rébellion des hormones

det tar längre tid än vad man tror.
jag vill så gärna skynda mig fram. vara i mål. leva livet fullt ut. vara helt frisk och känna mig stark.
men jag är inte riktigt där än.
jag avslutade min behandling i september och har fortfarande samtal, det kan inte ske på så kort tid.
men att vara i det här mellanläget, där man inte längre är sjuk men ännu inte helt frisk och kan ha svackor eller bli påverkad av ätstörning, den är så jävla jobbig.
det känns segt som geléråttor. i en värld som sågs som svart och vit finns det plötsligt tuentals olika nyanser och jag har inte kommit fram till det vita från det svarta. istället slängs jag bland mörka och ljusa färger med olika mättnad och nyanser.
och det är självklart jobbigt att känna att man inte helt klarar av att släppa sjukdomen. att den ibland förpestar hela min hjärna och får mig att börja gråta över mig själv och hopplösheten, eller att välja ett äckligare alternativ för att jag inte får äta det som är gott.
det är förbannat irriterande.
men det är inte svart och vitt. man är inte jättesjuk sen superfrisk.
det kanske tar ett år innan jag helt och hållet har släppt det. kanske kommer få kämpa med tankar då och då.
men det tar ju definitivt längre tid än ett par månader att vänja mig vid min nya underbara kropp och all god mat och alla nya smaker och nya känslor som dyker upp hela tiden.

och så måste jag inse att livet inte är rosa bara för att man inte har anorexi. nu kommer alla andra problem fram.
bara det att jag orkar ta itu med dem numera.