rébellion des hormones

jag fick en fråga för länge sen om hur det gick till när jag valde att faktiskt kämpa för att bli fri från anorexin.
jag har tänkt på det så jävla mycket, för det är inte en lätt fråga.
det var ingen specifik dag, det var inte att någon sa något speciellt som fick mig att totalvända.
men mina tankar blev starkare, och även om det var en längre process började jag tänka klart på hela sjukdomen.
jag insåg ju rätt tidigt att jag var sjuk, så jag hade sjukdomsinsikt större delen av min sjuka period. jag "ville" bli frisk från början men blev bara sjukare. jag klarade inte av att försöka på riktigt.
men efter en tid började jag tänka på framtiden. inte sådär "ah den dagen när jag sitter och äter pizza och skrattar med mina kompisar" som jag så ofta gjorde när jag dagdrömde om ett frisk liv, utan på riktigt.
vad vill jag med mitt liv? var vill jag vara om ett år? om fem? hur vill jag må? vad vill jag göra?
och även om jag ibland vill må dåligt, för det känns som att jag förtjänar det och vill göra det värre genom att vara självdestruktiv, så är det ju inte dåligt jag vill må, inte på riktigt.
jag försökte tänka på hur jag inte ville ha det - som jag ville ha det var det så lätt att sitta och dagdrömma om men istället för att göra något satt jag bara och väntade på framtiden.
jag ville inte må sådär dåligt. jag ville inte förlora möjligheten att få barn. jag ville inte sitta hemma isolerad och ensam. jag ville inte tänka på mat hela tiden. jag ville inte drömma om godsaker jag aldrig skulle få smaka. jag ville inte ha ont i kroppen och ha fula blåmärken på svanskotan. jag ville inte skämmas. jag ville inte vara en börda för min mamma. jag ville inte förlora mina vänner. jag ville inte ha de här stora hindret i mitt liv. jag ville inte missa mer av livet.
och ju mer jag tänkte på det desto klarare blev det att det kommer fortsätta vara såhär förjävligt så länge jag inte gör riktiga förändringar. förändrar mitt sätt att "leva" på riktigt. inte bara en extra macka per dag, utan faktiskt extra måltider, näringsdrycker, ingen träning, strama åt de jobbiga tankarna, vägra lyssna och våga gå emot anorektiska tankar. så jag började fan kämpa på riktigt.

verkligheten är hård. inget kommer förändras av sig själv. man blir inte frisk av sig själv. man blir frisk med hjälp av sig själv. man blir frisk om man vill bli frisk och GÖR något åt det.
att gång på gång sitta på lpt på en ätstörningsklinik och bli sondad och vägra äta och lura behandlare och sin familj är inte att vilja bli frisk. det finns en skillnad - de finns de som suttit inne, gråtit och skrikit, blivit sondade och tvångsvårdade men som ändå bestämt sig och vågat göra förändringar och nu kan sitta och äta morotskaka med mig och prata om sex och fest och planer inför framtiden.
det är inte ett val att bli sjuk. det är ett val att bli frisk.

jag kom överens med mig själv om att inte lägga mig i konversationer angående mat och dieter och nyttigt och hälsosamt. jag vet att jag vet så mycket bättre än alla andra. lite som att de snackar om matematiska lösningar medan jag sitter på facit.
och det räcker att jag vet att jag vet bättre. jag behöver inte övertyga andra. jag har själv varit där. trott att det fungerar att ta bort vissa livsmedel. att bara jag slutar äta sötsaker går jag ner i vikt. jag trodde ju själv det som alla andra tror. men jag lärde mig den hårda vägen och vet bättre, och det räcker att jag har den kunskapen.
jag är en sån som känner ett ansvar så fort jag tror att jag skulle kunna hjälpa andra med min kunskap. därför vill jag lägga mig i. jag vill ju att de ska veta att det inte är som de tror.
det enda jag lägger mig i är om någon helt absurt vill gå ner i vikt. jag blir för arg. som min klasskompis. hon är helt normal, kanske lite mulligare än genomsnittet, men fortfarande normal. hon behöver inte banta med andra ord. det hon skulle kunna göra är att äta mer regelbundet och ordentliga måltider. men istället dricker hon lightläsk och äter inget som anses som "onyttigt" och dricker smoothies och äter mackor.
det fungerar ju inte så, och det kommer bara slå tillbaka på henne. sen när fungerar det att äta mackor istället för lagad mat?
en diet fungerar ju naturligtvis inte om den inte är hållbar, och hur hållbar är en diet som förbjuder livsviktiga LIVSmedel eller gör att man tappar humöret och är hungrig hela tiden? hur ska det vara hållbart att aldrig få äta det man tycker är gott? och även om man går ner i vikt - var i helvete ska man få alla näringsämnen ifrån om man valt bort en massa livsmedel?
jag kan inte övertala för det räcker med att övertala mig själv. men jag tar illa vid och säger ifrån.

tyvärr är bantning oftast ett symtom. jag kan inte förändra personens självkänsla. och bakom all bantning av normalstora människor ligger en dålig självkänsla. ingen ska komma och säga att en person med normalt bmi som börjar banta har en bra självkänsla. det var därför jag valde att inte lyssna till mitt sunda förnuft, det skulle inte ha hjälpt med en arg expert som sa åt mig att jag ska äta enligt tallriksmodellen, inte när min dåliga självkänsla tagit över. jävla dåliga självkänslor.

jag kan inte riktigt hantera stress. jag vet inte om det beror på anorexin men jag blir stressad och orolig så fort jag har mer än två saker inplanerade en dag. det blir liksom för mycket i huvudet.
jag måste däremot jämföra mitt liv nu och mitt liv när jag var sjuk. det är fantastiskt. helt otroligt att jag kan komma hem vid tiotiden helt slut och utmattad och gå och lägga mig. att ha ätit alla måltider förutom frukost någon annanstans än hemma. att ha gjort en massa saker, varit social, utfört saker, gått på stan, varit på aktiviteter.

det här hände inte när jag var sjuk. jag var mest hemma, jag klarade inte av att planera något alls mer än några få saker i veckan med mammas hjälp. jag kunde inte göra det klart i huvudet, allt blev en röra, så det gick liksom inte. ibland gick jag ut, men brukade åka hem tidigt för min kropp klarade inte av det. och jag var tvungen att planera så otroligt mycket. skulle jag sova hos någon (och det var bara en person jag kunde sova hos och där jag visste vad som fanns och köpte med havregryn och kanel) var det ett enormt arbete. behövde tänka på näringsdrycker och släpa med hundratals saker.
en av mina värsta nätter var när jag bestämt att jag skulle sova över hos en barndomsvän. jag hade panikattacker hela natten och var vettskrämd att vakna försent så frukosten blev sen.

jag har fortfarande väldigt svårt att sova över på ställen jag inte känner till väl. men det går inte ens att jämföra. tänk att jag blivit mer fri än när jag försökte bli fri från mat. då var jag helt låst och hämmad. nu kan jag göra en massa saker, även om jag ibland blir överstressad. men det blir bättre och bättre och jag klarar av så otroligt mycket mer. det krävs lite mer energi, men det går. jag kan vara aktiv, engagerad och känner mig intresserad av mycket. det är otroligt!

jag skriver utifrån mig själv. ingen annan.
hur andras ätstörningar ser ut kan inte jag veta.
eller hur snabbt andra blivit friska eller hur pass friska de blivit.
eller hur sjuka andra är.
ätstörningar kan man varken räkna i kg eller bmi.
det finns liksom inte mått för en ätstörning, det sitter i huvudet.

jag vet de som gått upp i vikt och inte haft problem med sin kropp.
jag vet de som gått upp och sedan gått ner.
jag vet de som bara kan äta godis men inte riktig mat.
och tvärtom.
de som tränar utan problem.
de som inte kan ta en promenad utan att anorexin tar över.
de som samtidigt är deprimerade och de som inte har andra symtom utvöver ätstörningen.

ätstörningar har några saker gemensamt - det handlar om något annat än mat egentligen men hanteras genom mat på något sätt, att man inte lyssnar till kroppens behov, och att det är en ångest- och depressionssjukdom.

resten kan vara helt olika, därför kan jag bara tala utifrån mig själv men känna igen mig i andra.

i fredags var jag illa tvungen, att mitt under lektionen sitta med min mobil och skriva ett mail under bordet till min behandlare. jag unde inte koncentrera mig på lektionen för det enda jag såg var mig själv. jag var så enormt självmedveten, och jag kände mig så enorm. överallt.
(btw, just som jag höll på och känna mig som tjockast och tänka att jag ska skriva till min behandlare pillade min klasskompis mig på magen och sa "åh en sån smal mage, önskar jag hade sett ut så. hon bantar, vilket ibland stör mig och idag sa jag ifrån och sa åt henne att det är sjukt jobbigt när hon bara pratar om det hela tiden)

idag känner jag mig sunt smal. liksom sådär normal och bra. min kropp är bra.
men jag har enorm ångest ändå.
på ett sätt är det bra att jag numera kan skilja ångest och matångest. förut, så fort jag blev ledsen så var det maten och kroppen. allt relaterade jag till det. sa någon något taskigt? maten, tjock, ful. glömde jag plånboken? ätit för mycket, allt dallrar, äckel.
men nu kan jag ha ångest över maten och kroppen, eller ångest över annat.
inte alltid, men det börjar bli bättre. just nu är jag jättenere, men jag kan ändå äta och tycker min kropp är fin.
så har det inte varit på flera år.

kom att tänka på en sak.
det här med bajs.
kan låta jävligt konstigt, men helt ärligt, det kunde gå dagar utan att jag bajsade. och det var inget jag reflekterade över eftersom jag var för upptagen med att räkna kalorier och ha andra ätstörda grejer för mig.
det är faktiskt en oerhörd lättnad att inte behöva sitta och vara helt förstoppad i dagar.
eller att inte behöva springa till toaletten stup i kvarten när magen blev helt lös.
när jag började äta bättre kissade jag dessutom oerhört mycket, ibland fick jag gå upp på natten för att kissa. det är nog så för de flesta, när kroppen vågar släppa ifrån sig vätska så börjar man kissa litervis (känns det som).
och jag kissar fortfarande rätt mycket, men det är ändå skönt att kunna normalisera något så normalt som ett toalettbesök.
att inte ha en uppblåst mage hård som betong är ändå jävligt skönt.
lite förenklat: bra bajs = bra mage.

man får bara vara. det räcker.
man behöver inte skapa under, skriva otroliga reportage, baka till sin klass, måla fantastiska målningar, komma med perfekta lösningar på andras problem, dansa bäst på dansen, ha en bra hårdag varje dag.
det räcker med att bara vara.
kan jag fatta det snart?

oftast är jag nöjd med min kropp. som helhet. har mest problem med själva utseendet i sånafall.
men jag har liksom accepterat att jag är normalstor.
men jag har mina svackor.
mina perioder då tankar maler i huvudet, som hela tiden säger att jag blivit enorm, att jag är tjock. jag kan sitta och kolla på min arm, se att den är normal men ändå känna att den är helt degig. eller så ser jag mig i spegeln och kan inte slita blicken från allt som dallrar, fastän det ju ser helt normalt ut.
det är som att mina utåtgående tankar och känslor är helt snedvridna. jag vet sanningen men det hjälper inte.
och det pågår ibland i flera dagar. det sätter skräck i mig, för jag vet inte hur jag ska få bort rädslan av att vara äcklig och tjock.
från att ha tyckt att jag är kvinnlig och vacker börjar jag tänka på vad jag absolut inte får ta på mig för då ser jag tjock ut, och jag tänkte nån helt sjuk tanke igår att jag inte borde börja på kickboxning för jag är för tjock.
alltså VAR KOMMER DET HÄR IFRÅN? VADFAN? det är inte det här jag har kämpat för i ett och ett halvt år.
jag vill bort med det där störda, sjuka. bort. varför tycka illa om det viktigaste man har - sig själv?
jag kommer ju se ut såhär ett bra tag, jag vill inte tycka illa om mig själv och se mig själv som ett hinder. jag vill ju leva, jag vill tycka om mig själv, krama om min kropp som jag ÄR, vara nöjd.

vi har ju bara ett liv som oss själva. varför ska jag kasta bort så mycket tid på att må dåligt?

det är ju normalt och frisk och väldigt underbart att äta av det man bakat. äntligen.
och nu när jag började skriva det kom jag på hur stört det egentligen är. att jag förut bakat men inte ätit av det, eller helt enkelt inte bakat alls för att det varit för jobbigt att inte få äta av det själv.
bakar man ska man baka åt sig själv också. man ska göra det gott för sig själv också.
och jag är en jävel på att baka!

piller.
det är inte så att jag är en förespråkare av tabletter, men inte heller en kritiker.
innan jag lät mig övertalas av min läkare att ta antidepressiva var jag helt emot sådant. visst, jag kunde ta värktabletter eller sådant, och när jag började gå ner mig i depressionen och sjukdomen tog jag även andra skadliga piller.
men antidepressiva har jag alltid varit emot. jag tänkte: det är inte normalt att på medicinsk väg bli glad. jag tänkte mig väl att man skulle bli helt beroende och sedan inte kunna bli glad på riktigt utan bara med hjälp av tabletter.
jag såg det som en enkel genväg, en falsk väg, en svag väg.
men jag övertalades till slut, och det räddade faktiskt mitt liv. utan antidepressiva är jag säker på att jag inte hade klarat av att göra en förändring för att kunna ta mig ur anorexin och depressionen.
antidepressiva var inte anledningen till att jag tog mig ur, utan ett stöd. en push framåt så jag klarade av att göra de förändringar som krävs för att kunna ta sig ur.
när jag började ta dem visade det sig att flera i min närhet tar dem vilket jag inte hade någon aning om. och på avdelningen var det en naturlig rutin varje morgon och sjuksystrarna delade ut medicin till alla, ingen som ifrågasatte.
det ska ifrågasättas, men det måste också medges att ibland är det livsviktigt att medicinera. med medicinering ska alltid kompletteras med någon sorts terapi, det går inte att bli frisk av piller.

anledningen till att jag kom att tänka på piller var att jag tänkte tipsa om något som jag nu testat sedan midsommar. jag har varit laktosintolerant flera år, och under anorexin gav det otroliga problem med magen, sen har det försvårat tillfriskningen för mig för jag känner mig hindrad.
men jag började ta prolaktas som är receptfritt på apoteket (står oftast inte i hyllorna så man får fråga personalen), gröna kapslar som man tar i förebyggande syfte varje dag, och jag har seriöst haft minimala magproblem sen dess. det jag har är nog bara såna vanliga saker som alla (och kanske främst ätstörda) har. men alla gaser, all smärta, allt magknip är borta!
kanske fungerar det inte för alla, men nu har jag tagit dem några månader och ätit laktos i mindre mängder. idag köpte jag en vanlig fil och åt till kvällsmål och känner inte av något än. så jag tror verkligen det fungerar.
(bara som ett tips, hoppas ingen tar illa upp, för i alla fall för mig har min laktosintolerans varit ett enormt hinder och jag känner mig väldigt lättad över laktostabletter som faktiskt fungerar för mig).

i fredags stod jag inte ut och låg och grät. det kändes som att jag blivit så tjock och stor, som att allt är förstört.
så hopplöst att jag inte kan trivas i min kropp, att det aldrig kommer bli bra.
jag grät inför en person, och erkände varför, sa att jag kände mig tjock och ful. det har jag aldrig någonsin gjort förutom framför mamma. att säga att jag är tjock känns så... löjligt. som ett fjortismantra, så svagt och töntigt. som att man bara vill ha uppmärksamhet.
därför har jag aldrig sagt det framför folk. och jag vet ju att det inte är sanningen.
tyvärr är sanningen och känslan två skilda saker.
sanningen är att jag ser väldigt bra ut och har en jättebra, normal, sund kropp.
känslan är att jag är tjock, dallrig, flottig och ful i ansiktet.
det blir så svårt att veta vad man ska låta sig styras av. det man inte känner men som stämmer, eller det man känner men som inte stämmer?

igår hade jag en fantastisk kväll med god mat, semifredo till efterrätt och utekväll. och det känns så underbart att få må bra på min födelsedag, äntligen. att jag nått hit, att jag faktiskt mår bra på riktigt och skrattar på riktigt.
detta trots att jag dagen innan grät över hur illa jag tycker om mig själv.
detta trots att jag nu sitter och har ångest över oregelbundna måltider och magont.

ångesten försvinner inte bara för att man äter och når normalvikt, men man blir starkare och kan bortse från den. även perioder då det känns som att ångesten tagit över kan jag må bra. allt är inte en svart sörja.
jag är inte alltid glad. jag är inte glad just nu.
men i allmänhet har jag blivit en glad tjej.
ganska skönt att kunna säga det efter 21 år.

hemma.
i min mage har det brytits ner många godbitar, och mitt blodsocker har fått höjas av nya smaker.
jag har försökt att fjäska för mitt blodsocker, äta när jag behöver det även om det känns som fel tidpunkt och fel saker.
jag har överlevt fastän det varit svårt att fixa lagad mat och definitivt inte varje dag. ändå har jag fått i mig tillräckligt, och även om det maler lite i huvudet nu att jag levt mycket på nachos och choklad så får det vara så.
så är det i normala livet.
man tager vad man haver.
och för en anorektiker är det jävligt viktigt att det ska finnas så man kan ta det man faktiskt behöver, men för en nästintill frisk (snart) tjugoettåring ska det fungera att vara spontan och använda fantasin.
OCH NJUTA AV LIVET.
det mest fantastiska är att få skratta från hjärtat tillsammans med någon som får en att känna sig helt glad i hela kroppen tillsammans med choklad och en flaska vin.