rébellion des hormones

efter mörkret ljusnar det alltid. efter vintern kommer alltid sommaren. även om det verkligen inte känns så när man står inför månader av mörker och kyla.
numera vet jag det och jag vågar tro på att ljuset kommer, därför står jag lättare ut med mina svackor. och även om jag den senaste månaden haft onormalt mycket otur och gråtit ofantligt över hur elakt livet varit mot mig har jag bevisat en sak: jag är otroligt stark. jag har inte tagit ut jobbigheterna över maten. jag har inte svultit, kompenserat eller gjort något destruktivt alls faktiskt. inget alls. och det är tamejfan det bästa beviset att jag kan.

jag behöver inte längre ständigt motivera mig själv till att äta.
men hur lyckades jag vända på det? varifrån kom kraften att börja kämpa? hur lyckades jag motivera mig själv att börja äta och jobba med mig själv, att se skräcken i vitögat?
jag vet inte riktigt. jag tror det var en blandning mellan nyfikenhet och att jag var så otroligt jävla pisstrött på att behöva må så dåligt. jag började sakta inse att det inte var hållbart och att jag var tvungen att testa en annan väg - som alla andra sa skulle göra mig gladare. jag ville leva ett normalt liv, inte ett halvt liv. det gick väldigt sakta, men jag samlade mod hela tiden, försökte äta bättre, försökte lyssna på de som sa att det skulle bli bättre bara jag försökte.

jag ville inte vara offer. jag ville bli omhändertagen visserligen, och slippa allt ansvar, men jag kände mig snarare utsatt och oförmögen att göra saker. inget jag hade tänkt mig skulle hända om jag blev smal gick i uppfyllelse. allt blev snarare tvärtom. folk slutade umgås med mig och jag slutade umgås med folk. jag blev svårt deprimerad. mina känslor försvann och bara ångesten och tomheten fanns kvar. all hjärnaktivitet förutom den som tänkte på mat försvann, jag hade inget kvar. alla mina drömmar var ju borta - var fanns min framtid? skulle jag bara gå runt i en grå bubbla, för dålig för att studera eller jobba, för ensam för att göra något, inte ha planer eller drömmar? det var liksom inte min grej. att fortsätta så år ut och år in. att aldrig få barn. aldrig få känna kärlek. alltid skämmas, alltid vara isolerad.

från dagen jag insåg att jag inte längre kunde kontrollera min ätstörning och att den kontrollerade mig ville jag bli fri. men jag ville inte gå upp i vikt, och därför gick det inte. jag ville förståss inte gå upp i vikt senare heller, men jag lurade mig själv. jag var tvungen att tränga bort vad jag "ville". för det jag ville var bara destruktivt. har man en ätstörning kan man inte lita på sig själv, och det jobbiga är att det är det enda man gör och man vägrar lita på andra. man tror att man vet bäst, man kan mest om mat, man vet bättre än dietister och läkare.
men vill man bli frisk måste man våga lita på andra. man måste inse att man själv har fel - skulle man ha rätt skulle man inte vara sjuk. att lita på andra är viktigt, och att våga följa andras råd. att bestämma sig: den här behandlaren säger det här, nu följer jag det och ser var det tar mig.
och man gör det.
det går inte käpprakt uppåt, varken vikten eller kämpandet eller beslutsamheten, men man måste gå åt samma håll hela tiden.
man vill inte alltid. jag vill inte alltid. fortfarande händer det att jag inte vill äta. men jag gör det ändå. för alla vet egentligen att man måste äta mat. det är helt självklart. sen kommer andra tankar i vägen, men man får inte låta dem styra.

vad är det farligaste som kan hända om man väljer att börja äta mer och låta sin kropp styra vikten istället för hjärnan? att man går upp i vikt? att man måste ta ansvar? att man inte har någon kontroll? bryt ner det i små beståndsdelar och var logiskt!
jag då? jag är normalviktig, folk påpekar vad fin min kropp är, trivs oftast bra med mig själv, känner att jag har kontroll över mitt liv (vilket jag definitivt inte hade innan, då hade jag bara kontroll över maten, nu har jag kontroll över MITT LIV). jag behöver ta ansvar, men det är inte lika ångestladdat eftersom jag är stark nog. jag vill ta ansvar för mig själv och mina åsikter och tankar. det är ju JAG. och jag är bra. trots att jag börjat äta, gått emot ångesten, kämpat mig fram, gått emot mina övertygelser, gått upp många kilon.