resa
nu ska jag åka bort igen. utomlands.
jag är faktiskt jätterädd. rädd för att det ska bli som för två somrar sen när jag inte direkt var sjuk ännu men mådde så fruktansvärt dåligt, kände mig otroligt dålig och äcklig och betedde mig utefter det. sommaren då allt gick snett och slutade med att jag började svälta mig själv.
det är läskigt.
det är läskigt att vara normalviktig igen och åka till ställen där det finns en liten risk att minnen hinner ifatt en. det är som platser som jag har undvikit eller låtar jag inte lyssnat på för de påminner för mycket.
dit jag åker nu har jag varit på men då väldigt underviktig och liksom "andra förutsättningar".
nu är jag mig själv. jag är jag. jag måste stå för vad jag gör, säger, tycker. jag måste stå för mig själv och stå upp för mig själv. gör jag fel så måste jag acceptera det och gå vidare utan att kunna skylla på sjukdomen och utan att låta det påverka mig och känna mig usel.
jag måste använda nya verktyg.
varken sätten jag hanterade saker på förut (att känna mig helt vidrig och bara förvärra allt) eller sätten jag hanterade saker på nyligen (att svälta mig, alternativt straffa mig på andra sätt) fungerar.
den här gången ska jag vara konstruktiv. resonera. aldrig aldrig ge upp. aldrig straffa mig själv. aldrig låta destruktiva impulser ta över. jag måste stå upp för mig själv, våga, inte vara rädd och vägra tro på den där rädslan som säger "det kommer bli dåligt". för jag bestämmer själv. och jag bestämmer att jag är så jävla bra, jag är så stark som har kämpat mig igenom det här helvetet, som inte stannade kvar i min undervikt och miserabla sjukdom, som vägrade ge upp fastän det var det svåraste jag varit med om. jag är så bra som vågar åka iväg och vara själv, som har lagat mat nu när mamma varit bortrest, som vågar träffa folk och vågar se folk i ögonen och vågar prata. ingen kan ta ifrån mig hur mycket jag kämpat. och även om andra kanske inte kommer förstå finns det så många som är i samma situation och vet vilket jäkla arbete det här är.
och jag tänker aldrig mer låta mig själv trycka ner mig själv. jag bestämmer mina egna förutsättningar och jag och min normalviktiga kropp och all mat vi två behöver ska följa mig resten av mitt liv och jag ska älska livet och jag ska ha en underbar vistelse.
ibland kommer ett tvivel, en tanke att "hur har jag kunnat låta mig själv gå upp i vikt såhär, hur kan jag äta allt det där när jag skulle kunna ha stannat i under vikten, hur kan jag vilja se ut såhär?".
men. jag vill faktiskt. jag vill vara frisk. och då vill jag allt som förutsätter ett friskt liv. då vill jag ha en normal kropp, då vill jag äta sex gånger om dagen. och jag "lät" det inte hända, jag KÄMPADE för det.
glöm aldrig aldrig det. att jag kämpat. att vi alla kämpat och kämpar. att vi har gjort ett aktivt val. ett val för att få ett riktigt liv, ett liv vi förtjänar.
off we go. (och började gråta nu)
jag är faktiskt jätterädd. rädd för att det ska bli som för två somrar sen när jag inte direkt var sjuk ännu men mådde så fruktansvärt dåligt, kände mig otroligt dålig och äcklig och betedde mig utefter det. sommaren då allt gick snett och slutade med att jag började svälta mig själv.
det är läskigt.
det är läskigt att vara normalviktig igen och åka till ställen där det finns en liten risk att minnen hinner ifatt en. det är som platser som jag har undvikit eller låtar jag inte lyssnat på för de påminner för mycket.
dit jag åker nu har jag varit på men då väldigt underviktig och liksom "andra förutsättningar".
nu är jag mig själv. jag är jag. jag måste stå för vad jag gör, säger, tycker. jag måste stå för mig själv och stå upp för mig själv. gör jag fel så måste jag acceptera det och gå vidare utan att kunna skylla på sjukdomen och utan att låta det påverka mig och känna mig usel.
jag måste använda nya verktyg.
varken sätten jag hanterade saker på förut (att känna mig helt vidrig och bara förvärra allt) eller sätten jag hanterade saker på nyligen (att svälta mig, alternativt straffa mig på andra sätt) fungerar.
den här gången ska jag vara konstruktiv. resonera. aldrig aldrig ge upp. aldrig straffa mig själv. aldrig låta destruktiva impulser ta över. jag måste stå upp för mig själv, våga, inte vara rädd och vägra tro på den där rädslan som säger "det kommer bli dåligt". för jag bestämmer själv. och jag bestämmer att jag är så jävla bra, jag är så stark som har kämpat mig igenom det här helvetet, som inte stannade kvar i min undervikt och miserabla sjukdom, som vägrade ge upp fastän det var det svåraste jag varit med om. jag är så bra som vågar åka iväg och vara själv, som har lagat mat nu när mamma varit bortrest, som vågar träffa folk och vågar se folk i ögonen och vågar prata. ingen kan ta ifrån mig hur mycket jag kämpat. och även om andra kanske inte kommer förstå finns det så många som är i samma situation och vet vilket jäkla arbete det här är.
och jag tänker aldrig mer låta mig själv trycka ner mig själv. jag bestämmer mina egna förutsättningar och jag och min normalviktiga kropp och all mat vi två behöver ska följa mig resten av mitt liv och jag ska älska livet och jag ska ha en underbar vistelse.
ibland kommer ett tvivel, en tanke att "hur har jag kunnat låta mig själv gå upp i vikt såhär, hur kan jag äta allt det där när jag skulle kunna ha stannat i under vikten, hur kan jag vilja se ut såhär?".
men. jag vill faktiskt. jag vill vara frisk. och då vill jag allt som förutsätter ett friskt liv. då vill jag ha en normal kropp, då vill jag äta sex gånger om dagen. och jag "lät" det inte hända, jag KÄMPADE för det.
glöm aldrig aldrig det. att jag kämpat. att vi alla kämpat och kämpar. att vi har gjort ett aktivt val. ett val för att få ett riktigt liv, ett liv vi förtjänar.
off we go. (och började gråta nu)
ibland så
jag har de senaste dagarna gått runt och tyckt att jag har en väldigt fin kropp, att jag ser bra ut och trivs med hur kroppen ser ut nu. jag tror inte att jag gått upp i vikt på ett tag och börjar mer och mer känna en trygghet i att det kanske är såhär jag ska se ut och att jag faktiskt inte kommer bli överviktig av att äta som jag gör (och behöver).
men.
såklart finns det alltid ett men.
ibland kommer den här konstiga skräcken som börjar nånstans i magen och bröstkorgen och sprider sig snabbt i hela kroppen och tar över hjärnan. den kommer inte ofta så den märks nästan mer när den väl är där, och alltid lika förbluffande. en skräck att jag kommer bli hur fet som helst. att jag kommer ha fettdepåer som bara dallrar så fort jag går. att jag inte kommer kunna sätta på mig några av mina kläder nästa vecka. det är en skräck som förlamar mig och föser undan alla andra tankar, en helt ologisj rädsla att jag på bara några dagar kommer bli överviktig, få fetma.
det sköna är att den här skräcken inte sitter kvar så länge. förut fanns den där hela tiden fastän jag var så underviktig. nu kommer den väldigt sällan och nu har jag energi och kraft att faktiskt utmana skräcken och resonera bort tankarna. tänka med min intellektuella hjärna och våga tro på att jag verkligen inte kommer bli fet. att det inte funkar så. att min kropp inte är helt annorlunda än andras, att den inte fungerar annorlunda utan behöver precis det som alla andras kroppar. tillräcklig mat, vila, närhet, ömhet, njutning.
(och motion men det ordet ger mig ångest seriöst, ska aldrig mer träna på gym eller tvinga mig själv till fysisk aktivitet om jag egentligen inte vill, men tänker snarare på en promenad då och då, bada, dansa, leva).
och just det här att man har kvar sin kropp tills man dör. man är sin kropp. det är den som finns med en hela tiden. och man måste aktivt börja tycka om den eftersom man inte kan bli av med den, hur mycket man än går ner i vikt, hur mycket man än skadar den. för att må bra behöver kroppen må bra, och den kommer inte må bra av sig själv. jag har misshandlat min kropp så länge, tyckt så hemska saker om den. nu är det dags att ta hand om den, ta tillvara den och se möjligheter istället.
men.
såklart finns det alltid ett men.
ibland kommer den här konstiga skräcken som börjar nånstans i magen och bröstkorgen och sprider sig snabbt i hela kroppen och tar över hjärnan. den kommer inte ofta så den märks nästan mer när den väl är där, och alltid lika förbluffande. en skräck att jag kommer bli hur fet som helst. att jag kommer ha fettdepåer som bara dallrar så fort jag går. att jag inte kommer kunna sätta på mig några av mina kläder nästa vecka. det är en skräck som förlamar mig och föser undan alla andra tankar, en helt ologisj rädsla att jag på bara några dagar kommer bli överviktig, få fetma.
det sköna är att den här skräcken inte sitter kvar så länge. förut fanns den där hela tiden fastän jag var så underviktig. nu kommer den väldigt sällan och nu har jag energi och kraft att faktiskt utmana skräcken och resonera bort tankarna. tänka med min intellektuella hjärna och våga tro på att jag verkligen inte kommer bli fet. att det inte funkar så. att min kropp inte är helt annorlunda än andras, att den inte fungerar annorlunda utan behöver precis det som alla andras kroppar. tillräcklig mat, vila, närhet, ömhet, njutning.
(och motion men det ordet ger mig ångest seriöst, ska aldrig mer träna på gym eller tvinga mig själv till fysisk aktivitet om jag egentligen inte vill, men tänker snarare på en promenad då och då, bada, dansa, leva).
och just det här att man har kvar sin kropp tills man dör. man är sin kropp. det är den som finns med en hela tiden. och man måste aktivt börja tycka om den eftersom man inte kan bli av med den, hur mycket man än går ner i vikt, hur mycket man än skadar den. för att må bra behöver kroppen må bra, och den kommer inte må bra av sig själv. jag har misshandlat min kropp så länge, tyckt så hemska saker om den. nu är det dags att ta hand om den, ta tillvara den och se möjligheter istället.
riktig mat
ofta är det så svårt att våga sig på njutningsmellanmålen. äta glass, kaka, chips, godis, choklad.
men jag har kommit över spärren. jag kan äta godis och jag äter ofta glass, utan att ha ångest.
istället är det de vanliga måltiderna som blivit svåra. eller rättare sagt, fortfarande känns svåra.
jag kan utan problem sitta och äta en glass framför en film ensam, men att sitta och äta en komplett måltid ensam vid bordet känns jobbigt. ännu svårare om jag behöver tillaga det själv.
nu är jag själv hemma ett tag. jag behöver planera och handla och laga maten.
och jag har svårast för de där "tråkiga maträtterna" som man äter bara för att man behöver mat. typ köttbullar med potatis. det är gott men inget speciellt och blir extra tråkigt om man sitter själv.
jag måste acceptera fullt ut att varje måltid inte kan vara speciell och god. ibland behöver man äta bara för att få i sig. och ibland kanske det är äckligt eller skittråkigt.
men jag räknade ut någon dag att om jag lever kanske 60 år till (80 år då) kommer jag äta 65700 måltider till, och med mellanmålen inräknat blir det 131400 måltider. alltså hundratrettioentusenfyrahundra måltider till.
så då kanske det inte är en sån hemsk grej att några måltider är äckliga, tråkiga, ensamma.
men jag har kommit över spärren. jag kan äta godis och jag äter ofta glass, utan att ha ångest.
istället är det de vanliga måltiderna som blivit svåra. eller rättare sagt, fortfarande känns svåra.
jag kan utan problem sitta och äta en glass framför en film ensam, men att sitta och äta en komplett måltid ensam vid bordet känns jobbigt. ännu svårare om jag behöver tillaga det själv.
nu är jag själv hemma ett tag. jag behöver planera och handla och laga maten.
och jag har svårast för de där "tråkiga maträtterna" som man äter bara för att man behöver mat. typ köttbullar med potatis. det är gott men inget speciellt och blir extra tråkigt om man sitter själv.
jag måste acceptera fullt ut att varje måltid inte kan vara speciell och god. ibland behöver man äta bara för att få i sig. och ibland kanske det är äckligt eller skittråkigt.
men jag räknade ut någon dag att om jag lever kanske 60 år till (80 år då) kommer jag äta 65700 måltider till, och med mellanmålen inräknat blir det 131400 måltider. alltså hundratrettioentusenfyrahundra måltider till.
så då kanske det inte är en sån hemsk grej att några måltider är äckliga, tråkiga, ensamma.
hemma
nu är jag hemma igen.
det har varit så skönt att åka iväg, som alltid. även om det ger lite magont och nervösa ryckningar och kanske t.o.m. ångest och oro så är det så skönt att komma iväg. det är kanske en sorts flykt det med, fly från vardagen och verkligheten på något sätt.
men så kommer ju den svåra biten - att inte ha kontroll. att inte bestämma vad det blir för mat, att inte kunna ta det tryggaste hela tiden. nu var visserligen familjen jag bodde hos otroligt snälla och ordnade små "fikastunder" då vi åt mackor tillsammans och frågade mig om maten (fick komma med förslag och gud vad gott det blev, åt så mycket gott!). och jag klarade det med några små undantag, några ångeststunder, men det är sånt man får ta.
och på något sätt samlades det på lördagnatten och det gick väl överstyr, men jag tänker inte längre se små brister som misstag eller snesteg, för det hör till. alla gör fel, ALLA. alla misslyckas, gör bort sig, känner sig hopplösa.
ibland.
inte hela tiden, men ibland. och det är det man måste acceptera, att bara för att maten funkar och man har normalvikt kommer allt inte bli tiptop. och om man dessutom har problem, har en ätstörning eller depression så är det såklart svårare att ta itu med små problem.
men även om det går fel ibland eller man hoppar över ett mellanmål eller spyr eller går och springer kan ,sm alltid vända på det igen. man ska bara aldrig ge upp och aldrig se det som ett steg bakåt. istället får man ta två steg framåt. kompensera för att man kompenserat. tog man ett äpple till mellis får man fan ta extra mycket godis senare.
kompensera rätt.
det har varit så skönt att åka iväg, som alltid. även om det ger lite magont och nervösa ryckningar och kanske t.o.m. ångest och oro så är det så skönt att komma iväg. det är kanske en sorts flykt det med, fly från vardagen och verkligheten på något sätt.
men så kommer ju den svåra biten - att inte ha kontroll. att inte bestämma vad det blir för mat, att inte kunna ta det tryggaste hela tiden. nu var visserligen familjen jag bodde hos otroligt snälla och ordnade små "fikastunder" då vi åt mackor tillsammans och frågade mig om maten (fick komma med förslag och gud vad gott det blev, åt så mycket gott!). och jag klarade det med några små undantag, några ångeststunder, men det är sånt man får ta.
och på något sätt samlades det på lördagnatten och det gick väl överstyr, men jag tänker inte längre se små brister som misstag eller snesteg, för det hör till. alla gör fel, ALLA. alla misslyckas, gör bort sig, känner sig hopplösa.
ibland.
inte hela tiden, men ibland. och det är det man måste acceptera, att bara för att maten funkar och man har normalvikt kommer allt inte bli tiptop. och om man dessutom har problem, har en ätstörning eller depression så är det såklart svårare att ta itu med små problem.
men även om det går fel ibland eller man hoppar över ett mellanmål eller spyr eller går och springer kan ,sm alltid vända på det igen. man ska bara aldrig ge upp och aldrig se det som ett steg bakåt. istället får man ta två steg framåt. kompensera för att man kompenserat. tog man ett äpple till mellis får man fan ta extra mycket godis senare.
kompensera rätt.
borta
jag är bortrest och försöker bara ta dagen som den kommer.
det är tufft när man bor hos någon annan och behöver vara mer flexibel och inte kan styra så mycket över maten. men det går. friska människor oroar sig inte över vad de får till mat om de är på besök nånstans. de behöver inte veta exakt. och jag har med mig nötbars så jag inte behöver fråga om varje mellanmål. och eftersom det är sommar och fantastiskt väder äter jag glass och slipper planera. för visst är det helt fantastiskt att sitta i solen med sin favoritmagnumglass i handen och njuta av varje tugga. nu kan jag LEVA!
ingen dans på rosor, men det går. det går att njuta, att släppa taget. och jag börjar förstå att jag också är värd det. och ingen i hela världen tycker att jag inte är värd att njuta av livet, det är bara mina sjuka tankar som är diffusa saker inuti mitt eget huvud.
och de ska minimeras, deporteras, förgöras, förkastas. det räcker liksom, nu räcker det. jag vill må bra och leva!
inte en lätt plätt
nej det är inte alltid så lätt. ibland känner jag mig också sjukt äcklig och tjock. riktigt uppblåst, likt en ballong. jag har känt mig så i några dagar nu. (särskilt min mage, den gör så ont och är så uppblåst, har påbörjat nån kur som min läkare sa med äckliga guldbruna sandkornsliknande saker som ska reglera tarmen, EJ laxeringsmedel.)
när jag känner mig såhär så tar det över och får mig att vilja stanna inomhus, inte gå till behandlingen, inte träffa vänner, ta på mig stora säckiga kläder som döljer mig, leva på frukt istället. jag vill gömma mig för det känns som att min kropp är överallt och tar för mycket plats.
jag blir helt knäpp i huvudet och gråter stup i kvarten och känner mig verkligen tjock. som att allt bara flyter ihop till en degig massa.
och jag mår också dåligt och jag önskar också att jag kunde vara underviktig (men må bra ändå). annars skulle det ju inte vara den här sjukdomen.
jag börjar inspektera min kropp för att se var fettet sitter. jag börjar inspektera andras kroppar. jag avläser deras kroppar med min laserblick. kollar varje litet ben, varje dallrande, hur det ser ut när de lyfter armen eller sitter på stolen. och jämför mig med det. för att bevisa att jag minsann är tjockare fastän vi äter likadant.
och ja, jag får panik. det är fan inte lätt. klart som fan att man inte bara börjar äta och så hippsomhapps tycker man att man är värsta fett snygg och smal. för det är inte sant att man tycker man är smalare, jag ser väl själv att jag såklart inte blivit smalare än jag var förut.
däremot lägger jag inte lika stor vikt på min kropp. jag bryr mig inte lika mycket om kilona. jag kan koncentrera mig på annat. jag ser mig mer som normal och känner mig inte så tjock lika ofta som förut. eller: jag påverkas inte lika mycket av det som förut. eftersom min kropp inte skriker efter mat stup i kvarten behöver jag inte tänka på den lika mycket. jag kämpar inte för att behålla en undervikt och behöver inte "hålla koll" på vad jag äter och hur mycket jag väger. jag tycker att jag kan vara fin såhär med. min kropp är inte lika central längre. jag trivs oftare med mig själv.
men ja, klart att jag också ibland kan önska att jag fick gå ner i vikt igen. och klart att jag känner mig tjock ibland. så är det och det kommer tillbaka ibland men jag lyckades överleva de här helvetesdagarna och nu sitter jag här och ska fortsätta äta som jag gör och inte fega ur eller backa, aldrig backa.
och liksom. även jag är skiträdd, gråter, får panik, hatar livet, vill dö, har ångestattacker, vill skippa maten, vill springa och träna bort allt, vill skada mig själv, vill gömma mig från världen, vill fuska, vill ge upp.
MEN JAG GÖR DET INTE. för jag ska bli frisk. hej.
när jag känner mig såhär så tar det över och får mig att vilja stanna inomhus, inte gå till behandlingen, inte träffa vänner, ta på mig stora säckiga kläder som döljer mig, leva på frukt istället. jag vill gömma mig för det känns som att min kropp är överallt och tar för mycket plats.
jag blir helt knäpp i huvudet och gråter stup i kvarten och känner mig verkligen tjock. som att allt bara flyter ihop till en degig massa.
och jag mår också dåligt och jag önskar också att jag kunde vara underviktig (men må bra ändå). annars skulle det ju inte vara den här sjukdomen.
jag börjar inspektera min kropp för att se var fettet sitter. jag börjar inspektera andras kroppar. jag avläser deras kroppar med min laserblick. kollar varje litet ben, varje dallrande, hur det ser ut när de lyfter armen eller sitter på stolen. och jämför mig med det. för att bevisa att jag minsann är tjockare fastän vi äter likadant.
och ja, jag får panik. det är fan inte lätt. klart som fan att man inte bara börjar äta och så hippsomhapps tycker man att man är värsta fett snygg och smal. för det är inte sant att man tycker man är smalare, jag ser väl själv att jag såklart inte blivit smalare än jag var förut.
däremot lägger jag inte lika stor vikt på min kropp. jag bryr mig inte lika mycket om kilona. jag kan koncentrera mig på annat. jag ser mig mer som normal och känner mig inte så tjock lika ofta som förut. eller: jag påverkas inte lika mycket av det som förut. eftersom min kropp inte skriker efter mat stup i kvarten behöver jag inte tänka på den lika mycket. jag kämpar inte för att behålla en undervikt och behöver inte "hålla koll" på vad jag äter och hur mycket jag väger. jag tycker att jag kan vara fin såhär med. min kropp är inte lika central längre. jag trivs oftare med mig själv.
men ja, klart att jag också ibland kan önska att jag fick gå ner i vikt igen. och klart att jag känner mig tjock ibland. så är det och det kommer tillbaka ibland men jag lyckades överleva de här helvetesdagarna och nu sitter jag här och ska fortsätta äta som jag gör och inte fega ur eller backa, aldrig backa.
och liksom. även jag är skiträdd, gråter, får panik, hatar livet, vill dö, har ångestattacker, vill skippa maten, vill springa och träna bort allt, vill skada mig själv, vill gömma mig från världen, vill fuska, vill ge upp.
MEN JAG GÖR DET INTE. för jag ska bli frisk. hej.
rädslan
ibland är jag också rädd att jag ska bli överviktig och inte kommer kunna sluta äta. och jag är vettskrämd när jag vill ha mer än det ordinerade. jag är rädd att inte kunna stanna upp. jag är rädd för varför min kropp vill ha mer och mer. jag är fortfarande rädd för min kropps signaler.
eftersom jag så länge trängt undan kroppens behov är det så läskigt. jag har svårt att känna fysiskt smärta, jag har svårt att känna när mina fötter är helt iskalla. det är svårt att lita på magens signaler. hungermättnadmättnadhunger.
det värsta jag vet är när mitt blodsocker sjunker. då hamnar jag i ett ätstört tillstånd, det är därför jag har svårt att släppa tiderna, för jag vill inte hamna i det där hemska tillståndet. när hunger slår till och gör en helt gråtfärdig och irriterad. då känner jag genast igen det från när jag var riktigt sjuk, och genast reagerar jag på samma trygga sätt. genom att inte vilja äta.
jag klarar inte av att dra ut på tiden så bra, för då blir det motsatt effekt - ju hungrigare och grinigare jag blir desto mindre vill jag äta. jag använder samma beteende som förut. hungrig? inte fan ska jag få äta. vad svagt att vara såhär hungrig och gråtfärdig och darrig, fyfan, nej nu ska jag äta ännu mindre, nu ska jag straffas.
jag reagerar med det invanda mönstret. med rädslan att om jag stillar det här starka behovet kommer jag inte kunna.
det är svårt med rädsla. allt man kan göra är att motbevisa. motbevisa och våga.
eftersom jag så länge trängt undan kroppens behov är det så läskigt. jag har svårt att känna fysiskt smärta, jag har svårt att känna när mina fötter är helt iskalla. det är svårt att lita på magens signaler. hungermättnadmättnadhunger.
det värsta jag vet är när mitt blodsocker sjunker. då hamnar jag i ett ätstört tillstånd, det är därför jag har svårt att släppa tiderna, för jag vill inte hamna i det där hemska tillståndet. när hunger slår till och gör en helt gråtfärdig och irriterad. då känner jag genast igen det från när jag var riktigt sjuk, och genast reagerar jag på samma trygga sätt. genom att inte vilja äta.
jag klarar inte av att dra ut på tiden så bra, för då blir det motsatt effekt - ju hungrigare och grinigare jag blir desto mindre vill jag äta. jag använder samma beteende som förut. hungrig? inte fan ska jag få äta. vad svagt att vara såhär hungrig och gråtfärdig och darrig, fyfan, nej nu ska jag äta ännu mindre, nu ska jag straffas.
jag reagerar med det invanda mönstret. med rädslan att om jag stillar det här starka behovet kommer jag inte kunna.
det är svårt med rädsla. allt man kan göra är att motbevisa. motbevisa och våga.
den där lilla delen
jag kan ibland känna ett motstånd att säga "aldrig mer". för en del, en liten del, vill ju fortfarande. en liten del vill hålla sig fast i sjukdomen, klänger sig fast så mycket den bara kan. jag vet inte vad det är för del, jag vet inte om det är en del av mig eller om det är som en vårta som växt sig fast men kan avlägsnas med smärtfulla metoder. antagligen det sistnämnda. men det är så diffust. för den här "känslan" eller "tanken", det här fenomenet som försöker få mig att svälta mig och gå ner i vikt, den går inte att ta på. den går inte att förklara och visa på samma sätt som en vårta. den har inte orsakats av bakterier eller virus eller en olyckshändelse. den har inte en orsak utan minst fem. den har skapats genom en lång utdragen negativ process, inte någon smittoöverföring.
och jag kan inte förklara varför den delen inte vill släppa anorexin. varför den ibland påminner mig om att jag en gång varit sådär mager som modeller på tv. varför den ibland får mig att gråta vid middagsbordet. varför den får mig att känna mig isolerad och hämmad.
jag förstår inte riktigt varför, eftersom jag knappt kan nämna några fördelar med att ha anorexi längre. och jag kan knappt se några nackdelar med att bli frisk, förutom att det är svårt att behöva ta fullt ansvar och acceptera sin kropp. (men har jag någonsin accepterat min kropp vare sig jag varit underviktig eller inte?)
trots att jag intellektuellt aldrig mer vill svälta mig själv eller motstå livets goda finns det en del inom mig som visst vill det. som inte ville slänga kläder för "tänk om". som liksom reserverade sig för att det "kanske händer igen". som inte vill släppa bilden av mig själv i spegeln med utstående revben och vassa höfter. som kan påminna mig helt oväntat om hur det var på avdelningen. hur nöjd jag var över att mina vänners kläder var för stora på mig. hur det var att kunna motstå.
och den delen kommer vara svår att helt bli av med. jag tror att den behöver nötas bort med tiden. för minnen finns kvar och jag kommer aldrig glömma hur jag en gång såg ut. men jag vill inte glömma hur jag en gång mådde, och den delen måste överskugga allt. jag vill aldrig mer idealisera anorexin. det finns inget fint eller lyckligt med anorexin. och jag måste konkurrera ut den där lilla delen av mig som tror det.
och jag kan inte förklara varför den delen inte vill släppa anorexin. varför den ibland påminner mig om att jag en gång varit sådär mager som modeller på tv. varför den ibland får mig att gråta vid middagsbordet. varför den får mig att känna mig isolerad och hämmad.
jag förstår inte riktigt varför, eftersom jag knappt kan nämna några fördelar med att ha anorexi längre. och jag kan knappt se några nackdelar med att bli frisk, förutom att det är svårt att behöva ta fullt ansvar och acceptera sin kropp. (men har jag någonsin accepterat min kropp vare sig jag varit underviktig eller inte?)
trots att jag intellektuellt aldrig mer vill svälta mig själv eller motstå livets goda finns det en del inom mig som visst vill det. som inte ville slänga kläder för "tänk om". som liksom reserverade sig för att det "kanske händer igen". som inte vill släppa bilden av mig själv i spegeln med utstående revben och vassa höfter. som kan påminna mig helt oväntat om hur det var på avdelningen. hur nöjd jag var över att mina vänners kläder var för stora på mig. hur det var att kunna motstå.
och den delen kommer vara svår att helt bli av med. jag tror att den behöver nötas bort med tiden. för minnen finns kvar och jag kommer aldrig glömma hur jag en gång såg ut. men jag vill inte glömma hur jag en gång mådde, och den delen måste överskugga allt. jag vill aldrig mer idealisera anorexin. det finns inget fint eller lyckligt med anorexin. och jag måste konkurrera ut den där lilla delen av mig som tror det.
ensamheten
jag vet inte, ibland känner jag mig ensammast på hela jorden.
jag vet att jag har mina vänner, riktiga vänner. min mamma, mina syskon. jag har folk som älskar mig, som gärna är med mig, som försöker få iväg mig på grejer, som tycker jag är bra. som behöver mig kanske t.o.m.
men just nu sitter jag ändå och gråter. för jag känner mig så fruktansvärt ensam.
kanske är det en klyscha, men jag har alltid varit utanför, jag har aldrig varit den i centrum. jag har alltid behövt slåss för att få vara med. alltid behövt försöka. hela tiden försöka vara någon annan, någon bättre.
jag har alltid varit konstig och folk har känt av det. under högstadiet blev jag högljudd och punkare och tjafsade med alla för jag ville tränga bort ensamhetskänslan. jag gjorde mig "konstig" för att slippa känna mig konstig. under gymnasiet blev det något bättre, men fortfarande var det så, jag var så annorlunda, jag sa konstiga saker, jag kopplade inte på samma sätt, och jag var så deppig många perioder, klart folk inte pallade umgås med mig.
och sen sket sig allt, och när jag inte längre orkade med mig själv började jag svälta mig själv på riktigt och blev anorektisk. jag isolerade mig från allt. jag kände mig ensam men på något sätt kändes det som att jag hade valt det, det gjorde inte lika ont att vara ensam, jag var inte konstig längre jag var ju bara sjuk. jag kunde skylla allt på sjukdomen. att jag inte blev uppringd, att jag inte blev bjuden, att jag var ledsen, att jag åkte hem tidigare. allt var sjukdomens fel. inte mitt.
för det mesta mår jag bra. och känner mig inte alltid lika ensam. jag börjar bli tryggare. jag har bevisat att jag kan stå på egna ben, mer eller mindre. men vissa stunder, som nu, gör det så ont, fysiskt ont i kroppen. alla på min behandling har pojkvänner. jag förstår inte hur? när jag var sjukare kände jag mig ovärd, benig och skitjobbig som hade såna mat- och ångestproblem. inte kunde jag ha en pojkvän, klart jkag inte kunde utsätta någon för det och hur skulle jag få ihop mattiderna om jag skulle träffa och umgås med nån? så hur kan de ha förhållanden? och nu när jag känner mig säkrare, starkare, friskare, nu finns det ingen. nu märker jag hur länge sen det var jag var kär. och någon var kär i mig. som inte också är skitkonstig. jag vet, jag har dejtat, jag har träffat massor av killar i år bara, men det händer inget. det blir inget. antingen är de skitkonstiga eller så är det något fel på mig. och det känns så tomt, just nu.
nu bara.
annars brukar jag känna att det är bra såhär. att jag får koncentrera mig på mig själv och min självkänsla. att jag ska klara av att må bra utan att behöva få bekräftelse av en kille. så på ett sätt är det bra.
men just nu känner jag mig så ensam. just nu vill jag ha den där närheten, den där trygga pirriga underbara känslan.
fastän jag har folk jag skulle kunna ringa.
kanske för att jag varit nere i tre dagar nu och bara gråtit och känt mig opeppad på det mesta. och det är så svårt, jag vill ju bara att det ska vända, jag vill vara lika euforiskt lycklig med ett leende på läpparna som i tisdags.
(och det kommer ju förståss inte hända om jag sitter här och gråter över sånthär).
jag vet att jag har mina vänner, riktiga vänner. min mamma, mina syskon. jag har folk som älskar mig, som gärna är med mig, som försöker få iväg mig på grejer, som tycker jag är bra. som behöver mig kanske t.o.m.
men just nu sitter jag ändå och gråter. för jag känner mig så fruktansvärt ensam.
kanske är det en klyscha, men jag har alltid varit utanför, jag har aldrig varit den i centrum. jag har alltid behövt slåss för att få vara med. alltid behövt försöka. hela tiden försöka vara någon annan, någon bättre.
jag har alltid varit konstig och folk har känt av det. under högstadiet blev jag högljudd och punkare och tjafsade med alla för jag ville tränga bort ensamhetskänslan. jag gjorde mig "konstig" för att slippa känna mig konstig. under gymnasiet blev det något bättre, men fortfarande var det så, jag var så annorlunda, jag sa konstiga saker, jag kopplade inte på samma sätt, och jag var så deppig många perioder, klart folk inte pallade umgås med mig.
och sen sket sig allt, och när jag inte längre orkade med mig själv började jag svälta mig själv på riktigt och blev anorektisk. jag isolerade mig från allt. jag kände mig ensam men på något sätt kändes det som att jag hade valt det, det gjorde inte lika ont att vara ensam, jag var inte konstig längre jag var ju bara sjuk. jag kunde skylla allt på sjukdomen. att jag inte blev uppringd, att jag inte blev bjuden, att jag var ledsen, att jag åkte hem tidigare. allt var sjukdomens fel. inte mitt.
för det mesta mår jag bra. och känner mig inte alltid lika ensam. jag börjar bli tryggare. jag har bevisat att jag kan stå på egna ben, mer eller mindre. men vissa stunder, som nu, gör det så ont, fysiskt ont i kroppen. alla på min behandling har pojkvänner. jag förstår inte hur? när jag var sjukare kände jag mig ovärd, benig och skitjobbig som hade såna mat- och ångestproblem. inte kunde jag ha en pojkvän, klart jkag inte kunde utsätta någon för det och hur skulle jag få ihop mattiderna om jag skulle träffa och umgås med nån? så hur kan de ha förhållanden? och nu när jag känner mig säkrare, starkare, friskare, nu finns det ingen. nu märker jag hur länge sen det var jag var kär. och någon var kär i mig. som inte också är skitkonstig. jag vet, jag har dejtat, jag har träffat massor av killar i år bara, men det händer inget. det blir inget. antingen är de skitkonstiga eller så är det något fel på mig. och det känns så tomt, just nu.
nu bara.
annars brukar jag känna att det är bra såhär. att jag får koncentrera mig på mig själv och min självkänsla. att jag ska klara av att må bra utan att behöva få bekräftelse av en kille. så på ett sätt är det bra.
men just nu känner jag mig så ensam. just nu vill jag ha den där närheten, den där trygga pirriga underbara känslan.
fastän jag har folk jag skulle kunna ringa.
kanske för att jag varit nere i tre dagar nu och bara gråtit och känt mig opeppad på det mesta. och det är så svårt, jag vill ju bara att det ska vända, jag vill vara lika euforiskt lycklig med ett leende på läpparna som i tisdags.
(och det kommer ju förståss inte hända om jag sitter här och gråter över sånthär).
handla
man märker ju att jag inte är helt fullt normal när jag går och handlar.
går jag själv har jag oftast inte mycket pengar och har redan i förväg bestämt vad jag ska köpa, så det går mycket bättre. går in, köper, stannar upp kanske liiiite, sen betalar jag och drar.
men när jag går med min mamma på ica stormarknad och kan få köpa lite vad jag vill så blir jag fan som ett barn i en stor leksaksaffär.
jag går omkring och samlar på mig saker och står och velar och kollar ibland kalorier fastän jag verkligen inte borde och letar efter en massa nya saker och vill testa allt och det är galet. i vissa gångar går jag inte ens in för då står jag och undersöker alla varor hur länge som helst - det finns ju så otroligt mycket man kan köpa! så mycket man kan äta! får liksom ångest över hur jävla mycket det faktiskt finns, och att jag skulle kunna ta vad som helst.
och jag kan stå hur länge som helst och inte kunna bestämma mig för vilken jag ska ha. antingen lyckas jag efter ett tag eller så tar jag båda alternativen. sen får jag springa runt och leta efter mamma som hunnit iväg nånstans i affären.
det som är bra är att jag letar efter nya spännande grejer (hittade laktosfri chokladdryck, helt ny!) istället för som förut leta efter det kalorisnålaste alternativet i hela affären. jag ökar min repertoar.
men det är nästan för mycket som jag kan välja på, samtidigt som jag fortfarande påverkas av de där innehållsförteckningarna.
går jag själv har jag oftast inte mycket pengar och har redan i förväg bestämt vad jag ska köpa, så det går mycket bättre. går in, köper, stannar upp kanske liiiite, sen betalar jag och drar.
men när jag går med min mamma på ica stormarknad och kan få köpa lite vad jag vill så blir jag fan som ett barn i en stor leksaksaffär.
jag går omkring och samlar på mig saker och står och velar och kollar ibland kalorier fastän jag verkligen inte borde och letar efter en massa nya saker och vill testa allt och det är galet. i vissa gångar går jag inte ens in för då står jag och undersöker alla varor hur länge som helst - det finns ju så otroligt mycket man kan köpa! så mycket man kan äta! får liksom ångest över hur jävla mycket det faktiskt finns, och att jag skulle kunna ta vad som helst.
och jag kan stå hur länge som helst och inte kunna bestämma mig för vilken jag ska ha. antingen lyckas jag efter ett tag eller så tar jag båda alternativen. sen får jag springa runt och leta efter mamma som hunnit iväg nånstans i affären.
det som är bra är att jag letar efter nya spännande grejer (hittade laktosfri chokladdryck, helt ny!) istället för som förut leta efter det kalorisnålaste alternativet i hela affären. jag ökar min repertoar.
men det är nästan för mycket som jag kan välja på, samtidigt som jag fortfarande påverkas av de där innehållsförteckningarna.
klarhet
jag känner att det finns definitivt fler fördelar än nackdelar med att äta och bli friskare för varje dag.
det är inte alltid lätt och idag var jag riktigt ledsen ett tag, storhetskänslan tog över för en stund och jag kände mig, helt orealistiskt, som en stor jävla val.
men jag vet ju, intelligensmässigt vet jag ju, att detta inte stämmer och nu när jag vågar börja lita på att mina känslor faktiskt kan ha fel är det lättare att slå undan tankarna och känslorna. grejen är att de finns kvar, men jag tänker inte låta de styra mitt liv. inte min vardag. och det är svårt att gå upp i vikt och inte veta var man landar och jag fylls av skräck bara av tanken att ställa mig på en dum jävla våg och se siffrorna.
men samtidigt. jag ser ju så sjukt mycket friskare ut, gladare och mer levande. mitt skratt är äkta! och jag har fått tillbaka den där utstrålningen.
så fastän jag väger jävligt mycket mer än vad min "idealvikt" är så kan jag se mig själv i spegeln och tycka att fan vilken fin tjej! och varje gång tänker jag peppande tankar. och tänker på att nu äntligen finns det mycket mer att älska, både fysiskt (nu är jag mjuk och kvinnlig istället för hård, kantig och kall) och psykiskt (jag ÄR så mycket mer, jag har så mycket mer att säga, jag har idéer, jag skrattar och njuter och känner känslor). det är en befrielse att få göra vad jag vill i princip.
det är seriöst som att upptäcka en ny värld som man inte trodde man fick plats i, som man kände att man inte tillhörde eller var värd. men jag har upptäckt att den här världen är fantastisk, men jag måste själv göra något för att det ska vara så också. och ju mer jag gör, desto mer får jag, och desto mer upptäcker jag hur jävla mycket jag missade under sjukdomen. herregud jag missade så mycket! och nu är det fan dags att ta igen det!
det är inte alltid lätt och idag var jag riktigt ledsen ett tag, storhetskänslan tog över för en stund och jag kände mig, helt orealistiskt, som en stor jävla val.
men jag vet ju, intelligensmässigt vet jag ju, att detta inte stämmer och nu när jag vågar börja lita på att mina känslor faktiskt kan ha fel är det lättare att slå undan tankarna och känslorna. grejen är att de finns kvar, men jag tänker inte låta de styra mitt liv. inte min vardag. och det är svårt att gå upp i vikt och inte veta var man landar och jag fylls av skräck bara av tanken att ställa mig på en dum jävla våg och se siffrorna.
men samtidigt. jag ser ju så sjukt mycket friskare ut, gladare och mer levande. mitt skratt är äkta! och jag har fått tillbaka den där utstrålningen.
så fastän jag väger jävligt mycket mer än vad min "idealvikt" är så kan jag se mig själv i spegeln och tycka att fan vilken fin tjej! och varje gång tänker jag peppande tankar. och tänker på att nu äntligen finns det mycket mer att älska, både fysiskt (nu är jag mjuk och kvinnlig istället för hård, kantig och kall) och psykiskt (jag ÄR så mycket mer, jag har så mycket mer att säga, jag har idéer, jag skrattar och njuter och känner känslor). det är en befrielse att få göra vad jag vill i princip.
det är seriöst som att upptäcka en ny värld som man inte trodde man fick plats i, som man kände att man inte tillhörde eller var värd. men jag har upptäckt att den här världen är fantastisk, men jag måste själv göra något för att det ska vara så också. och ju mer jag gör, desto mer får jag, och desto mer upptäcker jag hur jävla mycket jag missade under sjukdomen. herregud jag missade så mycket! och nu är det fan dags att ta igen det!
kontroll
jag har fått kontroll.
en ny sorts kontroll.
istället för kontroll över maten kan jag kontrollera mina tankar. jag kan kontrollera min koncentration. jag kan se en hel film med bara 2-3 pauser/kisspaus/göranågotannatetttag. jag kan läsa en längre tid. jag kan koncentrera mig på konversationer och jag kan koncentrera mig på t.ex. andningen. jag kan kontrollera så mina tankar inte flyter iväg. jag kan tänka klart och hålla tankarna i schack.
jag kan kontrollera de negativa tankarna och inte låta de ta över. oftast kan jag snabbt resonera bort dem. övertyga mig själv att de är stora jävla lögner. jag kan kontrollera de ätstörda tankarna - de skriker men ändå äter jag mina 6 mål om dagen. för jag har kontroll.
och den här nya sortens kontroll, den här positiva kontrollen, den är så otroligt mycket mäktigare än den där andra destruktiva kontrollen över maten. som inte ens var en kontroll. för jag gjorde ju hela tiden fel? jag åt alltid för mycket. tränade för lite. att jag åt överhuvudtaget var ju fel. det var ju inte ens någon kontroll.
i vad består kontrollen av att lämna en tugga smörgås? att tappa ett halvt kilo? hur kan det någonsin vara kontroll? hur kan det någonsin ersätta det riktiga livet, riktiga tankar, idéer, skratt, äventyr, kreativitet, fantasier?
det är oerhört läskigt att tappa kontrollen. herregud, jag kan fortfarande få panik. igår åkte jag längre bort, till en ny vän, en ny lägenhet med olika matvanor, jag hade ingen kontroll över sovplats, över mat, över frukosten. men jag gjorde det. jag fegade inte ur. och det är också en del av den nya kontrollen - kontrollera mitt liv så som jag vill ha det. jag vill kunna åka och övernatta hos vänner utan att oroa mig. jag vill kunna kontrollera mitt liv så att det blir ett riktigt liv. och det gör jag genom att släppa den destruktiva kontrollen, hur jävla läskigt det än är.
en ny sorts kontroll.
istället för kontroll över maten kan jag kontrollera mina tankar. jag kan kontrollera min koncentration. jag kan se en hel film med bara 2-3 pauser/kisspaus/göranågotannatetttag. jag kan läsa en längre tid. jag kan koncentrera mig på konversationer och jag kan koncentrera mig på t.ex. andningen. jag kan kontrollera så mina tankar inte flyter iväg. jag kan tänka klart och hålla tankarna i schack.
jag kan kontrollera de negativa tankarna och inte låta de ta över. oftast kan jag snabbt resonera bort dem. övertyga mig själv att de är stora jävla lögner. jag kan kontrollera de ätstörda tankarna - de skriker men ändå äter jag mina 6 mål om dagen. för jag har kontroll.
och den här nya sortens kontroll, den här positiva kontrollen, den är så otroligt mycket mäktigare än den där andra destruktiva kontrollen över maten. som inte ens var en kontroll. för jag gjorde ju hela tiden fel? jag åt alltid för mycket. tränade för lite. att jag åt överhuvudtaget var ju fel. det var ju inte ens någon kontroll.
i vad består kontrollen av att lämna en tugga smörgås? att tappa ett halvt kilo? hur kan det någonsin vara kontroll? hur kan det någonsin ersätta det riktiga livet, riktiga tankar, idéer, skratt, äventyr, kreativitet, fantasier?
det är oerhört läskigt att tappa kontrollen. herregud, jag kan fortfarande få panik. igår åkte jag längre bort, till en ny vän, en ny lägenhet med olika matvanor, jag hade ingen kontroll över sovplats, över mat, över frukosten. men jag gjorde det. jag fegade inte ur. och det är också en del av den nya kontrollen - kontrollera mitt liv så som jag vill ha det. jag vill kunna åka och övernatta hos vänner utan att oroa mig. jag vill kunna kontrollera mitt liv så att det blir ett riktigt liv. och det gör jag genom att släppa den destruktiva kontrollen, hur jävla läskigt det än är.
smaker
det blir verkligen lättare ju mer man tränar.
det räcker inte att testa något en gång. att äta en pizza och säga att nu har jag gjort det så nu slipper jag äta det igen. istället får man fortsätta äta pizza. testa olika saker på. åt pizza igår, två pizzor på en vecka, och det hände inget. det var gott. smakade väldigt olika.
det räcker inte att äta en magnum och sen kan man stryka den från förbjudenlistan. ät flera! testa hela sortimentet! nu vet jag ju vilka glassorter jag tycker om och vilka som inte är goda. jag har utökat mitt sortiment, jag kan känna efter "är jag sugen på glass med frukt? näe.. kanske choklad. eller den med massa nötter förresten!". förut tog jag bara det jag alltid gjorde och visste smaken på. för jag hade "glömt" hur allt annat smakade.
min första glassupplevelse (och aha-upplevelse) kommer jag fortfarande ihåg, på kvällen, en magnum temptation. och jag minns att första tuggan var nästan som en chock - kunde något smaka såhär underbart? var choklad SÅHÄR gott? och glass som jag ansett så otroligt onödigt - tänk att den gjorde mig helt lyrisk och smakade helt underbart!
plötsligt hade jag fler smaker att få smaka. det är helt otroligt. det är fantastiskt att faktiskt kunna känna efter: vill jag ha glass? eller vill jag ha naturgodis? eller vill jag ha en macka? att jag har möjlighet att välja och också möjlighet att inte tycka om saker, när jag började äta godis åt jag allt bara för att jag äntligen fick. nu kan jag känna efter vilka godisbitar jag faktiskt vill ha. vad jag känner för just den stunden.
vad JAG vill ha, och inte ätstörningen eller någon annan.
det går
det är ett jävla arbete det här. en jävla process. det är inte lätt och det har ingen sagt heller. men har man klarat av att svälta sig, plåga sig, slå på sig själv, misshandla sin kropp, sänka sig och kränka sig måste man fan ha styrka och kraft att bygga upp sig själv och stärka sin själ! har man haft den där enorma strikta kontrollen måste man kunna vända kontrollen till en konstruktiv, positiv kontroll.
man måste ta kontroll över sitt liv. en bra kontroll. en kontroll som säger "jag hinner äta en falafelrulle innan mötet för min kropp behöver det". eller "jag behöver äta det här sjätte målet idag med". eller "även om mina tankar skriker att jag ska lämna de sista tuggorna tänker jag äta upp dem". en kontroll som gör att man fixar fram tallriksmodellen två gånger per dag, en stadig frukost och tre härliga mellanmål. en kontroll över de där sjuka hemska tankarna. en kontroll att få göra det man själv vill göra med sitt liv. att få välja och göra som man känner för. det är frihet, det är riktig frihet.
det går.
en vän blev friskförklarad idag. hon kunde. hon har klarat det. kan hon, kan jag. kan jag, kan alla. det finns ingen som inte skulle kunna klara det. det får ta sin tid, men det går.
nu ska jag sova och vara arg på min anorexi som är arg på mig för att den inte har makt över mig längre.
man måste ta kontroll över sitt liv. en bra kontroll. en kontroll som säger "jag hinner äta en falafelrulle innan mötet för min kropp behöver det". eller "jag behöver äta det här sjätte målet idag med". eller "även om mina tankar skriker att jag ska lämna de sista tuggorna tänker jag äta upp dem". en kontroll som gör att man fixar fram tallriksmodellen två gånger per dag, en stadig frukost och tre härliga mellanmål. en kontroll över de där sjuka hemska tankarna. en kontroll att få göra det man själv vill göra med sitt liv. att få välja och göra som man känner för. det är frihet, det är riktig frihet.
det går.
en vän blev friskförklarad idag. hon kunde. hon har klarat det. kan hon, kan jag. kan jag, kan alla. det finns ingen som inte skulle kunna klara det. det får ta sin tid, men det går.
nu ska jag sova och vara arg på min anorexi som är arg på mig för att den inte har makt över mig längre.
nystart
när något går snett, när man följer de anorektiska och sjuka tankarna, när man liksom backar för en stund kan det kännas som att man förstört allt. att man kämpat helt i onödan för sen gav man upp för en stund, man lät de sjuka tankarna få styra. det känns hopplöst, för hur man än kämpar och vill bli frisk så kommer det bakslag och det känns som att allt varit förgäves.
fast det är det ju verkligen inte.
eftersom kampen mot ett friskt liv inte går på en dag utan är en utveckling, något som smyger runt i vardagen och som tar flera flera månader och ser olika ut och kommer i perioder. jag kan dela in det senaste året i perioder, det har gått ett år sedan jag blev utskriven och började på dagvård. och det har sett så annorlunda ut, det har inte gått över en natt. det har hänt ofta att jag fifflat, spytt, tränat, låtit tankarna styra. men det har inte stoppat mig. nu sitter jag här, normalviktig (tror jag) och mycket friskare. att de här bakslagen har kommit är bara fullständigt normalt eftersom man behöver göra fel för att se vad som är rätt.
man behöver få känna efter. och bara för att det händer något en dag, EN DAG av alla tusentals dagar man kommer leva, ska det inte stoppa en. istället måste man ta nyare tag för att det där bakslaget inte ska få komma tillbaka. varje dag är en ny dag, en nystart. det behöver inte vara en måndag, "ny vecka". idag är en nystart. till och med varje timme är en nystart. man behöver inte vänta på någon magisk dag eller "rätt" timme, varje måltid kan vara en nystart.
"okej jag spydde inatt men nu äter jag en normal frukost och fortsätter äta ordentliga måltider". jag menar, bara för att jag inte åt middag den 5:e september eller spydde i december är inte kampen över. det spelar ju ingen roll nu. det påverkar inte mig nu.
kämpandet fortsätter och kan påbörjas vilken sekund som helst, man kan ta nyare tag vilken sekund som helst. sluta vänta, sluta älta, börja jobba. glöm det som varit, tänk inte på bakslagen, för de spelar ingen roll.
fast det är det ju verkligen inte.
eftersom kampen mot ett friskt liv inte går på en dag utan är en utveckling, något som smyger runt i vardagen och som tar flera flera månader och ser olika ut och kommer i perioder. jag kan dela in det senaste året i perioder, det har gått ett år sedan jag blev utskriven och började på dagvård. och det har sett så annorlunda ut, det har inte gått över en natt. det har hänt ofta att jag fifflat, spytt, tränat, låtit tankarna styra. men det har inte stoppat mig. nu sitter jag här, normalviktig (tror jag) och mycket friskare. att de här bakslagen har kommit är bara fullständigt normalt eftersom man behöver göra fel för att se vad som är rätt.
man behöver få känna efter. och bara för att det händer något en dag, EN DAG av alla tusentals dagar man kommer leva, ska det inte stoppa en. istället måste man ta nyare tag för att det där bakslaget inte ska få komma tillbaka. varje dag är en ny dag, en nystart. det behöver inte vara en måndag, "ny vecka". idag är en nystart. till och med varje timme är en nystart. man behöver inte vänta på någon magisk dag eller "rätt" timme, varje måltid kan vara en nystart.
"okej jag spydde inatt men nu äter jag en normal frukost och fortsätter äta ordentliga måltider". jag menar, bara för att jag inte åt middag den 5:e september eller spydde i december är inte kampen över. det spelar ju ingen roll nu. det påverkar inte mig nu.
kämpandet fortsätter och kan påbörjas vilken sekund som helst, man kan ta nyare tag vilken sekund som helst. sluta vänta, sluta älta, börja jobba. glöm det som varit, tänk inte på bakslagen, för de spelar ingen roll.
kaos
igår fick jag ett sammanbrott. det har aldrig varit så allvarligt innan. jag var inte mig själv. det var skrämmande och jag kunde inte hantera det. till slut övertalade min mamma och lillebror att svälja mina sömntabletter och efter ett tag lugnade jag mig. efter ett långt tag. jag fick sova i mammas säng.
det var ett riktigt bakslag. det kändes som att det helt enkelt inte skulle gå att vakna idag. vakna till vad? hur bra det än går med maten och vikten kommer jag alltid vara ett socialt fiasko, någon som inte klarar av att hantera nära relationer. jag har massor med vänner, men det är såna jag inte umgås så mycket med. de jag umgås mycket med blir det alltid något strul med. som att jag jämt gör fel, hanterar saker fel, misstolkar allt, analyserar sönder allt till det negativa, och söker bevis på att jag är dålig. jag tror inte på mig själv och det blir bara fel.
men jag vaknade, omtöcknad av tabletterna, rivsår på armarna, men jag var lugn. och idag har jag träffat mina vänner, suttit på en filt i solen och ätit glass och skrattat. fortfarande omtöcknad och nästan tom i huvudet, men ändå lugn. jag har bara flytit på, inte gjort något "speciellt". inte tänkt på några förväntningar eller måsten, utan bara andats på, låtit solen smeka min kind, sträckt ut mig på filten.
och det känns mycket bättre. jag försöker vara i stunden och inte få panik. jag klarade även det här hemska.
och jag berättade öppet vad det är jag behöver. mina vänner tänker ju inte som jag, och jag glömmer det ofta. jag glömmer att dessa saker inte är en självklarhet för min omgivning. hur ska de veta att jag behöver äta sex gånger per dag, regelbundet? att jag har svårt att äta själv? att jag behöver äta rätt för att inte falla tillbaka? jag måste ju berätta, de kan inte gissa sig till det.
natt
jag känner mig så ensam just nu.
har åtminstone lyssnat på min kropp och vad den velat ha. den ville ha mer macka och mer naturgodis så då fick den det. och det stannar kvar i magen och varje tugga var god, så det är inget jag tänker ångra. även om hjärnspökena undrar vad fan jag håller på med? jag ville ha det och njöt av tuggorna.
det har varit en bra utmaningsdag. gäster, plockmat, efterrätt. och det har gått väldigt bra.
nu känner jag mig bara ensam och ledsen. så får det vara ibland. önskar jag hade någon här nu som kunde trösta mig utan att jag behövde prestera, vara sådär bra, eller förklara vad jag tänker och känner. jag kan inte förklara. jag vet inte exakt varför. jag vill bara gråta. jag är jätteledsen. jag känner mig fruktansvärt ensam och det känns som att jag inte har någon alls. det är förståss inte sant, men nu känns det så. nu känns det ensamt.
har åtminstone lyssnat på min kropp och vad den velat ha. den ville ha mer macka och mer naturgodis så då fick den det. och det stannar kvar i magen och varje tugga var god, så det är inget jag tänker ångra. även om hjärnspökena undrar vad fan jag håller på med? jag ville ha det och njöt av tuggorna.
det har varit en bra utmaningsdag. gäster, plockmat, efterrätt. och det har gått väldigt bra.
nu känner jag mig bara ensam och ledsen. så får det vara ibland. önskar jag hade någon här nu som kunde trösta mig utan att jag behövde prestera, vara sådär bra, eller förklara vad jag tänker och känner. jag kan inte förklara. jag vet inte exakt varför. jag vill bara gråta. jag är jätteledsen. jag känner mig fruktansvärt ensam och det känns som att jag inte har någon alls. det är förståss inte sant, men nu känns det så. nu känns det ensamt.
bubblan
jag tänker inte så många sjuka tankar längre. det vill säga, de sjuka tankarna är inte längre mina grundtankar och jag har snarare ett friskt tänkande än sjukt. vill jag tro. i alla fall i mycket större utsträckning än för några månader sedan.
kanske för att jag helt enkelt inte ger mina sjuka ätstörda tankar andrum. de. ska. inte. existera.
och därför blir jag lite förvånad, eller till och med chockad, när en sjuk tanke eller känsla slår mot mig i full kraft. jag kan inte sätta fingret på varför, hur det kommer sig.
idag var det att äta middag med gäster. en sen middag, senare än min vanliga tid. och med folk jag inte träffat under min sjukdomsperiod. som jag inte trivs så jättebra med. och innan middagen hade jag en obehagskänsla, men jag kunde inte förklara den.
och innan middagen ville jag gråta. allt var försenat, det var jobbig stämning (för mig), mitt blodsocker var lågt fastän jag ätit en banan utöver för att hålla mig, hade lovat min behandlare att ta en banan extra om jag känner mitt blodsocker sjunka. men inte fan räckte det länge.
och under middagen blev jag ätstörd. sådär som jag var förut. jag gick in i min bubbla. satt och försökte inte gråta, kunde bara koncentrera mig på maten, på att jag inte ville sitta där. åt bara med gaffeln, precis som förut, med ena handen i knät nypandes på låret, med skakande ben, precis som förut.
det var riktigt obehagligt. att känna sådär igen. och samtidigt se sig själv utifrån, hur jävla sjukt man beter sig, hur jävla onormalt det är. att inte ta mer när man helst vill det. att sitta och inte kunna konversera för man får inte ut ett ljud. jag tänkte inte på att jag skulle bli tjock eller något sånt, jag vet faktiskt inte vad jag tänkte. jag var bara i min tomma gråtfärdiga isolerade bubbla.
sen kom jag tillbaka efter ett tag, efter middagen. men det var obehagligt, väldigt obehagligt.
att inse att man fortfarande har mycket kvar. många situationer som jag inte utmanats med och som fortfarande kan bli svåra. som slänger mig tillbaka till det där speciella beteendet som alla anorektiker har, när man liksom inte är sig själv utan det är anorexins kropp och tankar plötsligt.
och tänk att även om jag äter en halv ben&jerrys en natt kan en middag bli jättesvår.
men utmaningar är spännande. det finns mycket kvar att utforska och våga, och jag ska försöka inte tro att jag är friskare än vad jag är. jag ska inte lura mig själv med att jag mår bättre än vad jag gör, och jag ska inte ha krav på mig själv att må bättre än vad jag gör på riktigt. det måste få ta sin tid.
jag har trots allt tagit enorma elefantkliv redan.
kanske för att jag helt enkelt inte ger mina sjuka ätstörda tankar andrum. de. ska. inte. existera.
och därför blir jag lite förvånad, eller till och med chockad, när en sjuk tanke eller känsla slår mot mig i full kraft. jag kan inte sätta fingret på varför, hur det kommer sig.
idag var det att äta middag med gäster. en sen middag, senare än min vanliga tid. och med folk jag inte träffat under min sjukdomsperiod. som jag inte trivs så jättebra med. och innan middagen hade jag en obehagskänsla, men jag kunde inte förklara den.
och innan middagen ville jag gråta. allt var försenat, det var jobbig stämning (för mig), mitt blodsocker var lågt fastän jag ätit en banan utöver för att hålla mig, hade lovat min behandlare att ta en banan extra om jag känner mitt blodsocker sjunka. men inte fan räckte det länge.
och under middagen blev jag ätstörd. sådär som jag var förut. jag gick in i min bubbla. satt och försökte inte gråta, kunde bara koncentrera mig på maten, på att jag inte ville sitta där. åt bara med gaffeln, precis som förut, med ena handen i knät nypandes på låret, med skakande ben, precis som förut.
det var riktigt obehagligt. att känna sådär igen. och samtidigt se sig själv utifrån, hur jävla sjukt man beter sig, hur jävla onormalt det är. att inte ta mer när man helst vill det. att sitta och inte kunna konversera för man får inte ut ett ljud. jag tänkte inte på att jag skulle bli tjock eller något sånt, jag vet faktiskt inte vad jag tänkte. jag var bara i min tomma gråtfärdiga isolerade bubbla.
sen kom jag tillbaka efter ett tag, efter middagen. men det var obehagligt, väldigt obehagligt.
att inse att man fortfarande har mycket kvar. många situationer som jag inte utmanats med och som fortfarande kan bli svåra. som slänger mig tillbaka till det där speciella beteendet som alla anorektiker har, när man liksom inte är sig själv utan det är anorexins kropp och tankar plötsligt.
och tänk att även om jag äter en halv ben&jerrys en natt kan en middag bli jättesvår.
men utmaningar är spännande. det finns mycket kvar att utforska och våga, och jag ska försöka inte tro att jag är friskare än vad jag är. jag ska inte lura mig själv med att jag mår bättre än vad jag gör, och jag ska inte ha krav på mig själv att må bättre än vad jag gör på riktigt. det måste få ta sin tid.
jag har trots allt tagit enorma elefantkliv redan.
tankar
igår när tankarna började komma igen satte jag på bra musik väldigt högt i min ipod och fokuserade på texten. så jag inte kunde tänka på något annat. jag vägrade lyssna. för tankarna kommer och de finns där ibland, men det viktiga är att känna igen dem. veta att det är de sjuka tankarna. allt som har med att jag ätit för mycket, jag ser ful ut, mina kinder står ut, jag är stor, jag kommer bli överviktig, jag borde inte ha fyllekäkat, jag har tappat kontrollen, jag är ett matvrak - alla de är sjuka tankar. och det är jävligt svårt att skilja de sjuka tankarna från de normala tankarna ibland, men ju mer man vågar och ju bättre man lär känna sina tankar desto lättare blir det att urskilja dem, och stänga av de sjuka tankarna.
om jag bara vågar lita på att min övertygelse att "jag är ful" är en sjuk tanke kan jag våga stänga av den tanken. oftast får jag panik för att det känns som att jag försöker lura mig själv eller tysta ner en sanning. men det är ju inte sanningen! jag måste våga tro på att mina tankar, mina grundtankar som jag haft i flera år, är sjuka. de stämmer inte. det är svårt för de tankarna hör inte bara till ätstörningen, de har funnits så otroligt länge, det naturliga är för mig att tänka att jag är ful, gör fel, beter mig konstigt. men det är sjuka tankar.
och varje gång jag börjar tänka de här destruktiva tankarna ska jag tvinga bort dem. tysta ner dem. mycket bättre positiva tankar ska få ta plats. och ibland får jag fösa bort de med hjälp av hög musik, ibland får jag gråta ut dem. men de ska inte få förpesta mitt liv.
och det är inget man måste utan något jag vill. man måste inte tänka positivt. jag vill tänka positivt. man måste inte bli frisk. jag vill bli frisk. för hur man säger saker spelar också stor roll.
helt normalt
idag tog jag på mig min nya bikini. la mig på en gräsmatta. i bikini. och åt en glass. min favoritglass. och vet ni vad? det kändes helt okej. mer än okej. jag mådde så bra, det var så härligt att jag inte ens orkade tänka på hur "stor" jag är eller att senast jag legat i bikini i solen har man kunnat se mina revben.
nu gör man inte det, nu har jag nått minimumgränsen för normalvikt, och visst har det varit tufft i veckan, men nu har det gått några dagar och det känns okej. mer än okej. jag låg i solen och kände mig så normal. så fri.
och när jag var påväg hem i shorts och linne, visade mer kropp än jag gjort det här året, så kände jag mig snygg. jag kände mig fan vacker! jag kände mig som en normal, vacker kvinna. mina armar är vackra, mjuka och helt normala, mina ben är vackra och min lilla mage är fin med höga shorts som markerar midjan. jag kände att jag utstrålade vackerhet och stolthet, inte som förut när jag var mager men inte hade någon utstrålning alls och ändå inte såg vacker ut fastän jag hade min "idealvikt".
jag känner mig fin. och det är en helt underbar fantastisk förvånande känsla. och nu ska jag surfa på den känslan ett jävla tag för jag är så lycklig över att få känna mig fin. det har hänt väldigt sällan, och det är först nu känslan också kan vara berättigad, det är ju såhär jag ska tycka om mig själv, i en normalviktig vacker kropp. kanske ett par kilon till, men jag är normal och det är fan bra. och det var inte ett dugg farligt att våga ligga i bikini. jag hade sån extrem ångest hela veckan över att det blivit sommar och man måste vara lättklädd. men vem fan bryr sig? ingen vet om att jag har gått upp i vikt runtomkring, ingen vet förutom jag. jag vill inte att folk ska glo för att jag är smal, jag vill att de ska kolla för att jag är vacker. i andras ögon är jag helt normal, smal men normal.
