små historier
först finns fasen innan insjuknandet, sedan faserna under tillfriskningen.
jag har redan skrivit lite om min historia, men idag stod jag och väntade på bussen och funderade på hur jag blev sjuk egentligen. de här olika faserna innan det gick att konstatera att jag hade anorexia.
det första jag minns var när jag var åtta. och kände mig tjock. gick i tvåan då. i trean minns jag att jag satt med en dunjacka och var rädd att de andra skulle tro jag var lika tjock som dunjackan. i femman tog jag med en bild från min thailandresa något år innan, där jag tyckte jag såg helt okej smal ut bara för att försöka visa andra att jag inte alls var tjock (för det tänkte jag att jag var, men det var jag verkligen inte).
jag hade en skev kroppsuppfattning och skev uppfattning av hur andra uppfattade mig. jag var lång och stack ut och kom i puberteten tidigt.
från sexan till sjuan upptäckte jag att det gick att få uppmärksamhet genom att äta ytterst lite. i förrådet hittade jag ett par jeans som hade tillhört min syster och som jag verkligen inte fick på mig. det gjorde så ont att jag som var tio år yngre inte kunde få på mig hennes jeans. jag var den misslyckade fula. och det blev lite av en tortyr att gå in dit ibland och försöka ta på mig dem och känna mig dålig.
i åttan på idrotten fick vi lära oss att frukosten var viktigast. min kompis sa till mig "se agnes, du måste ju äta frukost annars går du ju upp i vikt". jag åt inte frukost för jag ville gå ner. efter det började jag äta frukost ändå.
sen var det mindre lyckade bantningar fram och tillbaka på gymnasiet. ibland fick jag panik och ville verkligen hitta ett bra sätt utan att behöva vara hungrig och motstå allt. en gång försökte jag kräkas upp men det enda som kom ut var lite apelsinbitar. det var inte mitt sätt.
jag brukade alltid gå ner i vikt under somrarna utomlands, men när jag var 17 gick jag upp. jag kände mig lurad. plötsligt fungerade min kropp inte som jag hade förväntat mig och all mat blev min fiende.
när jag gick sista året på gymnasiet minns jag mest att jag uppmärksammade väldigt mycket vad andra åt. speciellt de som var smala. hur lite de åt. jag var så avundsjuk på att de klarade sig på så lite när jag behövde vräka i mig.
på våren åkte klassen till ett land i afrika och alla gick ner i vikt av alldeles för lite och dålig mat. jag kände mig snygg. jag gick senare upp allt såklart, men kunde sitta och titta på bilderna och tänka att jag var glad så.
sen kom sommaren och det tog upp mer och mer av min tid.
från att bara ha varit något då och då blev det som en besatthet. det blev viktigast av allt plötsligt.
alla de här händelserna innan har säkert alla tjejer varit med om i olika former. alla. men inte alla går in i fasen att faktiskt helt strikt och kontrollerat lägga band på sina fysiska behov och svälta ner sig till skelett.
min historia är min egen, min personliga. de här sakerna kan jag sitta och minnas närsomhelst, på lektionen, i matsalen, på bussen. och ibland börjar jag gråta, för att för mig är det så oerhört laddat.
men det är historier som vemsomhelst skulle kunna ha.
det hemska är egentligen inte att det ballade ur - även om det var hemskt för mig.
det hemska är ju att det är så vanligt. att det inte anses som ätstört att hålla på som jag gjorde i 10 år.
det blir bara ätstört när jag börjar tappa kilon. och till och med jag säger att jag fick ätstörningen när jag var 18,5.
det normala är liksom inte normalt.
Tycker också det är så hemskt hur vanligt det är. Att "friska" människor går och klagar på sin vikt och sin kropp varje dag, att "friska" människor kan äta lite sallad till lunch för att de åt för mycket dagen innan. Det stör mig så mycket. Det var sånt jag var isolerad från när jag gick i åttan, nian. För efter att ha förlorat alla vänner utom tre var jag liksom skyddad från omvärlden. De var mina enda kontakter och vi pratade inte om sånt, och vi visade inte heller sånt, för nu skulle det vara bra. Isolerat, så att ingen skulle påverkas liksom. Så trots att jag varit utanför den världen i snart ett halvår chockar det mig fortfarande hur otroligt vanligt det är.
De första tjockminnena jag har är nog från ettan eller tvåan när vi var och simmade med skolan. Jag minns att vi satt på en bänk i våra baddräkter och läraren förklarade hur vi skulle göra men jag tänkte mest på att mina lår inte fick pressas ut för mycket, att de andra flickorna hade så mycket smalare ben. Och i trean började vi jämföra varandras vikter, man skulle väga så lite som möjligt och jag som var kortast vägde ju lite, men inte minst. I fyra och femman var det coolt att äta lite på lunchen. Ja, och två år efter det blev det på riktigt. Och jag blir så ledsen varje gång jag tänker på det här. Jag började inte tänka på det förrän en bit in i ätstörningen, i det där läget där man slutar vara exalterad över hur lite man kan klara sig på och hur mycket man kan gå ner i vikt, utan istället börjar tänka 'hur blev det såhär?'. Men ja, det är tragiskt. Att jag i åtta av mina sexton år har tänk på sånt. Det får en att vilja stoppa det mer och mer, samtidigt som man mer och mer tvivlar på om det verkligen går.
åh, detta är verkligen någonting som kan göra mig otroligt upprörd och frustrerad.
när räknas någonting som sjukt i en värld där det normala är så otroligt sjukt & vridet?
även jag kan tänka tillbaks och komma på att jag skrivit 'jag är så tjock' i dagböcker från när jag var 8-9, att jag konstant kände mig fetare än alla andra (då jag var den korta medan alla andra var långa & slanka). minnen av att nypa i huden på magen och tycka att det gick att få tag i alldeles för mycket osv. men jag anser ändå inte att jag var sjuk förrän jag var några månader in i året 16, trots det faktum att tankarna funnits där så otroligt många år innan.
Jag har nog alltid haft den känslan - av att vara stor, större än alla andra. Fast jag egentligen alltid varit liten, kortare än andra osv. Jag fick veta att jag tog mycket plats, stack ut, var en tuff tjej. Allt det där, för mig, handlade till slut om att jag trodde att alla menade rent fysiskt fast de snarare menade att jag tog plats som person. Som liten person ska tilläggas för det här kanske var i 6-9 års åldern. Jag minns att jag läste om att låren inte skulle ta i varandra om man stod med ihop med fötterna och böjde sig framåt. Gjorde de det så var man tjock. Mamma uppmanade mig att göra sit-ups eftersom mina fastrar var tjocka - för jag ville väl inte bli likadan...Men jag skyller inte problemet på henne. Utan på alla intryck, alla små saker som blev gigantiska för mig, som blev mina riktmärken. Under en period åt jag bara havregrynsgröt. Det var det enda jag kunde kontrollera. För även frukt innehåller ju kalorier hade jag ju läst. Å så det där med papper, haha, det har jag också hört. För att inte tala om modeller som dricker juice med bomull i. Tanken slog mig att testa det.
För en ätstörd person är minsta lilla småsak farligt, alla information processas i den ätstördes inre och blir till nya "sanningar" Jag kan/kunde ta till mig allt möjligt och sedan bygga min sjukdom vidare på det.
alltså.. det gör ont att läsa för det är som du säger - det borde inte vara så. och det gör ont för att jag alltid har känt precis samma sak, bara det att det har varit mer eller mindre vissa perioder och jag har inte alltid varit medveten om att jag är.. ätstörd. herregud jag är ätstörd. jag ÄR ätstörd. jag insåg det nu. jag har inte velat erkänna det men jag är det? även fast jag aldrig vägt 39kg eller "lyckats" hålla en diet särskilt länge. det är inte normalt att inte äta på flera dagar, eller överäta andra dagar, eller överhuvudtaget tänka på mat såhär mycket. jag äcklas av att jag bidrar till det här sjuka bara genom att vara "mig själv", för jag minns att min kusin som var anorektisk påverkade mig när jag var liten även fast jag aldrig har hört henne säga "jag vill inte äta" utan bara SETT hur lite hon åt, eller hur glädjen i hennes ögon försvann varje gång vi satte oss vid middagsbordet. jag blir ledsen, tänk om någon har påverkats så av mig? jag tänker alltid att jag förtjänar att vara lite konstig, men ingen annan ska behöva må dåligt över något så basalt som MAT. herregud, mat liksom. men lite konstig, det är allt, jag förtjänar inte att bli kallad ätstörd. höga tankar man har om sig själv. verkligen. fyfan. och samtidigt sitter någon liten 9åring och tänker precis samma sak om sig själv just nu och eftersom att det är så accepterat med ätstörningar kommer hon inte få den hjälp hon behöver i tid. sjuka värld.
Blir väldigt.. rörd (eller hur man ska uttrycka det) av era kommentarer. Att så många reagerar och har själva liknande historier. Det är hemskt men också bra att det uppmärksammas. Fortsätt med att berätta era historier, det behövs.
Mb, det är bra att du inser det. Att du också är ätstörd. Det låter sådär rått, och jag kan fortfarande ibland inte fatta att jag också är... ä t s t ö r d. Att jag varit a n o r e k t i s k. Det är så laddade hemska ord. Något som är nersmutsat men som jag ändå alltid känt att jag inte"förtjänar" vara. Att vara anorektisk är så hemskt, folk drar sig undan uttrycet, ändå kände jag att jag inte var tillräckligt sjuk och smal för att få kalla mig anorektisk.
Och folk inser inte hur "lite" det krävs för att man ska hamna under kategorin ätstörd. Ätstörningar uns måste ju vara det normala tillståndet för en västerländsk kvinna snarare.
