rébellion des hormones

jag har inte skrivit på länge.
helt ärligt för att jag faktiskt haft fullt upp med livet.
inte så att jag gjort många saker, tvärtom, jag har sett galet många filmer, bara legat i soffan framför kaminen, ätit god mat och rest. inget anmärkningsvärt har hänt direkt, ändå har jag haft fullt upp.
jag har kommit på mig själv med att ibland helt glömma bort ätstörningen.
det är en sån enorm skillnad om man jämför med för exakt ett år sedan. då åt jag en korv för första gången på år på nyårsnatten och hade sån ångest över det på nyårsdagen.
nu har jag ätit... ja jag vet fan inte vad det är jag mumsat i mig de senaste dagarna, men den där ångesten har inte kommit. fick ett litet ångeststick i magen imorse, den där som ibland kommer när jag börjar tänka på att jag INTE VET (och därmed tappat kontrollen) men jag motade bort den snabbt.
jag behöver inte veta.
jag behöver inte tänka på att jag åt lite som jag kände för, absolut inte enligt ett exakt matschema, och kanske inte enligt tallriksmodellen. det gör inget. det händer ibland och det händer för att jag vill. jag äter godsakerna för att just då känns det underbart och gott. och då ska det inte spela någon roll några timmar efter, eller nästa dag.
då är det inget att diskutera.
och det är så fantastiskt när jag plötsligt upptäcker att jag ätit lite oregelbundet, eller i alla fall annan mat, andra mängder, ibland gått efter ögat och tagit mer. och att jag INTE fått ångest över det!
det är stort!
stort, och det smyger sig på, vilket är både underbart och också jobbigt. jag ville ju att det skulle gå från en dag till en annan. men det smyger sig på och det är när jag blickar tillbaka som jag upptäcker vilka fantastiska framsteg jag gjort.
och att jag inte för något i världen vill byta tillbaka min nuvarande kropp till den för ett år sedan, till den ångesten, till den ensamheten, hungern och mörkret. nej tack.

jag tycker att det är helt underbart. och härligt med ett nytt år utan en ständigt pockande ätstörning. ett nytt år då jag har en stabil grund, äntligen, för första gången.
sen är inte allt superperfekt. så är det bara. jag är sjuk, har groteskt munsår, min pojkvän åker hem imorgon istället för 3e vilket jag trodde, mina bästa vänner åker iväg i två månader och jag blir ensam i mörka kalla sverige.
men jag har en grund. jag står på stadiga ben. jag kan äta av mina ascoola chokladbollar lite när jag vill och är så mycket tryggare i mig själv. helt enkelt.