. Ibland faller jag tillbaka när det gäller de två sistnämnda men vågen tänker jag inte stifta bekantskap med förrän om ett par år kanske. Det har gjort under med mitt tillfrisknande även om jag har en bit kvar. Det var mest på grund av dig som jag vågade egentligen. Kramar
jag har fått höra samma sak i behandling, att man får räkna med att kroppen lägger sig lite över den där "normalgränsen" för att den varit underviktig tidigare, men att de extra kilon försvinner sedan igen. alltså en bra idé att slänga vågen, med andra ord. ;)
jag är imponerad av din styrka! ge gärnet tjejen! :)
Tack för att du skrev det här.
Jag kan bli så triggad av den där "åh-jag-försöker-verkligen-gå-upp-så-himla-mycket-men-ändå-är-jag-alldeles-för-smal"-mentaliteten som finns hos många tjejer som närmar sig normalvikten. Nu lät jag väl som världens mest dömande douchhe bag ever men mja, jag kanske är det också. Känns liksom som att ingen vill erkänna att de faktiskt går upp i vikt och blir vanliga, normalstora.
Vi är många tjejer på BMI 19 plus, som gått upp mer än nån random formel säger att vi absolut måste, men det är inte alla som säger det högt. Det var det jag ville tacka för. Tack.
Hej! Jag har också en blogg och tycker att det du beskriver känns bekant. Skulle vilja våga länka men min invanda 'nät-identitets'-skräck hindrar mig..heh.
Man kan va smal, man behöver inte va mager. Jag hatar ordet normal. Jag tycker att många förväxlar ordet smal med ordet mager. Smal är en person när den har hälsan, mager annars. Anser jag. Förstår man hur jag menar? Annars, sorry för allt svammel. Vänliga hälsningar
W - det är fullständigt okej att inte länka, jag försökte också vara så anonym som möjligt i början. nu har jag lyckats sluta skämmas så mycket, men jag har ändå inte visat min blogg för en enda person jag känner.
förstår också vad du menar med skillnaden mellan smal och mager. men det är väldigt diffust. absolut finns det smala personer, som alltså är smalare än genomsnittet med ett lägre bmi än 19 men som inte är sjuka för det. dock undrar jag om dessa personer verkligen äter ordentligt och om deras magar och tarmar fungerar som de ska. mitt ex var en sån smal person, fastän han åt väldigt mycket och chips hela tiden. helt ärligt tror jag hans kropp helt enkelt inte tog upp allt.
kanske är helt fel ute, men jag tror att det kan vara så att smala personers kroppar inte kan ta upp lika mycket av maten och de bajsar ut det. läste något om det på hanna fridéns blogg för ett bra tag sen.
sen är nog vissa helt enkelt skapta så. det handlar ju mycket om kroppsform. en person med min längd och min vikt behöver ju inte nödvändigt se lika smal/tjock/normal ut som jag :)
Jag tänker att innan ätstörningen kanske kroppen inte var på sin trivselvikt, för att man åt dåligt eller för lite på något sätt. När man tänker på att äta varierat och regelbundet så kanske man väger mer, för att den vikten är mer hälsosam för just en själv.
Fast det där med att man går upp lite extra för säkerhets skull, och sen går ner det igen, det låter ju också logiskt.
Hej!
Jag vill bara berätta att det är sant. Det där med att han man går upp lite extra och sen försvinner det av sig självt. Jag lovar!
Jag var en av dom där som envisades med att väga fem-sex kilo för lite , och lurade både mig själv och andra att det bara "var" så. Jag trodde nästan på det själv, men egentligen fortsatte jag att äta väldigt kontrollerat. Mer, ja, men inte friskt.
Sedan för ett år sedan var det bara nog. Jag ville lämna anorexin bakom mig PÅ RIKTIGT. En av konsekvenserna, förutom att jag äntligen blev av med tvångstankar och begränsningar och blev lycklig igen, var att jag gick upp sådär fem-sex kilo plus typ två till. Skitjobbigt, men värt det. Jag bestämde mig verkligen för att aldrig begränsa maten mer. Dock var jag lite ledsen över att jag inte kunde ha mina fina kläder mer. Och så i förra veckan: Mina snyggaste jeans passade plötsligt igen!! Utan en endaste minimal förändring/begränsning av maten. Min kropp är trygg och frisk och på sin gamla vanliga matchvikt igen.
Ge det chansen! Och ge inte upp! Det är så värt det.
