rébellion des hormones

du måste ta körkort. om du inte kört förut så är det oerhört svårt att veta hur man ska göra från början. man måste ta körlektioner, få skit från läraren, kanske köra in i väggen nån gång. bli tutad på, köra fel, få panik på motorvägen. men för varje körlektion blir man lite bättre och lär sig mer. det blir allt lättare att köra.

och till slut har man lärt sig köra så pass bra att man får sitt körkort.

då kan man köra och vet hur man ska göra, kan reglerna, vet hur man tankar och byter däck. men man kommer fortfarande köra fel ibland. man kommer kanske bli tutad på. man kommer kanske köra mot rött ljus av misstag. man kommer behöva kolla på kartan eller fråga någon om vägen.
men man har sitt körkort, och man vet hur man kör.

idag var jag på helkroppsmassage. det var en födelsedagspresent från förra året men som jag inte ville gå på medan jag var så mager. jag ville ha det som en present till mig själv när jag kommit över gränsen till en normalvikt. gå och njuta med en bra kropp. se att det går att slappna av och njuta och ha det bra med en normal kropp.
jag har gått på taktilmassage innan, för ett år sedan. men då var jag benig. det här var lite läskigt, låta någon ta på min kropp när den blivit mycket större, det har ingen gjort än. men det gick hur bra som helst, jag var helt avslappnad och det var så otroligt skönt med massage!
och nu fanns det något massören faktiskt kunde massera. inte som senast jag var på massage och faktiskt oroade mig över att massören skulle råka trycka för hårt och knäcka mina revben.
nu masserades min kropp inte mitt skelett.

den bästa presenten till min numera normalviktiga kropp. som en välkomstpresent in i världen över bmi 19.
(nu skrev jag det! JAG HAR ETT NORMALT BMI! och nu har jag skrivit ner det, nu kan alla läsa det, nu är det svart på vitt! gick en liten rysning längst nacken men vad skönt att ha skrivit ner det.)

igår när tankarna började komma igen satte jag på bra musik väldigt högt i min ipod och fokuserade på texten. så jag inte kunde tänka på något annat. jag vägrade lyssna. för tankarna kommer och de finns där ibland, men det viktiga är att känna igen dem. veta att det är de sjuka tankarna. allt som har med att jag ätit för mycket, jag ser ful ut, mina kinder står ut, jag är stor, jag kommer bli överviktig, jag borde inte ha fyllekäkat, jag har tappat kontrollen, jag är ett matvrak - alla de är sjuka tankar. och det är jävligt svårt att skilja de sjuka tankarna från de normala tankarna ibland, men ju mer man vågar och ju bättre man lär känna sina tankar desto lättare blir det att urskilja dem, och stänga av de sjuka tankarna.
om jag bara vågar lita på att min övertygelse att "jag är ful" är en sjuk tanke kan jag våga stänga av den tanken. oftast får jag panik för att det känns som att jag försöker lura mig själv eller tysta ner en sanning. men det är ju inte sanningen! jag måste våga tro på att mina tankar, mina grundtankar som jag haft i flera år, är sjuka. de stämmer inte. det är svårt för de tankarna hör inte bara till ätstörningen, de har funnits så otroligt länge, det naturliga är för mig att tänka att jag är ful, gör fel, beter mig konstigt. men det är sjuka tankar.
och varje gång jag börjar tänka de här destruktiva tankarna ska jag tvinga bort dem. tysta ner dem. mycket bättre positiva tankar ska få ta plats. och ibland får jag fösa bort de med hjälp av hög musik, ibland får jag gråta ut dem. men de ska inte få förpesta mitt liv.

och det är inget man måste utan något jag vill. man måste inte tänka positivt. jag vill tänka positivt. man måste inte bli frisk. jag vill bli frisk. för hur man säger saker spelar också stor roll.

idag tog jag på mig min nya bikini. la mig på en gräsmatta. i bikini. och åt en glass. min favoritglass. och vet ni vad? det kändes helt okej. mer än okej. jag mådde så bra, det var så härligt att jag inte ens orkade tänka på hur "stor" jag är eller att senast jag legat i bikini i solen har man kunnat se mina revben.
nu gör man inte det, nu har jag nått minimumgränsen för normalvikt, och visst har det varit tufft i veckan, men nu har det gått några dagar och det känns okej. mer än okej. jag låg i solen och kände mig så normal. så fri.

och när jag var påväg hem i shorts och linne, visade mer kropp än jag gjort det här året, så kände jag mig snygg. jag kände mig fan vacker! jag kände mig som en normal, vacker kvinna. mina armar är vackra, mjuka och helt normala, mina ben är vackra och min lilla mage är fin med höga shorts som markerar midjan. jag kände att jag utstrålade vackerhet och stolthet, inte som förut när jag var mager men inte hade någon utstrålning alls och ändå inte såg vacker ut fastän jag hade min "idealvikt".

jag känner mig fin. och det är en helt underbar fantastisk förvånande känsla. och nu ska jag surfa på den känslan ett jävla tag för jag är så lycklig över att få känna mig fin. det har hänt väldigt sällan, och det är först nu känslan också kan vara berättigad, det är ju såhär jag ska tycka om mig själv, i en normalviktig vacker kropp. kanske ett par kilon till, men jag är normal och det är fan bra. och det var inte ett dugg farligt att våga ligga i bikini. jag hade sån extrem ångest hela veckan över att det blivit sommar och man måste vara lättklädd. men vem fan bryr sig? ingen vet om att jag har gått upp i vikt runtomkring, ingen vet förutom jag. jag vill inte att folk ska glo för att jag är smal, jag vill att de ska kolla för att jag är vacker. i andras ögon är jag helt normal, smal men normal.

så jag köpte en ben&jerrys och åt pizza idag.
det var extrapris på ben&jerrys och jag har aldrig smakat så jag åkte dit och valde ut en. när jag betalat och gick ut ur affären sköljde ångesten över mig. att jag har lagt pengar på en ben&jerry när jag redan har ont om pengar och så köper jag dyr glass? men istället för att låta paniken greppa tag i mig valde jag att föra en debatt i huvudet. sakligt och lugn. resonera med tankarna.
jag har köpt glass förut, så varför är det så himla hemskt att köpa just en ben&jerrys? för att det är "speciell" glass? eller för att det sägs vara den godaste glassen, och jag "förtjänar inte" goda saker? för att den kanske är äcklig och jag har slängt ut pengar på något ångestfyllt i onödan?
rent energimässigt är det ju faktiskt inte större skillnad från andra glassar och varför skulle jag inte förtjäna att få smaka? och om det är äckligt - då vet jag. då kan jag konstatera det och slippa känna att jag förbjudit mig själv att köpa glass, istället vet jag att jag klarat av att smaka och inte tyckt om det.
men jag tror den är asgod.

och pizzan. en hel. en stor hel. och jag sa till min kompis att det går ju helt okej att äta men det som är jobbigt är att jag sen måste hem och äta ett kvällsmål och det skulle ingen annan göra efter en sån enorm pizza.
och då svarade han "ja, fast ingen annan har svultit sig själv som du, så du har faktiskt mycket att ta igen och ska äta mer".
och det är ju sant. min mage gör jävligt ont nu när jag proppat i mig ett kvällsmål också, men jag måste. för även om jag tänker att en frisk person verkligen inte skulle äta något kvällsmål efter en sån pizza så behöver faktiskt jag göra det, för jag måste ha i mig alla mål oavsett vad jag ätit innan eller kommer äta efter. oavsett om det var mer fett i pizzan eller dubbelt så mycket kalorier som det "borde" vara till middag eller om jag ätit två pizzor. det ska inte spela någon roll. jag behöver alla måltider annars hamnar jag tillbaka i kompensations-beteendet. så nu får min mage stå ut. och jag fightas med mina hjärnspöken men de kommer aldrig mer vinna.
påväg hem log jag på bussen. för jag har varit så jävla bra idag.

idag stötte jag på en tjej som var inlagd samtidigt som jag. och såg ut som ett skelett. hon är den magraste människan jag kramat om. hennes leende nådde inte ögonen och jag visste inte vad jag skulle säga, jag ville inte fråga "hur är det?" för det var så uppenbart att det var riktigt jävla skit. jag blev väldigt uppriven och var förvirrad i huvudet. var just påväg att käka lunch ute.
men så slog det mig att herregud vad långt jag faktiskt kommit. vi var inlagda samtidigt och jag skulle lika gärna kunna stå i hennes skor. istället står jag där med några storlekar större kläder och är åväg att äta ute på restaurang och ta bröd till maten och äta upp allt och känna att det är helt naturligt. istället kan jag gå ut och träffa vänner och skratta på riktigt.
jag insåg plötsligt att jag kunde ha sett ut som hon nu men istället tog jag den tuffa vägen och kämpade på som fan. jag menar inte att det är lätt att vara sjuk, men det är fan jävligt svårt att börja äta och kämpa för att bli frisk, och ibland känns det som att det skulle vara så mycket lättare att gå tillbaka till de gamla "trygga" ätstörda mönstren.
men inte.
för jag vill inte stå i hennes skor.
jag vill kunna njuta av livet.
jag vill bli frisk.
och det här måste jag påminna mig om varje dag. jag ska inte behöva träffa någon annan för att inse hur långt jag kommit. jag måste lita på mig själv och tro på mig själv och tro på att jag gör rätt och att jag gör det jävligt bra, och det är inte lätt. det ser lätt ut utifrån, men inifrån är det en oerhört kamp, och inget som sker under en dag.

jag är påväg. helt enkelt. jag är inte framme men jag är längre fram, mycket längre fram. små eller stora steg - så länge man kommer framåt är det bra.

för exakt ett år sen hade jag sovit min första natt på avdelningen.
jag var så sjuk, så sjuk att jag fortfarande faktiskt inte förstår. jag hade inte extremt lågt bmi, men i kombination med min panik och depression gick det bara utför och jag klarade mig inte själv och fortsatte rasa i vikt.
jag tror att man kan nå en punkt då förändringar inte finns på kartan. jag ville ju bli frisk redan då, men jag klarade helt enkelt inte av att göra förändringar. de jag gjorde var så minimala och mitt liv var så inrutat och strikt att även om jag åt lite mer rasade vikten för varje vecka. jag klarade inte av att ta till mig något, jag klarade inte av att kämpa på riktigt, jag såg inga lösningar. jag behövde andra som gjorde det åt mig.

efter avdelningen har det hänt mycket, jag har varit på många ställen, jag har haft olika behandlingar, olika personer att prata med. men jag har kommit fram till att det faktiskt är jag själv som måste göra det. jag kan inte förvänta mig att min behandlare ska fixa problemen åt mig. jag måste faktiskt komma på själv hur jag ska göra, med hjälp av min behandling. jag kan prata om problemen, få upp de till ytan och få tips på hur jag ska hantera saker och vilka förändringar jag ska göra, men sen måste jag verkligen göra det själv.
jag kan inte ta upp varje litet tvångsbeteende eller tvångstanke och tro att någon annan ska lösa det. jag måste förändra det själv. mycket av tvånget har faktiskt försvunnit i samband med att jag börjat äta, men det finns så mycket som inte är relaterat till maten. och jag måste ta tag i det själv. jag har alltid tänkt att jag ska prata med en terapeut och då löser sig allt. men terapin är bara ett hjälpmedel för att vädra sina tankar, grovjobbet måste man helt enkelt göra själv. man måste våga själv, man måste göra förändringar själv, bryta invanda mönster själv. sen kan man ha någon att luta sig bak mot och gråta bredvid och berätta allt för, men det är man själv som ska handla.

att skriva här är ett sätt att få ner mina tankar och min motivation, för det är klart jag inte alltid är såhär stark och positivt inställd till att bli frisk. men genom att skriva ner det och förklara så övertalar jag mig själv mer och mer. det är en sak att tänka i huvudet allt man vill göra och hur man ska kämpa, men skriver man ner det kan man formulera det både för sig själv och andra. jag behöver upprepa mig själv, jag behöver skriva ner att man behöver ha normalvikt för att kunna må bra. jag behöver påminna mig själv om det varenda dag. och jag påminner mig själv och er som läser, och det känns oerhört tryggt att jag inte är ensam.
för helvete vad ensam jag känner mig. det känns som att ingen i hela världen kan förstå hur jag känner och tänker. ingen. och jag kan helt enkelt inte förklara. ibland känner jag två motsatta saker samtidigt. ibland längtar jag efter god mat, ibland vill jag dö för jag orkar inte äta. ibland äter jag asmycket godis, ibland har jag ångest i flera dagar över en bulle. ibland tycker jag livet är fantastiskt, ibland känner jag mig så äcklig att jag vill skada mig själv. det är så komplicerat och diffus att det går inte att förklara och det känns som att jag är den konstigaste människan med de konstigaste problemen på jorden.
men det är jag inte. det finns så många som kämpar med samma tankar och känslor. det är så många som kämpar hårt för ett bättre liv. så många som egentligen skulle förstå mig helt och hållet även om de inte heller kan förklara i ord eller skrift.

jag måste bara säga att jag är så jävla tacksam.
alltså jag tänker inte sitta och ljuga och säga att jag tycker om min kropp eller trivs med mina nytillkomna kilon, men trots att det vissa stunder är hemskt är jag tacksam. jag är så glad att jag fått livet tillbaka och att min kropp börjar bli normal. det är värt det. även om jag kan känna mig jättestor och kan sitta och vara ledsen över det och ibland t.o.m. längta tillbaka och önska att jag hade stannat kvar i svältträsket så känner jag mig så otroligt stolt över att jag kämpat och fortsatt att äta även om jag behövt gå emot allt jag jag känt varit "rätt".

för jag har fått mitt liv tillbaka. jag var nyss och handlade och jag fick bära hem kanske 8 kilo, kattsand, kattmat, mjölk, grejer. och två saker slog mig:
1. jag köpte det JAG ville ha
2. jag orkade bära hem allting, orkade gå uppför trapporna, blev andfådd men jag orkade. jag behövde inte stanna upp flera gånger och panikandas, jag behövde inte vara rädd för att mina armar skulle slitas av (alltså jag var faktiskt rädd för det förut när jag bar på saker, att mina armar skulle gå av för de var för smala), jag behövde inte få panik över att jag skulle tuppa av. jag orkade konka hem på allting! min kropp orkar! jag orkar!

tack hej nu ska jag äta hemmagjorda müslibars.

ibland har jag svårt att avgöra vad som är jag och vad som är sjukdomen. eller om det är både och?
nu när jag äter ordentligt och alltmer börjar närma min normalvikt kommer det tankar, men tankar som inte finns pga ätstörningen utan som känns bekanta och faktiskt funnits så länge jag kan minnas. sen jag var 9 år och gick i tvåan och för första gången tänkte: jag är tjock.

och jag menar, för mig är det ju inte nya tankar som tillkommit, utan de har varit en del av mitt sätt att tänka. tankar som fått mig att dölja min kropp, inte sitta på knän (så de inte breder ut sig, kommer ihåg en gång i trean när jag satt med en tröja på benen för jag ville inte att killen jag var kär i skulle se hur breda mina lår var, jag var förfan 10 år) aldrig duscha tillsammans med de andra, försöka ha täckande kläder, ha tankar om att bara skära bort allt fett. jag har haft perioder då jag inte brytt mig så mycket, hittade min dagbok från 2005 och där skriver jag att jag skiter i om mina ben är lite för stora, jag är bra som jag är. men sen några veckor senare har jag skrivit upp en lista på saker jag måste göra, bl.a. sluta äta choklad och godis.
så även om jag inte haft en uttalad ätstörning har jag försökt hela tiden. försökt ändra mig själv och min kropp.
och det är inte nya tankar utan ingrodda tankar som varit där och påverkat mig hela min uppväxt.
hur fan ska man kunna avgöra vad som är JAG och vad som är ÄTSTÖRNINGEN och vad som beror på en SKEV SJÄLVBILD och vad som är DEPRESSIONEN? eftersom alla är mina tankar, allt pågår i mitt huvud.

det är helt främmande för mig att tänka "fan vilken snygg kropp jag har" när den är i normalvikt. det är totalt främmande att våga visa upp den, våga klä mig i vissa kläder, våga tycka att jag är snygg, våga känna mig kvinnlig och vara stolt över min putande mage och snuddande lår. det har aldrig funnits i mitt liv.

jag är rädd. hur gör man? hur förändrar man sina ingrodda tankar som nästan känns medfödda? ändra tankescheman totalt och börja tro på att man är fin och bra och snygg och kvinnlig och att man duger?
jag vet att jag kommer kunna bli frisk från ätstörningen. men betyder det frisk från de där tankarna som funnits i flera flera år? betyder det att de också försvinner? tankarna som inte har något med just mat att göra?
vad är jag och vad är de sjuka tankarna?

jag har tillagat rött kött för första gången idag. tog med händerna. det har jag aldrig gjort. sen efter middagen gick jag och duschade. och tänkte alla de här tankarna och jag klappade mig själv på kroppen, tog på armar och mage men på ett fint sätt, försöka bli vän med det mjuka. jag ska testa att faktiskt vara snäll mot min kropp. kanske händer det ingenting, kanske hjälper det. jag vill testa det nya. jag har testat att äta och övar fortfarande, men jag måste testa att ha ett nytt förhållningssätt till min kropp. smeka den, låta den ha det mysigt, klä den fint, låta den vila i en mjuk säng, kräma in den med en doftande lotion, lyssna på den. behandla den på ett sätt som jag inte gjort på 20 år.

jag har gjort matporr. jag tycker egentligen inte om såna här muppbilder på mat och grejer man gjort, jag tycker det oftast är väldigt ointressant. och det jag äter har ju ingen annan att göra med och ska inte heller spela någon roll, för jag äter för min egen skull och inte någon annans. men det här brödet är verkligen så gott och jag tycker det ser så bra ut och så ville jag visa att jag minsann har en massa valnötter och mandlar i mitt goda bröd! förut har jag inte ens vågat tänka klart tanken att baka eget bröd och "inte veta" hur många kalorier en skiva blir och att alla skivor blir olika stora och herregud yadayada. men nu bara sket jag i det och bakade brödet och hade i det jag faktiskt tycker om. jag älskar nötter. JAG gör det. sen har alla nötter och frön och konstiga småsaker som är små och misstänksamma varit väldigt förbjudet. små runda saker. förutom blåbär. och inte tala om bröd, när jag började äta bröd igen var det som en aha-upplevelse. jag älskar ju bröd! det är så gott och praktiskt och smart!
så har man ett bra brödrecept och en bra kamera kan det bli en sånhär bild.

ibland försöker den ta tag i mig på alla möjliga konstiga sätt. ibland som ett socialt misslyckande, att jag hur jag än kämpar fortfarande är väldigt begränsad, begränsad av mina eventuella blodsockerfall och ett matschema som jag faktiskt behöver försöka hålla, regelbundenheten som är viktig. och ibland fungerar inte det ihop med ett alltmer socialt liv för jag känner av begränsningarna så mycket.
för mig är det en enorm sak när middagsplaner ändras en timme innan. eller när jag ställt in mig på att äta något i stan så vill inte de andra. det är en enorm kraftansträngning att försöka förklara att det är viktig för mig att ha framförhållning utan att låta för "töntig" eller "sjuk". jag vill kunna få andra att förstå utan att jag måste säga det rakt ut. jag vill bli frisk och inte bli stämplad som en "konstig anorektiker". jag vill inte varje måltid behöva säga "jag är anorektisk så det är viktigt för mig att blablabla".

och i sådana situationer känner jag mig så annorlunda och missanpassad och fel. jag har övervunnit väldigt stora delar av sjukdomen, men ändå är jag så begränsad på vissa sätt. jag kan äta nästan vad som helst och jag äter ofta på stan, men det måste fortfarande vara "rätt". tid, plats och vad det är är viktigt och jag vill veta i förväg. och blir något "fel" blir allt fel. regelbundenheten kan jag inte rubba på mer en kanske en timme, för sen får jag blodsockerfall och beter mig som en apatisk 5-åring och det vill jag inte heller ska hända när jag umgås med andra.
men jag får inte ge upp. jag kan ge upp en timme sen måste jag fortsätta för det kommer alltid svåra stunder. i det stora hela är det ju så otroligt mycket bättre. så låt de här svackorna också ha sin plats i tillfrisknandet.