inte en lätt plätt
nej det är inte alltid så lätt. ibland känner jag mig också sjukt äcklig och tjock. riktigt uppblåst, likt en ballong. jag har känt mig så i några dagar nu. (särskilt min mage, den gör så ont och är så uppblåst, har påbörjat nån kur som min läkare sa med äckliga guldbruna sandkornsliknande saker som ska reglera tarmen, EJ laxeringsmedel.)
när jag känner mig såhär så tar det över och får mig att vilja stanna inomhus, inte gå till behandlingen, inte träffa vänner, ta på mig stora säckiga kläder som döljer mig, leva på frukt istället. jag vill gömma mig för det känns som att min kropp är överallt och tar för mycket plats.
jag blir helt knäpp i huvudet och gråter stup i kvarten och känner mig verkligen tjock. som att allt bara flyter ihop till en degig massa.
och jag mår också dåligt och jag önskar också att jag kunde vara underviktig (men må bra ändå). annars skulle det ju inte vara den här sjukdomen.
jag börjar inspektera min kropp för att se var fettet sitter. jag börjar inspektera andras kroppar. jag avläser deras kroppar med min laserblick. kollar varje litet ben, varje dallrande, hur det ser ut när de lyfter armen eller sitter på stolen. och jämför mig med det. för att bevisa att jag minsann är tjockare fastän vi äter likadant.
och ja, jag får panik. det är fan inte lätt. klart som fan att man inte bara börjar äta och så hippsomhapps tycker man att man är värsta fett snygg och smal. för det är inte sant att man tycker man är smalare, jag ser väl själv att jag såklart inte blivit smalare än jag var förut.
däremot lägger jag inte lika stor vikt på min kropp. jag bryr mig inte lika mycket om kilona. jag kan koncentrera mig på annat. jag ser mig mer som normal och känner mig inte så tjock lika ofta som förut. eller: jag påverkas inte lika mycket av det som förut. eftersom min kropp inte skriker efter mat stup i kvarten behöver jag inte tänka på den lika mycket. jag kämpar inte för att behålla en undervikt och behöver inte "hålla koll" på vad jag äter och hur mycket jag väger. jag tycker att jag kan vara fin såhär med. min kropp är inte lika central längre. jag trivs oftare med mig själv.
men ja, klart att jag också ibland kan önska att jag fick gå ner i vikt igen. och klart att jag känner mig tjock ibland. så är det och det kommer tillbaka ibland men jag lyckades överleva de här helvetesdagarna och nu sitter jag här och ska fortsätta äta som jag gör och inte fega ur eller backa, aldrig backa.
och liksom. även jag är skiträdd, gråter, får panik, hatar livet, vill dö, har ångestattacker, vill skippa maten, vill springa och träna bort allt, vill skada mig själv, vill gömma mig från världen, vill fuska, vill ge upp.
MEN JAG GÖR DET INTE. för jag ska bli frisk. hej.
när jag känner mig såhär så tar det över och får mig att vilja stanna inomhus, inte gå till behandlingen, inte träffa vänner, ta på mig stora säckiga kläder som döljer mig, leva på frukt istället. jag vill gömma mig för det känns som att min kropp är överallt och tar för mycket plats.
jag blir helt knäpp i huvudet och gråter stup i kvarten och känner mig verkligen tjock. som att allt bara flyter ihop till en degig massa.
och jag mår också dåligt och jag önskar också att jag kunde vara underviktig (men må bra ändå). annars skulle det ju inte vara den här sjukdomen.
jag börjar inspektera min kropp för att se var fettet sitter. jag börjar inspektera andras kroppar. jag avläser deras kroppar med min laserblick. kollar varje litet ben, varje dallrande, hur det ser ut när de lyfter armen eller sitter på stolen. och jämför mig med det. för att bevisa att jag minsann är tjockare fastän vi äter likadant.
och ja, jag får panik. det är fan inte lätt. klart som fan att man inte bara börjar äta och så hippsomhapps tycker man att man är värsta fett snygg och smal. för det är inte sant att man tycker man är smalare, jag ser väl själv att jag såklart inte blivit smalare än jag var förut.
däremot lägger jag inte lika stor vikt på min kropp. jag bryr mig inte lika mycket om kilona. jag kan koncentrera mig på annat. jag ser mig mer som normal och känner mig inte så tjock lika ofta som förut. eller: jag påverkas inte lika mycket av det som förut. eftersom min kropp inte skriker efter mat stup i kvarten behöver jag inte tänka på den lika mycket. jag kämpar inte för att behålla en undervikt och behöver inte "hålla koll" på vad jag äter och hur mycket jag väger. jag tycker att jag kan vara fin såhär med. min kropp är inte lika central längre. jag trivs oftare med mig själv.
men ja, klart att jag också ibland kan önska att jag fick gå ner i vikt igen. och klart att jag känner mig tjock ibland. så är det och det kommer tillbaka ibland men jag lyckades överleva de här helvetesdagarna och nu sitter jag här och ska fortsätta äta som jag gör och inte fega ur eller backa, aldrig backa.
och liksom. även jag är skiträdd, gråter, får panik, hatar livet, vill dö, har ångestattacker, vill skippa maten, vill springa och träna bort allt, vill skada mig själv, vill gömma mig från världen, vill fuska, vill ge upp.
MEN JAG GÖR DET INTE. för jag ska bli frisk. hej.
rädslan
ibland är jag också rädd att jag ska bli överviktig och inte kommer kunna sluta äta. och jag är vettskrämd när jag vill ha mer än det ordinerade. jag är rädd att inte kunna stanna upp. jag är rädd för varför min kropp vill ha mer och mer. jag är fortfarande rädd för min kropps signaler.
eftersom jag så länge trängt undan kroppens behov är det så läskigt. jag har svårt att känna fysiskt smärta, jag har svårt att känna när mina fötter är helt iskalla. det är svårt att lita på magens signaler. hungermättnadmättnadhunger.
det värsta jag vet är när mitt blodsocker sjunker. då hamnar jag i ett ätstört tillstånd, det är därför jag har svårt att släppa tiderna, för jag vill inte hamna i det där hemska tillståndet. när hunger slår till och gör en helt gråtfärdig och irriterad. då känner jag genast igen det från när jag var riktigt sjuk, och genast reagerar jag på samma trygga sätt. genom att inte vilja äta.
jag klarar inte av att dra ut på tiden så bra, för då blir det motsatt effekt - ju hungrigare och grinigare jag blir desto mindre vill jag äta. jag använder samma beteende som förut. hungrig? inte fan ska jag få äta. vad svagt att vara såhär hungrig och gråtfärdig och darrig, fyfan, nej nu ska jag äta ännu mindre, nu ska jag straffas.
jag reagerar med det invanda mönstret. med rädslan att om jag stillar det här starka behovet kommer jag inte kunna.
det är svårt med rädsla. allt man kan göra är att motbevisa. motbevisa och våga.
eftersom jag så länge trängt undan kroppens behov är det så läskigt. jag har svårt att känna fysiskt smärta, jag har svårt att känna när mina fötter är helt iskalla. det är svårt att lita på magens signaler. hungermättnadmättnadhunger.
det värsta jag vet är när mitt blodsocker sjunker. då hamnar jag i ett ätstört tillstånd, det är därför jag har svårt att släppa tiderna, för jag vill inte hamna i det där hemska tillståndet. när hunger slår till och gör en helt gråtfärdig och irriterad. då känner jag genast igen det från när jag var riktigt sjuk, och genast reagerar jag på samma trygga sätt. genom att inte vilja äta.
jag klarar inte av att dra ut på tiden så bra, för då blir det motsatt effekt - ju hungrigare och grinigare jag blir desto mindre vill jag äta. jag använder samma beteende som förut. hungrig? inte fan ska jag få äta. vad svagt att vara såhär hungrig och gråtfärdig och darrig, fyfan, nej nu ska jag äta ännu mindre, nu ska jag straffas.
jag reagerar med det invanda mönstret. med rädslan att om jag stillar det här starka behovet kommer jag inte kunna.
det är svårt med rädsla. allt man kan göra är att motbevisa. motbevisa och våga.
den där lilla delen
jag kan ibland känna ett motstånd att säga "aldrig mer". för en del, en liten del, vill ju fortfarande. en liten del vill hålla sig fast i sjukdomen, klänger sig fast så mycket den bara kan. jag vet inte vad det är för del, jag vet inte om det är en del av mig eller om det är som en vårta som växt sig fast men kan avlägsnas med smärtfulla metoder. antagligen det sistnämnda. men det är så diffust. för den här "känslan" eller "tanken", det här fenomenet som försöker få mig att svälta mig och gå ner i vikt, den går inte att ta på. den går inte att förklara och visa på samma sätt som en vårta. den har inte orsakats av bakterier eller virus eller en olyckshändelse. den har inte en orsak utan minst fem. den har skapats genom en lång utdragen negativ process, inte någon smittoöverföring.
och jag kan inte förklara varför den delen inte vill släppa anorexin. varför den ibland påminner mig om att jag en gång varit sådär mager som modeller på tv. varför den ibland får mig att gråta vid middagsbordet. varför den får mig att känna mig isolerad och hämmad.
jag förstår inte riktigt varför, eftersom jag knappt kan nämna några fördelar med att ha anorexi längre. och jag kan knappt se några nackdelar med att bli frisk, förutom att det är svårt att behöva ta fullt ansvar och acceptera sin kropp. (men har jag någonsin accepterat min kropp vare sig jag varit underviktig eller inte?)
trots att jag intellektuellt aldrig mer vill svälta mig själv eller motstå livets goda finns det en del inom mig som visst vill det. som inte ville slänga kläder för "tänk om". som liksom reserverade sig för att det "kanske händer igen". som inte vill släppa bilden av mig själv i spegeln med utstående revben och vassa höfter. som kan påminna mig helt oväntat om hur det var på avdelningen. hur nöjd jag var över att mina vänners kläder var för stora på mig. hur det var att kunna motstå.
och den delen kommer vara svår att helt bli av med. jag tror att den behöver nötas bort med tiden. för minnen finns kvar och jag kommer aldrig glömma hur jag en gång såg ut. men jag vill inte glömma hur jag en gång mådde, och den delen måste överskugga allt. jag vill aldrig mer idealisera anorexin. det finns inget fint eller lyckligt med anorexin. och jag måste konkurrera ut den där lilla delen av mig som tror det.
och jag kan inte förklara varför den delen inte vill släppa anorexin. varför den ibland påminner mig om att jag en gång varit sådär mager som modeller på tv. varför den ibland får mig att gråta vid middagsbordet. varför den får mig att känna mig isolerad och hämmad.
jag förstår inte riktigt varför, eftersom jag knappt kan nämna några fördelar med att ha anorexi längre. och jag kan knappt se några nackdelar med att bli frisk, förutom att det är svårt att behöva ta fullt ansvar och acceptera sin kropp. (men har jag någonsin accepterat min kropp vare sig jag varit underviktig eller inte?)
trots att jag intellektuellt aldrig mer vill svälta mig själv eller motstå livets goda finns det en del inom mig som visst vill det. som inte ville slänga kläder för "tänk om". som liksom reserverade sig för att det "kanske händer igen". som inte vill släppa bilden av mig själv i spegeln med utstående revben och vassa höfter. som kan påminna mig helt oväntat om hur det var på avdelningen. hur nöjd jag var över att mina vänners kläder var för stora på mig. hur det var att kunna motstå.
och den delen kommer vara svår att helt bli av med. jag tror att den behöver nötas bort med tiden. för minnen finns kvar och jag kommer aldrig glömma hur jag en gång såg ut. men jag vill inte glömma hur jag en gång mådde, och den delen måste överskugga allt. jag vill aldrig mer idealisera anorexin. det finns inget fint eller lyckligt med anorexin. och jag måste konkurrera ut den där lilla delen av mig som tror det.
ensamheten
jag vet inte, ibland känner jag mig ensammast på hela jorden.
jag vet att jag har mina vänner, riktiga vänner. min mamma, mina syskon. jag har folk som älskar mig, som gärna är med mig, som försöker få iväg mig på grejer, som tycker jag är bra. som behöver mig kanske t.o.m.
men just nu sitter jag ändå och gråter. för jag känner mig så fruktansvärt ensam.
kanske är det en klyscha, men jag har alltid varit utanför, jag har aldrig varit den i centrum. jag har alltid behövt slåss för att få vara med. alltid behövt försöka. hela tiden försöka vara någon annan, någon bättre.
jag har alltid varit konstig och folk har känt av det. under högstadiet blev jag högljudd och punkare och tjafsade med alla för jag ville tränga bort ensamhetskänslan. jag gjorde mig "konstig" för att slippa känna mig konstig. under gymnasiet blev det något bättre, men fortfarande var det så, jag var så annorlunda, jag sa konstiga saker, jag kopplade inte på samma sätt, och jag var så deppig många perioder, klart folk inte pallade umgås med mig.
och sen sket sig allt, och när jag inte längre orkade med mig själv började jag svälta mig själv på riktigt och blev anorektisk. jag isolerade mig från allt. jag kände mig ensam men på något sätt kändes det som att jag hade valt det, det gjorde inte lika ont att vara ensam, jag var inte konstig längre jag var ju bara sjuk. jag kunde skylla allt på sjukdomen. att jag inte blev uppringd, att jag inte blev bjuden, att jag var ledsen, att jag åkte hem tidigare. allt var sjukdomens fel. inte mitt.
för det mesta mår jag bra. och känner mig inte alltid lika ensam. jag börjar bli tryggare. jag har bevisat att jag kan stå på egna ben, mer eller mindre. men vissa stunder, som nu, gör det så ont, fysiskt ont i kroppen. alla på min behandling har pojkvänner. jag förstår inte hur? när jag var sjukare kände jag mig ovärd, benig och skitjobbig som hade såna mat- och ångestproblem. inte kunde jag ha en pojkvän, klart jkag inte kunde utsätta någon för det och hur skulle jag få ihop mattiderna om jag skulle träffa och umgås med nån? så hur kan de ha förhållanden? och nu när jag känner mig säkrare, starkare, friskare, nu finns det ingen. nu märker jag hur länge sen det var jag var kär. och någon var kär i mig. som inte också är skitkonstig. jag vet, jag har dejtat, jag har träffat massor av killar i år bara, men det händer inget. det blir inget. antingen är de skitkonstiga eller så är det något fel på mig. och det känns så tomt, just nu.
nu bara.
annars brukar jag känna att det är bra såhär. att jag får koncentrera mig på mig själv och min självkänsla. att jag ska klara av att må bra utan att behöva få bekräftelse av en kille. så på ett sätt är det bra.
men just nu känner jag mig så ensam. just nu vill jag ha den där närheten, den där trygga pirriga underbara känslan.
fastän jag har folk jag skulle kunna ringa.
kanske för att jag varit nere i tre dagar nu och bara gråtit och känt mig opeppad på det mesta. och det är så svårt, jag vill ju bara att det ska vända, jag vill vara lika euforiskt lycklig med ett leende på läpparna som i tisdags.
(och det kommer ju förståss inte hända om jag sitter här och gråter över sånthär).
jag vet att jag har mina vänner, riktiga vänner. min mamma, mina syskon. jag har folk som älskar mig, som gärna är med mig, som försöker få iväg mig på grejer, som tycker jag är bra. som behöver mig kanske t.o.m.
men just nu sitter jag ändå och gråter. för jag känner mig så fruktansvärt ensam.
kanske är det en klyscha, men jag har alltid varit utanför, jag har aldrig varit den i centrum. jag har alltid behövt slåss för att få vara med. alltid behövt försöka. hela tiden försöka vara någon annan, någon bättre.
jag har alltid varit konstig och folk har känt av det. under högstadiet blev jag högljudd och punkare och tjafsade med alla för jag ville tränga bort ensamhetskänslan. jag gjorde mig "konstig" för att slippa känna mig konstig. under gymnasiet blev det något bättre, men fortfarande var det så, jag var så annorlunda, jag sa konstiga saker, jag kopplade inte på samma sätt, och jag var så deppig många perioder, klart folk inte pallade umgås med mig.
och sen sket sig allt, och när jag inte längre orkade med mig själv började jag svälta mig själv på riktigt och blev anorektisk. jag isolerade mig från allt. jag kände mig ensam men på något sätt kändes det som att jag hade valt det, det gjorde inte lika ont att vara ensam, jag var inte konstig längre jag var ju bara sjuk. jag kunde skylla allt på sjukdomen. att jag inte blev uppringd, att jag inte blev bjuden, att jag var ledsen, att jag åkte hem tidigare. allt var sjukdomens fel. inte mitt.
för det mesta mår jag bra. och känner mig inte alltid lika ensam. jag börjar bli tryggare. jag har bevisat att jag kan stå på egna ben, mer eller mindre. men vissa stunder, som nu, gör det så ont, fysiskt ont i kroppen. alla på min behandling har pojkvänner. jag förstår inte hur? när jag var sjukare kände jag mig ovärd, benig och skitjobbig som hade såna mat- och ångestproblem. inte kunde jag ha en pojkvän, klart jkag inte kunde utsätta någon för det och hur skulle jag få ihop mattiderna om jag skulle träffa och umgås med nån? så hur kan de ha förhållanden? och nu när jag känner mig säkrare, starkare, friskare, nu finns det ingen. nu märker jag hur länge sen det var jag var kär. och någon var kär i mig. som inte också är skitkonstig. jag vet, jag har dejtat, jag har träffat massor av killar i år bara, men det händer inget. det blir inget. antingen är de skitkonstiga eller så är det något fel på mig. och det känns så tomt, just nu.
nu bara.
annars brukar jag känna att det är bra såhär. att jag får koncentrera mig på mig själv och min självkänsla. att jag ska klara av att må bra utan att behöva få bekräftelse av en kille. så på ett sätt är det bra.
men just nu känner jag mig så ensam. just nu vill jag ha den där närheten, den där trygga pirriga underbara känslan.
fastän jag har folk jag skulle kunna ringa.
kanske för att jag varit nere i tre dagar nu och bara gråtit och känt mig opeppad på det mesta. och det är så svårt, jag vill ju bara att det ska vända, jag vill vara lika euforiskt lycklig med ett leende på läpparna som i tisdags.
(och det kommer ju förståss inte hända om jag sitter här och gråter över sånthär).
handla
man märker ju att jag inte är helt fullt normal när jag går och handlar.
går jag själv har jag oftast inte mycket pengar och har redan i förväg bestämt vad jag ska köpa, så det går mycket bättre. går in, köper, stannar upp kanske liiiite, sen betalar jag och drar.
men när jag går med min mamma på ica stormarknad och kan få köpa lite vad jag vill så blir jag fan som ett barn i en stor leksaksaffär.
jag går omkring och samlar på mig saker och står och velar och kollar ibland kalorier fastän jag verkligen inte borde och letar efter en massa nya saker och vill testa allt och det är galet. i vissa gångar går jag inte ens in för då står jag och undersöker alla varor hur länge som helst - det finns ju så otroligt mycket man kan köpa! så mycket man kan äta! får liksom ångest över hur jävla mycket det faktiskt finns, och att jag skulle kunna ta vad som helst.
och jag kan stå hur länge som helst och inte kunna bestämma mig för vilken jag ska ha. antingen lyckas jag efter ett tag eller så tar jag båda alternativen. sen får jag springa runt och leta efter mamma som hunnit iväg nånstans i affären.
det som är bra är att jag letar efter nya spännande grejer (hittade laktosfri chokladdryck, helt ny!) istället för som förut leta efter det kalorisnålaste alternativet i hela affären. jag ökar min repertoar.
men det är nästan för mycket som jag kan välja på, samtidigt som jag fortfarande påverkas av de där innehållsförteckningarna.
går jag själv har jag oftast inte mycket pengar och har redan i förväg bestämt vad jag ska köpa, så det går mycket bättre. går in, köper, stannar upp kanske liiiite, sen betalar jag och drar.
men när jag går med min mamma på ica stormarknad och kan få köpa lite vad jag vill så blir jag fan som ett barn i en stor leksaksaffär.
jag går omkring och samlar på mig saker och står och velar och kollar ibland kalorier fastän jag verkligen inte borde och letar efter en massa nya saker och vill testa allt och det är galet. i vissa gångar går jag inte ens in för då står jag och undersöker alla varor hur länge som helst - det finns ju så otroligt mycket man kan köpa! så mycket man kan äta! får liksom ångest över hur jävla mycket det faktiskt finns, och att jag skulle kunna ta vad som helst.
och jag kan stå hur länge som helst och inte kunna bestämma mig för vilken jag ska ha. antingen lyckas jag efter ett tag eller så tar jag båda alternativen. sen får jag springa runt och leta efter mamma som hunnit iväg nånstans i affären.
det som är bra är att jag letar efter nya spännande grejer (hittade laktosfri chokladdryck, helt ny!) istället för som förut leta efter det kalorisnålaste alternativet i hela affären. jag ökar min repertoar.
men det är nästan för mycket som jag kan välja på, samtidigt som jag fortfarande påverkas av de där innehållsförteckningarna.
hormoner
jävla hormoner. man önskar ju att kroppen kunde ställa in sig lite snabbare.
så skulle jag slippa humörsvängningar, nattliga (och dagliga) svettningar, värmeattacker, blödiga gråtdagar och euforiska dagar (fast det är ju faktiskt trevligt, som igår när jag var uppe i varv och bara log hela tiden vart jag än gick).
det är ju lite intressant att man kommer i klimakteriet. eller puberteten igen.
så skulle jag slippa humörsvängningar, nattliga (och dagliga) svettningar, värmeattacker, blödiga gråtdagar och euforiska dagar (fast det är ju faktiskt trevligt, som igår när jag var uppe i varv och bara log hela tiden vart jag än gick).
det är ju lite intressant att man kommer i klimakteriet. eller puberteten igen.
tillit
något jag haft otroligt svårt för - alltid - är att lita på människor. jag är otroligt misstänksam av mig och paranoid, och utgår helt enkelt från att folk vill mig illa eller har en baktanke med allt. det här försvårar såklart alla mina relationer och ofta tror jag att folk umgås med mig för att de inte har nåt bättre för sig eller för att de tycker synd om mig. det är inte heller alltid logiska tankar.
det här förstärktes, som allt annat, av ätstörningen och jag hade otroligt svårt att våga lita på folk omkring mig, att de faktiskt ville mig väl. jag var misstänksam mot allt och alla. jag trodde min mamma hade i extra olja och saker i maten för att jag skulle gå upp i vikt. jag trodde att dietisten sa att jag kunde äta mer bara för att göda mig. jag trodde de matlistor jag skulle följa var för att jag skulle bli tjock. jag hittade hela tiden små bevis på att mina misstankar stämde - som att dietisten sa att jag kan ta ett äpple extra till varje mål - va? det blir ju jättemycket mer? nu inser jag såklart att det där gör kroppen av med med detsamma.
jag tänkte att alla bara hjälper för att slippa mina problem.
men jag fick välja - antingen litar jag på den här behandlingen och litar på det de omkring mig säger, vad mamma säger, vad dietisten säger, vad behandlaren säger, vad mina vänner säger. eller så kommer jag fortsätta sitta fast i den där jävla sörjan.
jag har börjat våga lita. och det är så svårt, jag tvivlar ofta. jag har så otroligt svårt att inte utgå ifrån att folk vill mig illa eller inte bryr sig om mig. men jag försöker. jag försöker inte ta allt som ett personligt hot. jag försöker lita på folk. jag försöker lita på de fina komplimanger jag får. varför skulle folk säga så om de inte menade det? varför skulle dietisten jobba på en ätstörningsklinik om hon inte kan sin sak och är specialist? klart hon vet bättre än jag eller min ätstörning.
och mina vänner, de umgås ju med mig för att de faktiskt tycker om MIG.
jag litar på att maten jag ska äta är rätt. på att jag måste förändra mina tankar själv. på att jag måste våga. och jag gör så att jag testar den här vägen, jag kör på, jag vågar lita på folk även om jag känner en panik inför att kanske bli sårad eller lurad. men jag gör det nu, jag ska lita mer. och om det skiter sig kan jag alltid backa tillbaka till skiten.
men jag tror att om man känner tillit vinner man så mycket. man måste bara våga.
det här förstärktes, som allt annat, av ätstörningen och jag hade otroligt svårt att våga lita på folk omkring mig, att de faktiskt ville mig väl. jag var misstänksam mot allt och alla. jag trodde min mamma hade i extra olja och saker i maten för att jag skulle gå upp i vikt. jag trodde att dietisten sa att jag kunde äta mer bara för att göda mig. jag trodde de matlistor jag skulle följa var för att jag skulle bli tjock. jag hittade hela tiden små bevis på att mina misstankar stämde - som att dietisten sa att jag kan ta ett äpple extra till varje mål - va? det blir ju jättemycket mer? nu inser jag såklart att det där gör kroppen av med med detsamma.
jag tänkte att alla bara hjälper för att slippa mina problem.
men jag fick välja - antingen litar jag på den här behandlingen och litar på det de omkring mig säger, vad mamma säger, vad dietisten säger, vad behandlaren säger, vad mina vänner säger. eller så kommer jag fortsätta sitta fast i den där jävla sörjan.
jag har börjat våga lita. och det är så svårt, jag tvivlar ofta. jag har så otroligt svårt att inte utgå ifrån att folk vill mig illa eller inte bryr sig om mig. men jag försöker. jag försöker inte ta allt som ett personligt hot. jag försöker lita på folk. jag försöker lita på de fina komplimanger jag får. varför skulle folk säga så om de inte menade det? varför skulle dietisten jobba på en ätstörningsklinik om hon inte kan sin sak och är specialist? klart hon vet bättre än jag eller min ätstörning.
och mina vänner, de umgås ju med mig för att de faktiskt tycker om MIG.
jag litar på att maten jag ska äta är rätt. på att jag måste förändra mina tankar själv. på att jag måste våga. och jag gör så att jag testar den här vägen, jag kör på, jag vågar lita på folk även om jag känner en panik inför att kanske bli sårad eller lurad. men jag gör det nu, jag ska lita mer. och om det skiter sig kan jag alltid backa tillbaka till skiten.
men jag tror att om man känner tillit vinner man så mycket. man måste bara våga.
jag kan själv
jag har varit socialt isolerad väldigt länge.
till en början satt jag mest hemma eftersom jag inte klarade av att inte ha full kontroll över mat och mattider. och jag orkade inte göra något. det hände att jag följde med ut någon gång, men ångesten blev för stor och till slut åkte jag hem väldigt tidigt. nån gång då och då skulle jag sova över hos folk och hade med mig min väska och en tygpåse full med saker. frukt, näringsdrycker, kläder, krämer, tabletter, böcker. allt jag kanske skulle behöva. det var hemskt att behöva bära runt på flera kilo vart jag än gick. det var en mardröm att gå hemifrån och behöva ta med saker för en hel dag på stan, så jag stannade hemma. när jag träffade folk var det framförallt mellan två måltider, till exempel mellan eftermiddagsmålet och middagen. eftersom det tog nästan en timme att åka med bussen kunde jag ses en timme, sen behövde jag åka hem och äta.
när jag började bli bättre och kunde köpa mat på stan vågade jag göra mer. jag började gå ut mer, träffa flera människor. fortfarande väldigt planerat och jag gjorde aldrig något själv. jag har varit så beroende av andra. aldrig vågat göra saker ensam, knapt vågat ringa banken och att ta beslut har jag överlåtit till andra - ska jag köpa den där? ska jag gå den utbildningen? ska jag åka dit eller dit? jag har överlåtit det åt andra.
jag har också varit beroende av att visa andra hur jag mår. först dåligt, sen bevisa att jag mår mycket bättre, bevisa att jag sköter mig och äter och kämpar. har jag ätit en glass har jag alltid sagt det till någon.
men nu vill jag bevisa för mig själv. att äta en glass utan att någon annan behöver veta - varför ska jag bevisa att jag vågar? jag behöver egentligen bara bevisa för mig själv.
och till att börja med har jag utmanat mig otroligt jävla mycket genom att gå ENSAM på en studentmottagning, gå ut ensam igår (och det var helt underbart!!! jag såg mitt favoritband, och även om det var jobbigt i början när jag bara stod ensam så blev det helt fantastiskt, jag dansade, pratade med folk och vågade t.o.m. gå in backstage efteråt och prata med dem, helt jävla otroligt!!! känns ju nästan overkligt nu efteråt) och gå på ett politiskt möte idag ensam. det är jobbigt och jag blir sjukt nervös - från att aldrig ha vågat göra ett skit ensam, inte ens gå på stan själv, till att plötsligt våga. och det gick ju bra! jag kom över ångesten och nervositeten. och jag vågade. jag pratade, jag kunde vara social, jag kom över min rädsla.
och det absolut bästa: känslan efteråt. den är obeskrivlig. en känsla av att ha makt över mitt liv, att jag kan, att jag är så jävla bra och kan göra vadsomhelst bara jag ger mig fan på det. den här känslan övervinner allt, den övervinner ätstörningen, ensamheten, depressionen. allt! för jag är inte ensam, men jag kan göra saker själv. jag var nära att fega ur alla de här tre gångerna, men jag gjorde det, och det är det absolut bästa beviset jag kan ge mig själv. jag kan och jag är bra! JAG är bra!
till en början satt jag mest hemma eftersom jag inte klarade av att inte ha full kontroll över mat och mattider. och jag orkade inte göra något. det hände att jag följde med ut någon gång, men ångesten blev för stor och till slut åkte jag hem väldigt tidigt. nån gång då och då skulle jag sova över hos folk och hade med mig min väska och en tygpåse full med saker. frukt, näringsdrycker, kläder, krämer, tabletter, böcker. allt jag kanske skulle behöva. det var hemskt att behöva bära runt på flera kilo vart jag än gick. det var en mardröm att gå hemifrån och behöva ta med saker för en hel dag på stan, så jag stannade hemma. när jag träffade folk var det framförallt mellan två måltider, till exempel mellan eftermiddagsmålet och middagen. eftersom det tog nästan en timme att åka med bussen kunde jag ses en timme, sen behövde jag åka hem och äta.
när jag började bli bättre och kunde köpa mat på stan vågade jag göra mer. jag började gå ut mer, träffa flera människor. fortfarande väldigt planerat och jag gjorde aldrig något själv. jag har varit så beroende av andra. aldrig vågat göra saker ensam, knapt vågat ringa banken och att ta beslut har jag överlåtit till andra - ska jag köpa den där? ska jag gå den utbildningen? ska jag åka dit eller dit? jag har överlåtit det åt andra.
jag har också varit beroende av att visa andra hur jag mår. först dåligt, sen bevisa att jag mår mycket bättre, bevisa att jag sköter mig och äter och kämpar. har jag ätit en glass har jag alltid sagt det till någon.
men nu vill jag bevisa för mig själv. att äta en glass utan att någon annan behöver veta - varför ska jag bevisa att jag vågar? jag behöver egentligen bara bevisa för mig själv.
och till att börja med har jag utmanat mig otroligt jävla mycket genom att gå ENSAM på en studentmottagning, gå ut ensam igår (och det var helt underbart!!! jag såg mitt favoritband, och även om det var jobbigt i början när jag bara stod ensam så blev det helt fantastiskt, jag dansade, pratade med folk och vågade t.o.m. gå in backstage efteråt och prata med dem, helt jävla otroligt!!! känns ju nästan overkligt nu efteråt) och gå på ett politiskt möte idag ensam. det är jobbigt och jag blir sjukt nervös - från att aldrig ha vågat göra ett skit ensam, inte ens gå på stan själv, till att plötsligt våga. och det gick ju bra! jag kom över ångesten och nervositeten. och jag vågade. jag pratade, jag kunde vara social, jag kom över min rädsla.
och det absolut bästa: känslan efteråt. den är obeskrivlig. en känsla av att ha makt över mitt liv, att jag kan, att jag är så jävla bra och kan göra vadsomhelst bara jag ger mig fan på det. den här känslan övervinner allt, den övervinner ätstörningen, ensamheten, depressionen. allt! för jag är inte ensam, men jag kan göra saker själv. jag var nära att fega ur alla de här tre gångerna, men jag gjorde det, och det är det absolut bästa beviset jag kan ge mig själv. jag kan och jag är bra! JAG är bra!
klarhet
jag känner att det finns definitivt fler fördelar än nackdelar med att äta och bli friskare för varje dag.
det är inte alltid lätt och idag var jag riktigt ledsen ett tag, storhetskänslan tog över för en stund och jag kände mig, helt orealistiskt, som en stor jävla val.
men jag vet ju, intelligensmässigt vet jag ju, att detta inte stämmer och nu när jag vågar börja lita på att mina känslor faktiskt kan ha fel är det lättare att slå undan tankarna och känslorna. grejen är att de finns kvar, men jag tänker inte låta de styra mitt liv. inte min vardag. och det är svårt att gå upp i vikt och inte veta var man landar och jag fylls av skräck bara av tanken att ställa mig på en dum jävla våg och se siffrorna.
men samtidigt. jag ser ju så sjukt mycket friskare ut, gladare och mer levande. mitt skratt är äkta! och jag har fått tillbaka den där utstrålningen.
så fastän jag väger jävligt mycket mer än vad min "idealvikt" är så kan jag se mig själv i spegeln och tycka att fan vilken fin tjej! och varje gång tänker jag peppande tankar. och tänker på att nu äntligen finns det mycket mer att älska, både fysiskt (nu är jag mjuk och kvinnlig istället för hård, kantig och kall) och psykiskt (jag ÄR så mycket mer, jag har så mycket mer att säga, jag har idéer, jag skrattar och njuter och känner känslor). det är en befrielse att få göra vad jag vill i princip.
det är seriöst som att upptäcka en ny värld som man inte trodde man fick plats i, som man kände att man inte tillhörde eller var värd. men jag har upptäckt att den här världen är fantastisk, men jag måste själv göra något för att det ska vara så också. och ju mer jag gör, desto mer får jag, och desto mer upptäcker jag hur jävla mycket jag missade under sjukdomen. herregud jag missade så mycket! och nu är det fan dags att ta igen det!
det är inte alltid lätt och idag var jag riktigt ledsen ett tag, storhetskänslan tog över för en stund och jag kände mig, helt orealistiskt, som en stor jävla val.
men jag vet ju, intelligensmässigt vet jag ju, att detta inte stämmer och nu när jag vågar börja lita på att mina känslor faktiskt kan ha fel är det lättare att slå undan tankarna och känslorna. grejen är att de finns kvar, men jag tänker inte låta de styra mitt liv. inte min vardag. och det är svårt att gå upp i vikt och inte veta var man landar och jag fylls av skräck bara av tanken att ställa mig på en dum jävla våg och se siffrorna.
men samtidigt. jag ser ju så sjukt mycket friskare ut, gladare och mer levande. mitt skratt är äkta! och jag har fått tillbaka den där utstrålningen.
så fastän jag väger jävligt mycket mer än vad min "idealvikt" är så kan jag se mig själv i spegeln och tycka att fan vilken fin tjej! och varje gång tänker jag peppande tankar. och tänker på att nu äntligen finns det mycket mer att älska, både fysiskt (nu är jag mjuk och kvinnlig istället för hård, kantig och kall) och psykiskt (jag ÄR så mycket mer, jag har så mycket mer att säga, jag har idéer, jag skrattar och njuter och känner känslor). det är en befrielse att få göra vad jag vill i princip.
det är seriöst som att upptäcka en ny värld som man inte trodde man fick plats i, som man kände att man inte tillhörde eller var värd. men jag har upptäckt att den här världen är fantastisk, men jag måste själv göra något för att det ska vara så också. och ju mer jag gör, desto mer får jag, och desto mer upptäcker jag hur jävla mycket jag missade under sjukdomen. herregud jag missade så mycket! och nu är det fan dags att ta igen det!
kontroll
jag har fått kontroll.
en ny sorts kontroll.
istället för kontroll över maten kan jag kontrollera mina tankar. jag kan kontrollera min koncentration. jag kan se en hel film med bara 2-3 pauser/kisspaus/göranågotannatetttag. jag kan läsa en längre tid. jag kan koncentrera mig på konversationer och jag kan koncentrera mig på t.ex. andningen. jag kan kontrollera så mina tankar inte flyter iväg. jag kan tänka klart och hålla tankarna i schack.
jag kan kontrollera de negativa tankarna och inte låta de ta över. oftast kan jag snabbt resonera bort dem. övertyga mig själv att de är stora jävla lögner. jag kan kontrollera de ätstörda tankarna - de skriker men ändå äter jag mina 6 mål om dagen. för jag har kontroll.
och den här nya sortens kontroll, den här positiva kontrollen, den är så otroligt mycket mäktigare än den där andra destruktiva kontrollen över maten. som inte ens var en kontroll. för jag gjorde ju hela tiden fel? jag åt alltid för mycket. tränade för lite. att jag åt överhuvudtaget var ju fel. det var ju inte ens någon kontroll.
i vad består kontrollen av att lämna en tugga smörgås? att tappa ett halvt kilo? hur kan det någonsin vara kontroll? hur kan det någonsin ersätta det riktiga livet, riktiga tankar, idéer, skratt, äventyr, kreativitet, fantasier?
det är oerhört läskigt att tappa kontrollen. herregud, jag kan fortfarande få panik. igår åkte jag längre bort, till en ny vän, en ny lägenhet med olika matvanor, jag hade ingen kontroll över sovplats, över mat, över frukosten. men jag gjorde det. jag fegade inte ur. och det är också en del av den nya kontrollen - kontrollera mitt liv så som jag vill ha det. jag vill kunna åka och övernatta hos vänner utan att oroa mig. jag vill kunna kontrollera mitt liv så att det blir ett riktigt liv. och det gör jag genom att släppa den destruktiva kontrollen, hur jävla läskigt det än är.
en ny sorts kontroll.
istället för kontroll över maten kan jag kontrollera mina tankar. jag kan kontrollera min koncentration. jag kan se en hel film med bara 2-3 pauser/kisspaus/göranågotannatetttag. jag kan läsa en längre tid. jag kan koncentrera mig på konversationer och jag kan koncentrera mig på t.ex. andningen. jag kan kontrollera så mina tankar inte flyter iväg. jag kan tänka klart och hålla tankarna i schack.
jag kan kontrollera de negativa tankarna och inte låta de ta över. oftast kan jag snabbt resonera bort dem. övertyga mig själv att de är stora jävla lögner. jag kan kontrollera de ätstörda tankarna - de skriker men ändå äter jag mina 6 mål om dagen. för jag har kontroll.
och den här nya sortens kontroll, den här positiva kontrollen, den är så otroligt mycket mäktigare än den där andra destruktiva kontrollen över maten. som inte ens var en kontroll. för jag gjorde ju hela tiden fel? jag åt alltid för mycket. tränade för lite. att jag åt överhuvudtaget var ju fel. det var ju inte ens någon kontroll.
i vad består kontrollen av att lämna en tugga smörgås? att tappa ett halvt kilo? hur kan det någonsin vara kontroll? hur kan det någonsin ersätta det riktiga livet, riktiga tankar, idéer, skratt, äventyr, kreativitet, fantasier?
det är oerhört läskigt att tappa kontrollen. herregud, jag kan fortfarande få panik. igår åkte jag längre bort, till en ny vän, en ny lägenhet med olika matvanor, jag hade ingen kontroll över sovplats, över mat, över frukosten. men jag gjorde det. jag fegade inte ur. och det är också en del av den nya kontrollen - kontrollera mitt liv så som jag vill ha det. jag vill kunna åka och övernatta hos vänner utan att oroa mig. jag vill kunna kontrollera mitt liv så att det blir ett riktigt liv. och det gör jag genom att släppa den destruktiva kontrollen, hur jävla läskigt det än är.
ansvar
det händer ibland att min mamma behöver säga åt mig att ta mer. eller ger mig en blick för att jag ska förstå att jag tagit för lite. och egentligen vet jag i de situationerna redan innan att jag behöver mer, men det kan vara så lockande att överlåta ansvaret till någon annan, slippa känna att "jag göder mig själv" och se det som någon annans order. att frånsäga sig ansvaret.
men det är farligt. det är riktigt farligt att överlåta allt till någon annan. i början behövs det kanske, och jag tyckte det var så skönt att vara inlagd - då slapp jag tänka, räkna, lägga upp. jag var "tvungen" att äta och jag behövde "bara" sätta mig vid bordet, få maten serverad och äta. inget ansvar. inget annat alternativ.
men det är viktigt att man inser varför man äter. att det handlar om MIG SJÄLV. jag gör det för mig själv. visst gör jag det för min familj också för de lider om jag lider, men det handlar ju framförallt om mitt liv och att JAG ska må bra. det kanske låter själviskt, men det här är oerhört viktigt att inse. att jag äter för min egen skull. att tro på att jag är värd ett riktigt liv. att jag har en plats här i världen och att den platsen ska vara ett riktigt liv fylld av glädje och bra saker.
jag äter och kämpar framförallt för min egen skull. det är viktigast. sen kommer för familjens skull och för vänners skull. men framförallt för min egen skull.
och då behöver jag kunna ta ansvar. jag behöver kunna vara helt själv hemma en hel dag och ändå äta allt jag behöver. jag måste kunna äta utan att någon säger hur mycket det ska vara. jag måste göra det själv, för det är mitt liv och mitt val att bli frisk. jag väljer att bli frisk och jag tänker klara det.
men det är farligt. det är riktigt farligt att överlåta allt till någon annan. i början behövs det kanske, och jag tyckte det var så skönt att vara inlagd - då slapp jag tänka, räkna, lägga upp. jag var "tvungen" att äta och jag behövde "bara" sätta mig vid bordet, få maten serverad och äta. inget ansvar. inget annat alternativ.
men det är viktigt att man inser varför man äter. att det handlar om MIG SJÄLV. jag gör det för mig själv. visst gör jag det för min familj också för de lider om jag lider, men det handlar ju framförallt om mitt liv och att JAG ska må bra. det kanske låter själviskt, men det här är oerhört viktigt att inse. att jag äter för min egen skull. att tro på att jag är värd ett riktigt liv. att jag har en plats här i världen och att den platsen ska vara ett riktigt liv fylld av glädje och bra saker.
jag äter och kämpar framförallt för min egen skull. det är viktigast. sen kommer för familjens skull och för vänners skull. men framförallt för min egen skull.
och då behöver jag kunna ta ansvar. jag behöver kunna vara helt själv hemma en hel dag och ändå äta allt jag behöver. jag måste kunna äta utan att någon säger hur mycket det ska vara. jag måste göra det själv, för det är mitt liv och mitt val att bli frisk. jag väljer att bli frisk och jag tänker klara det.
smaker
det blir verkligen lättare ju mer man tränar.
det räcker inte att testa något en gång. att äta en pizza och säga att nu har jag gjort det så nu slipper jag äta det igen. istället får man fortsätta äta pizza. testa olika saker på. åt pizza igår, två pizzor på en vecka, och det hände inget. det var gott. smakade väldigt olika.
det räcker inte att äta en magnum och sen kan man stryka den från förbjudenlistan. ät flera! testa hela sortimentet! nu vet jag ju vilka glassorter jag tycker om och vilka som inte är goda. jag har utökat mitt sortiment, jag kan känna efter "är jag sugen på glass med frukt? näe.. kanske choklad. eller den med massa nötter förresten!". förut tog jag bara det jag alltid gjorde och visste smaken på. för jag hade "glömt" hur allt annat smakade.
min första glassupplevelse (och aha-upplevelse) kommer jag fortfarande ihåg, på kvällen, en magnum temptation. och jag minns att första tuggan var nästan som en chock - kunde något smaka såhär underbart? var choklad SÅHÄR gott? och glass som jag ansett så otroligt onödigt - tänk att den gjorde mig helt lyrisk och smakade helt underbart!
plötsligt hade jag fler smaker att få smaka. det är helt otroligt. det är fantastiskt att faktiskt kunna känna efter: vill jag ha glass? eller vill jag ha naturgodis? eller vill jag ha en macka? att jag har möjlighet att välja och också möjlighet att inte tycka om saker, när jag började äta godis åt jag allt bara för att jag äntligen fick. nu kan jag känna efter vilka godisbitar jag faktiskt vill ha. vad jag känner för just den stunden.
vad JAG vill ha, och inte ätstörningen eller någon annan.
muskelvärk
jag har ont i mina benmuskler, typ lårmusklerna och rumpmusklerna.
för att jag har gått 10 minuter från en tunnelbanestation till en annan.
eftersom jag verkligen inte gjort någon annan fysiskt aktivitet.
antagligen beror det på att musklerna håller på att byggas upp nu när kroppen börjar fungera normalt och har byggt upp sig. nu har den råd att lägga energi på muskeluppbyggnaden.
förut gick jag alltid. jag gick överallt. jag tog promenader hela tiden. jag fick inte träna och ville inte träna för jag ville ju bli frisk, så då gick jag. för att gå är ju bra? det är ju nyttigt med promenader?
men det är skillnad på en promenad och en anorektiskt promenad som min läkare kallade det.
takten framförallt. och att jag aldrig såg mig omkring. jag stannade aldrig upp om jag inte var tvungen pga någon bil. jag bara rusade fram fast gående. och det gjorde att min vikt inte gick upp, fastän jag minskat promenaderna avsevärt. bara en halvtimme räckte till att försvåra processen.
sen slutade jag. kom på att det är skönare att stå. eller sitta på en tunnelbana. eller faktiskt stanna upp, få solen på kinden, ta en cigg på en bänk.
och när jag verkligen bestämt mig att bli frisk har jag tagit det extra lugnt. stå i tunnelbanan. gå max en tunnelbanestation - om det är där jag behöver gå. jag har undvikit t.o.m. de "trevliga promenaderna" ibland för att inte få tankarna igång.
och vet ni vad? igår satt jag i min grupp och sa "om nån kompis säger att nu ska jag gå och träna, då säger jag: det ska verkligen inte jag för träna är så jävla konstigt. och vet ni det är så jävla skönt att jag aldrig mer behöver träna! för det var så jobbigt och tråkigt och bara påtvingat!" och så var jag nöjd med det.
och nu när jag gick min lilla promenad fick musklerna lite arbete. typ i ryggen med. de ömmar liksom. skönt att veta att mina muskler byggs upp nu, så jag blir stark. äntligen har kroppen prioritering på det som inte är lika viktigt som allt det andra den prioriterat innan. yes!!!
för att jag har gått 10 minuter från en tunnelbanestation till en annan.
eftersom jag verkligen inte gjort någon annan fysiskt aktivitet.
antagligen beror det på att musklerna håller på att byggas upp nu när kroppen börjar fungera normalt och har byggt upp sig. nu har den råd att lägga energi på muskeluppbyggnaden.
förut gick jag alltid. jag gick överallt. jag tog promenader hela tiden. jag fick inte träna och ville inte träna för jag ville ju bli frisk, så då gick jag. för att gå är ju bra? det är ju nyttigt med promenader?
men det är skillnad på en promenad och en anorektiskt promenad som min läkare kallade det.
takten framförallt. och att jag aldrig såg mig omkring. jag stannade aldrig upp om jag inte var tvungen pga någon bil. jag bara rusade fram fast gående. och det gjorde att min vikt inte gick upp, fastän jag minskat promenaderna avsevärt. bara en halvtimme räckte till att försvåra processen.
sen slutade jag. kom på att det är skönare att stå. eller sitta på en tunnelbana. eller faktiskt stanna upp, få solen på kinden, ta en cigg på en bänk.
och när jag verkligen bestämt mig att bli frisk har jag tagit det extra lugnt. stå i tunnelbanan. gå max en tunnelbanestation - om det är där jag behöver gå. jag har undvikit t.o.m. de "trevliga promenaderna" ibland för att inte få tankarna igång.
och vet ni vad? igår satt jag i min grupp och sa "om nån kompis säger att nu ska jag gå och träna, då säger jag: det ska verkligen inte jag för träna är så jävla konstigt. och vet ni det är så jävla skönt att jag aldrig mer behöver träna! för det var så jobbigt och tråkigt och bara påtvingat!" och så var jag nöjd med det.
och nu när jag gick min lilla promenad fick musklerna lite arbete. typ i ryggen med. de ömmar liksom. skönt att veta att mina muskler byggs upp nu, så jag blir stark. äntligen har kroppen prioritering på det som inte är lika viktigt som allt det andra den prioriterat innan. yes!!!
sådär
okej kör ett lite praktiskt inlägg.
för det första: läs boken mattillåtet av gisela van der stern (ska fixa en länk, eh.. ok: tryck här) för det är en väldigt bra och praktisk och informativ bok när man kämpar mot en ätstörning. den besvarar många frågor och kan lätta lite på oron och på de konstigheter man fått för sig. jag läste den när jag var lite för sjuk så det var inte så mycket som fastnade, fick läsa om kapitlen senare. den stod alltid under min säng så jag kunde plocka fram den så fort någon tanke började väsnas och lugnade mig med att jag gör rätt.
det enda problemet med boken är hennes tjat om järn. om att man behöver börja äta järn annars går vikten upp, vilket gjorde att jag fick för mig att jag säkert hade järnbrist för att jag varit vegetarian så länge, och jag vågade inte börja äta i rädslan att rusa upp i vikt. jag hade inte järnbrist bara dåliga järnvärden, men jag rusade inte upp i vikt. behövde inte äta extra järntillskott eller något, började bara äta normalt. först vegetarisk kost (och gick alltså inte upp mer i vikt än vad som var normalt) och började bara äta rött kött efter några månader.
(och sen så tänkte jag skriva inom en parentes att jag åt en jättegod pizza tropicana till lunch idag. det var verkligen gott. med pizzasallad som är så underskattat!)
och till sist: seriöst, sparka den där jävla ätstörningen mellan benen! eller sparka den i huvudet. ge den stryk. man måste ge ätstörningen stryk istället för sig själv. för man är inte sin ätstörning! jag vet att det känns så, jag kan ibland inte urskilja mina tankar från det ätstörda tankarna, jag identifierar mig ibland som "ätstörd" eller "deprimerad". men jag är inte det. för jag är en person som HAR en ätstörning och HAR en depression. jag föddes liksom inte med det. jag föddes med två armar, två ben, bruna ögon och en liten leverfläck på ryggen. DET föddes jag med. men inte med en ätstörning eller en depression, och jag kan bli av med dem. jag ska sparka ner dem, bort från mig, även om de genomsyrar mitt huvud är det inte JAG som tar stryk genom att äta utan ätstörningen. det kanske gör ont, men det är egentligen ätstörningen som har ont.
så sparka på.
det går
det är ett jävla arbete det här. en jävla process. det är inte lätt och det har ingen sagt heller. men har man klarat av att svälta sig, plåga sig, slå på sig själv, misshandla sin kropp, sänka sig och kränka sig måste man fan ha styrka och kraft att bygga upp sig själv och stärka sin själ! har man haft den där enorma strikta kontrollen måste man kunna vända kontrollen till en konstruktiv, positiv kontroll.
man måste ta kontroll över sitt liv. en bra kontroll. en kontroll som säger "jag hinner äta en falafelrulle innan mötet för min kropp behöver det". eller "jag behöver äta det här sjätte målet idag med". eller "även om mina tankar skriker att jag ska lämna de sista tuggorna tänker jag äta upp dem". en kontroll som gör att man fixar fram tallriksmodellen två gånger per dag, en stadig frukost och tre härliga mellanmål. en kontroll över de där sjuka hemska tankarna. en kontroll att få göra det man själv vill göra med sitt liv. att få välja och göra som man känner för. det är frihet, det är riktig frihet.
det går.
en vän blev friskförklarad idag. hon kunde. hon har klarat det. kan hon, kan jag. kan jag, kan alla. det finns ingen som inte skulle kunna klara det. det får ta sin tid, men det går.
nu ska jag sova och vara arg på min anorexi som är arg på mig för att den inte har makt över mig längre.
man måste ta kontroll över sitt liv. en bra kontroll. en kontroll som säger "jag hinner äta en falafelrulle innan mötet för min kropp behöver det". eller "jag behöver äta det här sjätte målet idag med". eller "även om mina tankar skriker att jag ska lämna de sista tuggorna tänker jag äta upp dem". en kontroll som gör att man fixar fram tallriksmodellen två gånger per dag, en stadig frukost och tre härliga mellanmål. en kontroll över de där sjuka hemska tankarna. en kontroll att få göra det man själv vill göra med sitt liv. att få välja och göra som man känner för. det är frihet, det är riktig frihet.
det går.
en vän blev friskförklarad idag. hon kunde. hon har klarat det. kan hon, kan jag. kan jag, kan alla. det finns ingen som inte skulle kunna klara det. det får ta sin tid, men det går.
nu ska jag sova och vara arg på min anorexi som är arg på mig för att den inte har makt över mig längre.
nystart
när något går snett, när man följer de anorektiska och sjuka tankarna, när man liksom backar för en stund kan det kännas som att man förstört allt. att man kämpat helt i onödan för sen gav man upp för en stund, man lät de sjuka tankarna få styra. det känns hopplöst, för hur man än kämpar och vill bli frisk så kommer det bakslag och det känns som att allt varit förgäves.
fast det är det ju verkligen inte.
eftersom kampen mot ett friskt liv inte går på en dag utan är en utveckling, något som smyger runt i vardagen och som tar flera flera månader och ser olika ut och kommer i perioder. jag kan dela in det senaste året i perioder, det har gått ett år sedan jag blev utskriven och började på dagvård. och det har sett så annorlunda ut, det har inte gått över en natt. det har hänt ofta att jag fifflat, spytt, tränat, låtit tankarna styra. men det har inte stoppat mig. nu sitter jag här, normalviktig (tror jag) och mycket friskare. att de här bakslagen har kommit är bara fullständigt normalt eftersom man behöver göra fel för att se vad som är rätt.
man behöver få känna efter. och bara för att det händer något en dag, EN DAG av alla tusentals dagar man kommer leva, ska det inte stoppa en. istället måste man ta nyare tag för att det där bakslaget inte ska få komma tillbaka. varje dag är en ny dag, en nystart. det behöver inte vara en måndag, "ny vecka". idag är en nystart. till och med varje timme är en nystart. man behöver inte vänta på någon magisk dag eller "rätt" timme, varje måltid kan vara en nystart.
"okej jag spydde inatt men nu äter jag en normal frukost och fortsätter äta ordentliga måltider". jag menar, bara för att jag inte åt middag den 5:e september eller spydde i december är inte kampen över. det spelar ju ingen roll nu. det påverkar inte mig nu.
kämpandet fortsätter och kan påbörjas vilken sekund som helst, man kan ta nyare tag vilken sekund som helst. sluta vänta, sluta älta, börja jobba. glöm det som varit, tänk inte på bakslagen, för de spelar ingen roll.
fast det är det ju verkligen inte.
eftersom kampen mot ett friskt liv inte går på en dag utan är en utveckling, något som smyger runt i vardagen och som tar flera flera månader och ser olika ut och kommer i perioder. jag kan dela in det senaste året i perioder, det har gått ett år sedan jag blev utskriven och började på dagvård. och det har sett så annorlunda ut, det har inte gått över en natt. det har hänt ofta att jag fifflat, spytt, tränat, låtit tankarna styra. men det har inte stoppat mig. nu sitter jag här, normalviktig (tror jag) och mycket friskare. att de här bakslagen har kommit är bara fullständigt normalt eftersom man behöver göra fel för att se vad som är rätt.
man behöver få känna efter. och bara för att det händer något en dag, EN DAG av alla tusentals dagar man kommer leva, ska det inte stoppa en. istället måste man ta nyare tag för att det där bakslaget inte ska få komma tillbaka. varje dag är en ny dag, en nystart. det behöver inte vara en måndag, "ny vecka". idag är en nystart. till och med varje timme är en nystart. man behöver inte vänta på någon magisk dag eller "rätt" timme, varje måltid kan vara en nystart.
"okej jag spydde inatt men nu äter jag en normal frukost och fortsätter äta ordentliga måltider". jag menar, bara för att jag inte åt middag den 5:e september eller spydde i december är inte kampen över. det spelar ju ingen roll nu. det påverkar inte mig nu.
kämpandet fortsätter och kan påbörjas vilken sekund som helst, man kan ta nyare tag vilken sekund som helst. sluta vänta, sluta älta, börja jobba. glöm det som varit, tänk inte på bakslagen, för de spelar ingen roll.
från total kaos till spontanleende på stan
jag har märkt att jag har svårt att tillåta mig att vara glad. det är underligt, eftersom jag helst av allt vill vara glad och vara en glad person som andra tycker är positiv och uppåt. ändå har jag svårt att bara le utan att ha en bra anledning, eller känner mig för mycket i centrum om jag skrattar högt, som att jag vore knäpp.
varför har jag svårt att visa mig glad när jag ju vill att folk ska se mig som en glad person?
kanske för att de kommer tro att jag ska vara glad hela tiden? eller för att det är för avslöjande? att det kan gå över? eller ovant? eller konstigt?
påväg hem kände jag mig så lätt och leendet bubblade upp. och jag vågade inte riktigt le - tänk om någon ser och undrar vad fan jag ler åt. men spelar det någon roll då? jag försökte le ändå, och det var ju inte farligt. jag försöker le så ofta jag kan. men faktum kvarstår att det känns underligt. inte fejkat, eftersom spontanleenden är bland de mest äkta. bara konstigt. som en orolig tanke som jämt kretsar runt i mitt huvud som säger "något farligt kommer hända, du har inget att le åt, var inte glad för då kommer det bli värre när du blir ledsen".
men det blir faktiskt inte värre. jag har läst psykologi och vet att det är vetenskapligt bevisat att rör man mungiporna uppåt som ett leende frigörs fler glädjeämnen och man blir faktiskt gladare. på sätt och vis kan man fejka sig till att bli gladare. typ. ibland får man göra det, ibland behöver man tvinga sig själv. såsom man tvingade sig själv att börja äta. tvånget är inte av ondo, utan man tvingar sig faktiskt till ett mycket bättre liv. eller helt enkelt bara: till ett Liv. för ett anorektiskt, icke-leende, ensamt liv är inget liv.
jag ska försöka fortsätta le så mycket det går. och försöka komma över spärren. inte vara rädd för att bli ledsen utan vara här och nu, vara i glädjen. jag får vara glad, jag får vara gladast! och herregud det förtjänar jag för i helvete, efter så lång tid fylld av ingenting, nu vill jag fylla det med GLÄDJE.
varför har jag svårt att visa mig glad när jag ju vill att folk ska se mig som en glad person?
kanske för att de kommer tro att jag ska vara glad hela tiden? eller för att det är för avslöjande? att det kan gå över? eller ovant? eller konstigt?
påväg hem kände jag mig så lätt och leendet bubblade upp. och jag vågade inte riktigt le - tänk om någon ser och undrar vad fan jag ler åt. men spelar det någon roll då? jag försökte le ändå, och det var ju inte farligt. jag försöker le så ofta jag kan. men faktum kvarstår att det känns underligt. inte fejkat, eftersom spontanleenden är bland de mest äkta. bara konstigt. som en orolig tanke som jämt kretsar runt i mitt huvud som säger "något farligt kommer hända, du har inget att le åt, var inte glad för då kommer det bli värre när du blir ledsen".
men det blir faktiskt inte värre. jag har läst psykologi och vet att det är vetenskapligt bevisat att rör man mungiporna uppåt som ett leende frigörs fler glädjeämnen och man blir faktiskt gladare. på sätt och vis kan man fejka sig till att bli gladare. typ. ibland får man göra det, ibland behöver man tvinga sig själv. såsom man tvingade sig själv att börja äta. tvånget är inte av ondo, utan man tvingar sig faktiskt till ett mycket bättre liv. eller helt enkelt bara: till ett Liv. för ett anorektiskt, icke-leende, ensamt liv är inget liv.
jag ska försöka fortsätta le så mycket det går. och försöka komma över spärren. inte vara rädd för att bli ledsen utan vara här och nu, vara i glädjen. jag får vara glad, jag får vara gladast! och herregud det förtjänar jag för i helvete, efter så lång tid fylld av ingenting, nu vill jag fylla det med GLÄDJE.
kaos
igår fick jag ett sammanbrott. det har aldrig varit så allvarligt innan. jag var inte mig själv. det var skrämmande och jag kunde inte hantera det. till slut övertalade min mamma och lillebror att svälja mina sömntabletter och efter ett tag lugnade jag mig. efter ett långt tag. jag fick sova i mammas säng.
det var ett riktigt bakslag. det kändes som att det helt enkelt inte skulle gå att vakna idag. vakna till vad? hur bra det än går med maten och vikten kommer jag alltid vara ett socialt fiasko, någon som inte klarar av att hantera nära relationer. jag har massor med vänner, men det är såna jag inte umgås så mycket med. de jag umgås mycket med blir det alltid något strul med. som att jag jämt gör fel, hanterar saker fel, misstolkar allt, analyserar sönder allt till det negativa, och söker bevis på att jag är dålig. jag tror inte på mig själv och det blir bara fel.
men jag vaknade, omtöcknad av tabletterna, rivsår på armarna, men jag var lugn. och idag har jag träffat mina vänner, suttit på en filt i solen och ätit glass och skrattat. fortfarande omtöcknad och nästan tom i huvudet, men ändå lugn. jag har bara flytit på, inte gjort något "speciellt". inte tänkt på några förväntningar eller måsten, utan bara andats på, låtit solen smeka min kind, sträckt ut mig på filten.
och det känns mycket bättre. jag försöker vara i stunden och inte få panik. jag klarade även det här hemska.
och jag berättade öppet vad det är jag behöver. mina vänner tänker ju inte som jag, och jag glömmer det ofta. jag glömmer att dessa saker inte är en självklarhet för min omgivning. hur ska de veta att jag behöver äta sex gånger per dag, regelbundet? att jag har svårt att äta själv? att jag behöver äta rätt för att inte falla tillbaka? jag måste ju berätta, de kan inte gissa sig till det.
