ingen början inget slut
det känns bra att skrivandet kommer av sig. att jag inte längre har särskilt mycket saker att skriva i den här bloggen. att jag till och med glömt den.
men jag har också kommit fram till något. det här med friskhet. vad fan innebär det där med att vara frisk? för jag har aldrig riktigt förstått. tänker mig att det handlar om att kunna äta utan ångest. men det måste väl också handla om att ha bra självkänsla? eller är det en separat grej?
jag tänker att jag är frisk med en ätstörning. den ätstörningen jag haft kommer inte kunna raderas. det som hänt har hänt och har format mig och påverkat mig. jag kommer på ett bra tag behöva vara försiktig, vara uppmärksam på att inte hamna i en negativ spiral och behöva tänka på att äta.
och fortfarande har jag perioder när det är svårare. och fortfarande är min omgivning uppmärksam på hur jag äter och om jag går ner i vikt.
men jag har också kommit fram till något. det här med friskhet. vad fan innebär det där med att vara frisk? för jag har aldrig riktigt förstått. tänker mig att det handlar om att kunna äta utan ångest. men det måste väl också handla om att ha bra självkänsla? eller är det en separat grej?
jag tänker att jag är frisk med en ätstörning. den ätstörningen jag haft kommer inte kunna raderas. det som hänt har hänt och har format mig och påverkat mig. jag kommer på ett bra tag behöva vara försiktig, vara uppmärksam på att inte hamna i en negativ spiral och behöva tänka på att äta.
och fortfarande har jag perioder när det är svårare. och fortfarande är min omgivning uppmärksam på hur jag äter och om jag går ner i vikt.
och nu har jag gått ner väldigt mycket i vikt. det handlar inte om att jag velat. men det psykiska och fysiska är så otroligt sammankopplat för mig, att mår jag dåligt stänger min kropp ner sig. den blir destruktiv. när jag känner mig helt knäck får jag inte ner maten, det blir fysiskt omöjligt. och nu är det första gången i hela mitt 24-åriga liv som jag vill gå upp i vikt. visst är jag mer nöjd med mina ben, mitt största komplex, men jag ser också hur tunn jag blivit och det ser inte alls bra ut. men framförallt vill jag vara stark. jag vill orka och jag vill att min kropp ska kunna vara stark när mitt psyke inte är det.
men det är svårt att gå upp när jag inte kan äta ordentligt. jag försöker att äta energirika saker när jag väl får ner något. men jag vet inte vad man ska göra?
har till och med övervägt att köpa näringsdrycker, men när jag tänker på det hamnar jag tillbaka till min anorexitid och vill inte dricka de där vidriga dryckerna. men inte har jag någonsin trott att jag en dag kommer sitta här och VILJA gå upp i vikt. och fastän det här är allvarligt så är jag så glad att jag har en så pass frisk tanke. och att nu när jag gått ner i vikt så kommer inte alla de här hemska tankarna att "jag skulle ju kunna gå ner lite till". utan jag vill må bra. jag vill vara stark. jag vill kunna utnyttja min kropp på alla fantastiska sätt man faktiskt kan göra. jag vill inte vara bräcklig. jag vill inte bli sedd på något sätt på grund av hur min kropp ser ut. jag vill bara må bra.
kvarlevor
jag rannsakar mig själv. och den som läser det här kommer antagligen tycka att detta är lika efterblivet som jag tycker.
men alldeles nyss slängde jag resten av det efedrin jag haft kvar.
alltså jag har haft kvar en påse full med efedrin sen tiden då jag började rasa i vikt och hängde på proana forum. och sen när jag blev för vek och orkeslös för att träna tränade jag ändå och tog de där pillrena och fick hjärtklappning och ångest men gjorde det ändå. för jag läste om folk som hade anorexi men ändå orkade träna, och jag orkade inte och kände mig sämst.
jag vet inte varför jag sparat. kanske för att jag ofta är trött och orkar inte så mycket och tänkt att de kan vara bra att ha ibland. men varje gång jag tagit har jag mått skitdåligt. så nu slänger jag bort det där. fyfan.
det är otroligt vilka drastiska åtgärder man kan ta till för att vad man tror är perfektion ska uppnås. alla tabletter jag tagit. skräpat ner min kropp, min lever. saker som bara är en enda stor bluff. som till och med kan vara farligt. jag lämnade in en burk med piller som jag köpt i usa för länge sen till min dåvarande dietist och jag såg hur hennes ögon spärrades upp. det är sjukt vad man stoppar i sig.
och har också bestämt mig för att sluta med mina antidepp. så småningom. förra året gjorde jag ett försök och det gick inte, men i år ska jag testa igen, när det börjar bli ljusare och varmare. jag känner det på mig, att det är dags nu. ska ta vara på den känslan och går det inte så är det inget mer med det.
men alldeles nyss slängde jag resten av det efedrin jag haft kvar.
alltså jag har haft kvar en påse full med efedrin sen tiden då jag började rasa i vikt och hängde på proana forum. och sen när jag blev för vek och orkeslös för att träna tränade jag ändå och tog de där pillrena och fick hjärtklappning och ångest men gjorde det ändå. för jag läste om folk som hade anorexi men ändå orkade träna, och jag orkade inte och kände mig sämst.
jag vet inte varför jag sparat. kanske för att jag ofta är trött och orkar inte så mycket och tänkt att de kan vara bra att ha ibland. men varje gång jag tagit har jag mått skitdåligt. så nu slänger jag bort det där. fyfan.
det är otroligt vilka drastiska åtgärder man kan ta till för att vad man tror är perfektion ska uppnås. alla tabletter jag tagit. skräpat ner min kropp, min lever. saker som bara är en enda stor bluff. som till och med kan vara farligt. jag lämnade in en burk med piller som jag köpt i usa för länge sen till min dåvarande dietist och jag såg hur hennes ögon spärrades upp. det är sjukt vad man stoppar i sig.
och har också bestämt mig för att sluta med mina antidepp. så småningom. förra året gjorde jag ett försök och det gick inte, men i år ska jag testa igen, när det börjar bli ljusare och varmare. jag känner det på mig, att det är dags nu. ska ta vara på den känslan och går det inte så är det inget mer med det.
identiteter
jag ser inte ätstörning som en del av min identitet. jag hade nog inte den problematiken "vem är jag utan min ätstörning" på samma sätt som många andra. det var väl kanske att jag tyckte jag var sämst och ätstörningen kunde dölja det/förändra det och om jag skulle släppa ätstörningen skulle jag bli samma sämstmänniska jag var innan.
det är inget jag identifierat mig med under en längre period, bara under en kortare tid när jag var som sjukast. jag antar att jag varit smygsjuk största delen av mitt liv – en sån som bantat till och från, aldrig varit nöjd med mig själv eller min kropp och hela tiden velat bättra mig på olika sätt. men det har inte varit en del av mig som person. det har inte varit "agnes, hon anorektiska".
det är inget jag identifierat mig med under en längre period, bara under en kortare tid när jag var som sjukast. jag antar att jag varit smygsjuk största delen av mitt liv – en sån som bantat till och från, aldrig varit nöjd med mig själv eller min kropp och hela tiden velat bättra mig på olika sätt. men det har inte varit en del av mig som person. det har inte varit "agnes, hon anorektiska".
jag blev så förvånad häromdan när jag var på krogen med min klass. en äldre elev som jag mailat med när jag sökte till min skola kom fram till mig och sa "det är ju du som är agnes! X sa att jag skulle leta efter en lång och smal tjej!".
det var så konstigt. att någon identifierar mig som smal. att någon sagt åt en annan att leta efter en smal tjej, och att det är mig man menat. det känns jättekonstigt. att "smal" är ett kännetecken för mig, något utmärkande.
och jag tänker att jag är helt normal, att det verkligen inte skulle vara något folk sa om mig. ibland känner jag mig ju som en val. tycker folk att jag är smal? är jag smal? eller är jag normal? (jag vet att jag inte är tjock även om jag ibland känner så).
allt är så skevt.
och jag tänker att jag är helt normal, att det verkligen inte skulle vara något folk sa om mig. ibland känner jag mig ju som en val. tycker folk att jag är smal? är jag smal? eller är jag normal? (jag vet att jag inte är tjock även om jag ibland känner så).
allt är så skevt.
fysisktpsykiskt
hur ska man förklara. det är som en blandning av det fysiska och det psykiska. när magen snörper ihop sig och man ändå blir glad för att man inte kan äta lika mycket som man borde.
att man liksom vet att det är farligt och dumt men ändå blir lite glad att man gått ner i vikt. och försöker att undvika att berätta för mamma hur mycket man gått ner för man vet att det inte är bra, egentligen.
att man liksom vet att det är farligt och dumt men ändå blir lite glad att man gått ner i vikt. och försöker att undvika att berätta för mamma hur mycket man gått ner för man vet att det inte är bra, egentligen.
jag vet inte vad det är som styr när jag släpper taget (om kampen). inte när mamma fick sitt cancerbesked. inte när min kompis tog livet av sig. då fortsatte jag att äta bra. "kämpa". det är ju ingen kamp hela tiden längre såklart, det går per automatik oftast.
men när det är något sånt som kärlek och bråk och oro och svartsjuka, då snörper magen ihop sig. då kommer tankarna direkt. då tänker jag, absurt eller inte, att jag ska visa dem hur dåligt jag mår, hur ledsen jag är, inte genom ord utan genom min kropp.
det finns en logik såklart. man vill göra sin röst hörd men inte genom ord utan genom att inte äta. genom att få andra att SE och börja oroa sig, börja bry sig. eftersom man inbillar att de inte skulle bry sig annars.
det finns en logik såklart. man vill göra sin röst hörd men inte genom ord utan genom att inte äta. genom att få andra att SE och börja oroa sig, börja bry sig. eftersom man inbillar att de inte skulle bry sig annars.
självklart bryr de sig. men ibland känner man sig så svag och så liten utan att kunna förklara eller visa det. och då kommer det där invanda gamla sättet att hantera känslorna på: ät mindre. svält. föd dig inte.
(jag kommer aldrig ge upp, det är bara en liten svacka nu.)
lyckligt slut
det skulle ju sluta lyckligt. att man mår bra och älskar sig själv.
men som kanske alla som haft anorexi har jag för länge sedan lämnat den där euforiska perioden när allt var fint och bra, precis när man blivit sådär frisk, långt bakom mig.
för det mesta funkar det bra. för det mesa fungerar jag bra.
men sen kommer de här perioderna, främst under vinterhalvåret. mörkret bokstavligen kryper in och plötsligt har jag knappt några skyddsväggar kvar.
ibland blir jag rädd för mina tankar.
det är inte så att jag fallit tillbaka, men det finns absolut där. lockande, skrämmande. jag tänker alldeles för mycket. jag ser på min kropp, jag äcklas av mig själv, jag äcklas av mitt utseende och av mitt beteende. varje sak jag gör känns fel och jag förebrår mig själv för allt som går snett. ibland står jag verkligen inte ut med mig själv. när jag känner det där absoluta föraktet bara gråter jag för jag blir så ledsen att jag inte kan vara starkare.
att hata sig själv måste vara bland det absolut värsta sakerna man kan göra. ändå gör så många det. ändå gör jag det.
och så kommer isoleringen. jag har ingen som helst lust till något. jag är inte bra på att låtsas, så istället är jag för mig själv. sitter och gråter eller kollar på serier. filmer är för långa för min koncentration.
vissa dagar väger jag mig när jag är hos mamma. vissa dagar väljer jag bort saker. vissa dagar får jag panik över att jag bara blivit en stor degklump och inte rör på mig. förlamande panik. det är knappt att jag kan njuta av godsaker längre, för det känns bara dåligt.
alltså vart fan försvann allt det där bra? allt pepp? den där starka agnes? istället finns jag kvar som bara bölar och inte orkar göra något och ibland vill dö. vart tog mitt lyckliga slut vägen?
men som kanske alla som haft anorexi har jag för länge sedan lämnat den där euforiska perioden när allt var fint och bra, precis när man blivit sådär frisk, långt bakom mig.
för det mesta funkar det bra. för det mesa fungerar jag bra.
men sen kommer de här perioderna, främst under vinterhalvåret. mörkret bokstavligen kryper in och plötsligt har jag knappt några skyddsväggar kvar.
ibland blir jag rädd för mina tankar.
det är inte så att jag fallit tillbaka, men det finns absolut där. lockande, skrämmande. jag tänker alldeles för mycket. jag ser på min kropp, jag äcklas av mig själv, jag äcklas av mitt utseende och av mitt beteende. varje sak jag gör känns fel och jag förebrår mig själv för allt som går snett. ibland står jag verkligen inte ut med mig själv. när jag känner det där absoluta föraktet bara gråter jag för jag blir så ledsen att jag inte kan vara starkare.
att hata sig själv måste vara bland det absolut värsta sakerna man kan göra. ändå gör så många det. ändå gör jag det.
och så kommer isoleringen. jag har ingen som helst lust till något. jag är inte bra på att låtsas, så istället är jag för mig själv. sitter och gråter eller kollar på serier. filmer är för långa för min koncentration.
vissa dagar väger jag mig när jag är hos mamma. vissa dagar väljer jag bort saker. vissa dagar får jag panik över att jag bara blivit en stor degklump och inte rör på mig. förlamande panik. det är knappt att jag kan njuta av godsaker längre, för det känns bara dåligt.
alltså vart fan försvann allt det där bra? allt pepp? den där starka agnes? istället finns jag kvar som bara bölar och inte orkar göra något och ibland vill dö. vart tog mitt lyckliga slut vägen?
upptäckt
går igenom gamla dokument och bilder på min dator. och hittade en bild från sommaren då tankarna började snurra lite för mycket och den sommaren som jag alltid refererar till att jag var plufsig och därför började hårdbanta. att jag alltså gått upp lite extra i vikt och först tänkte gå ner de kilona sen så gick det ju som det gick.
och jag blir bara så chockad. herregud vad min kropp ser bra ut. normal och bra, sådär normalsmal men frisk. alltså ingenting på mig är tjockt. inte ett skit. helt otroligt, jag har verkligen tänkt att jag var jättemullig och hade massa kött hängande och bara liksom dallrade.
och egentligen väger jag ungefär detsamma nu. det är alltså min normalvikt, så jag ser ut när jag äter bra. och även om det finns dagar då jag känner mig plufsig så vet jag att jag är ganska smal för att vara normalviktig. jag ligger på den nedersta normalvikten, precis som jag gjorde den där sommaren för några år sedan. och nu mår jag bra med min kropp och tycker att jag är smalare än vad jag var förut när jag fortfarande åt. men jag är ju lika stor.
det kanske blir lite förvirrande, men alltså jag blir så glad och så förvånad och ledsen på samma gång. jag har för fan hela tiden haft en fantastiskt snygg och slank kropp utan att jag själv kan se eller uppfatta eller känna det. och på grund av min förvrängda hjärna gjorde jag mig själv så sjuk att jag blev inlåst och fick dricka näring. är inte det helt sinnessjukt? så otroligt fel och dumt. varför kunde jag inte se det här den där sommaren?
utan att svälta bort det
ibland vill jag verkligen börja skriva igen. men jag känner mig inte lika klok längre. precis som i mitt verkliga liv var jag som en pistol med träffsäkra skott, jag langade smarta tips och kloka ord på löpande band. men när det gällde mig själv var jag inte lika klok längre, jag lät det glida av. droppa av som regn på en regnjacka.
de där glädjekänslorna är sedan länge borta. det är inte så att jag mår dåligt, jag mår rätt bra, men det känns ofta grått, jag måste övertyga mig själv om att jag verkligen är värdefull. det är som att allt kämpande som jag var så enormt stolt över inte längre ger mig bekräftelsen att jag är stark. istället känner jag mig dum, och som att jag gör fel hela tiden. varje dag skäms jag över något, straffar mig med tankar åt alla andra också. för de måste ju tycka att jag är knäpp? att jag är elak och självisk?
jag har alldeles för mycket i huvudet. hela dagar går utan att jag orkar göra något och på natten snurrar de runt i huvudet, alla dessa tankar. jag får inte kontroll över något. jag längtar efter att få någon diagnos jag aldrig kommer få, för att förstå varför jag inte riktigt fungerar. varför allt jag gör styrs av mina impulsiva känslor.
jag har sommarlov och sover hur länge som helst. känns fortfarande förjävligt att vakna så sent, när jag var ätstörd gick jag upp åtta, senast nio, varje dag. jag känner mig som en klump som inte ens orkar ta en promenad. inte tjock, det vet jag, men likväl en klump.
jag hade så mycket energi när jag var anorektisk. fejkad energi, men den kom ju någonstans ifrån. min kompis sa i veckan "minns du när vi var på festival, du skuttade omkring överallt, jag visste knappt var du var". då hade jag just blivit utsläppt från slutenvården. nu kan jag knappt andas när jag gått upp för trapporna.
och alla dessa skuldkänslor. mamma som är sjuk. jag som borde hjälpa till mer. lathet, dagar som rinner iväg. att jag inte kan ha dem jag älskar nära för det blir så fel. och jag har inget sätt att ventilera! det går inte att svälta bort det längre. allt är fångat inom mig, jag känner att jag blir mer och mer avtrubbad för jag får inte släppa ut något. jag har inte ens gråtit på jag vet inte hur länge.
fan slå till mig eller något, gör så det kommer ut.
det som håller hoppet uppe
det som håller hoppet uppe är nog vetskapen om att det går över. att vilken period man än har så går det över förr eller senare. det är jag helt säker på efter att ha kämpat så länge och faktiskt blivit frisk från anorexin. det var ju inte så att allt plötsligt blev bra och jag blev lycklig. det är mer att kanske grundstämningen blev mycket bättre – men de jobbiga dagarna var lika jobbiga för det. och gick alltid över.
jag bevisar det för mig själv gång på gång, och det är en trygghet. just nu känns det helt okej. när jag tänker efter har jag inte funderat på att dö de senaste två veckorna, och helt ärligt är det ett väldigt uppsving.
nu vill jag inte att det låter värre än vad det är. jag tänker på att dö. jag vill ibland dö. jag funderar på hur jag ska dö. men jag har mina spärrar som håller mig tillbaka. det är väldigt få tillfällen då jag verkligen känner att jag borde ta livet av mig. och även de tillfällen har jag mina spärrar som alltid håller mig tillbaka.
det kanske inte är så normalt att vilja då några gånger i månaden. men jag skadar inte mig själv mer än psykiskt.
och det ska jag sluta med. jag har verkligen lagt ner tankekraft på att vända negativa tankar. det där med att när jag har glömt något (vilket jag tyvärr gör alldeles för ofta, det råder förvirring i huvudet och jag har svårt att planera och hålla reda på allt) så tänker jag istället för att hata mig själv och hur dum jag är, på att det var bra att jag kom ihåg det. och att det inte gör något, att jag hade med mig andra viktiga saker i alla fall.
det känns töntigt ibland. som att jag måste försvara mig själv, ett hopplöst fall. som att jag försöker intala mig själv att jag är bra när det är världens lögn.
men om jag tänker efter, och försöker att inte lyssna på det där svarta inne i hjärnan, så vet jag egentligen att jag är bra. jag har någon som är kär i mig, som kommer och pussar mig genom tågfönstret när tåget passerar och stannar till i hans stad i 2 minuter. jag har vänner, även om det är få nära och jag har svårt att släppa in andra. men jag vet att jag har dem, och att de är bra och tycker om mig. att de faktiskt bryr sig, och att OM jag skulle våga ringa dem när jag är ledsen skulle de trösta. jag vet att jag har fått och får kommentarer på att jag är vacker, fin, söt. att jag gör bra saker, fotar fint, skriver bra. jag får bekräftelse, men jag kan bara inte suga i mig det tillräckligt länge för att det ska fastna i mig. men jag vet ju.
jag måste lära mig att känna allt det där också. känna att jag är bra, vacker, begåvad, omtyckt, fin.
jag är bara så rädd att någon ska avslöja att jag egentligen är en dålig person. jävla rädsla.
det måste vända
här sitter jag och bölar. tack för de så fantastiskt fina kommentarerna på förra inlägget. herregud vad bra det känns och tror kanske att jag behöver höra allt det där, för tårarna kom direkt.
det är så sant att i början av tillfrisknandet, när man mår bättre både fysiskt och psykiskt, blir det som en sorts eufori, överlag. man kämpar fortfarande, och det är verkligen en daglig kamp, men man har lagt ner så mycket tid och kraft på det och känner att man är i rätt riktning. man gör rätt. och varje dag, eller åtminstone varje vecka, kan man på ett eller annat sätt skörda frukten av sitt arbete. till exempel äntligen äta glass, eller njuta av sex mål om dagen.
jag minns den sommaren, 2010, när jag satt på en bänk med en vän och åt en glass. det var helt magiskt, det var så gott, jag slickade i mig den långsamt, långsamt för att ha kvar den så länge som möjligt och njöt av varje sekund, ordagrant. min kompis kollade på mig och sa något i stil med "agnes, det är så härligt att se dig äta glass, du njuter så".
den känslan har helt försvunnit. jag njuter givetvis fortfarande av glass, men jag tar det för givet. som det mesta. det är inte längre något speciellt med att äta glass, ibland gör jag det varje dag. att äta glass är inte längre "ett steg i rätt riktning" på samma sätt. det känns inte spännande eller nytt längre.
och jag tror att det är lite så med allt. allt var så nytt, allt jag kunde, orkade och vågade göra var en seger. men nu jobbar jag inte längre på min självkänsla. jag går inte och pratar med min behandlare en gång i veckan. jag lägger inte ner lika mycket tid på att bli stark i mig själv. det var det här jag blev varnad för, folk sa "att bygga upp självkänslan är ett livslångt projekt, och du måste fortsätta det jobbet varje dag".
och jag vet inte riktigt var det gick snett. det är som att jag bit för bit gav upp, varje gång något jobbigt hände. när mina bästa vänner flyttade till exempel. ensamheten. all stress. nu mamma. och det blir ju för tungt.
jag fattar inte att man kan ramla så långt ner så fort man slutar att träna upp självkänslan. vissa stunder fullkomligt hatar jag mig själv. igår försökte jag tänka: vad fan, jag är ju asgrym, jag är så jävla stark som faktiskt klarat mig helt ut ur anorexin, som inte gett upp. jag borde ge mig själv belöningar varje vecka. jag borde se mig själv i spegeln okritiskt. jag borde tycka att det är en självklarhet att han jag är kär i är kär i mig. istället är jag rädd. rädd att han ska lämna mig, rädd att folk egentligen inte tycker om mig, rädd för att göra fel. jag blir helt ärligt paranoid. eftersom jag inte tror på mig själv och misstänker andra för att luras.
svammel kanske. men det hjälper att skriva ner det, jag måste skriva mer. det hjälper att se dessa ord, meningar som förklarar det jag har i huvudet. jag förstår bättre själv hur felaktiga mina tankar och känslor är. jag måste bara lyckas bemästra dem. den där trösten som funkade förut är verkligen ingen tröst längre: att man alltid kan gå tillbaka och börja svälta sig igen.
nu känner jag snarare att det skulle vara helt korkat, för då skulle jag aldrig kunna lösa några av problemen.
men jag måste bli stark. jag orkar inte det här längre. något måste hända, jag måste arbeta aktivt med det här. nu har jag börjat komma nära botten fast tagit en annan väg än anorexin, och det är ta mig fan god tid att börja simma uppåt. nu kommer solen också, så kanske i takt med celsiusgraderna.
ångest till exempel
det är egentligen så synd att jag inte skriver. den här bloggen har gett mig så mycket. men det har blivit så svårt. jag mår inte bra, orkar ingenting.
när jag först tänkte att jag behöver bryta upp med ätstörningen var jag fruktansvärt rädd för att bli precis som jag var innan jag blev anorektisk. sådär deppig, nedstämd, sur, irriterad, äcklig, dum.
men när jag började tillfriskna och mådde bättre kände jag verkligen att allt kämpande var värt varenda liten tårdroppe. det var så fantastiskt att leva! även om varje stund inte var bra och jag behövde kämpa hela tiden så njöt jag av alla saker jag åter kunde göra, allt jag kunde glädjas åt.
det höll i ett tag. sedan kom det där mörka tillbaka.
det är inte så att jag äter dåligt. ibland när jag mår riktigt dåligt äter jag sämre. ibland när tankarna är mörka smyger den forna anorexin in i huvudet och börjar mala. det går sakta, tar några dagar. först börjar jag analysera vad jag äter. börjar tycka att det är för mycket. att jag är för hungrig, för ivrig, för glupsk. sedan går det över till att jag börjar knna mig tjock. ser tjock ut. ful också. sen kan det slippa in småsaker, som att jag väljer bort något.
men jag är väl medveten om det, och det är inte detta som är problemet. det är också därför jag inte uppdaterat denna blogg. jag mår bara så jävla dåligt.
inte hela tiden. självklart kan jag skratta, tycka saker är roliga. men inte som förut, den där perioden när jag började klä av mig ätstörningen. nu kräver allt så mycket energi. det kräver energi att le. det kräver så mycket kraft att träffa människor. jag orkar inte. jag vill bara hem. jag kan inte koncentrera mig på saker, kan inte se filmer eller läsa. orkar inte lyssna. hade möte idag, och allt flöt ihop, jag klarade inte av att urskilja vad exakt hon sa även fast jag egentligen förstod. jag är så trött. så sjukligt trött. det sveper över mig, det känns som att jag skulle kunna somna vilken tid som helst på dagen.
min nya psykolog, eftersom jag för en vecka sen slutligen blev utslussad från min ätstörningsklinik, säger att det är ångest och det är depression. jaha. vem har inte det? inte är det något nytt heller. men nu ska vi utreda varför jag har så svårt att koncentrera mig, varför jag beter mig så konstigt. kanske hittar dem något som är fel på mig, så jag förstår.
och mamma är allvarligt sjuk. sen hon fick sin första behandling har jag tappat matlusten. är inte ens sugen på något. blir ledsen så fort jag kommer hem.
ja och den här bloggen var ju till för såntdär positivt pepp. men jag orkar inte riktigt nu. kanske är det bra att ändå skriva, ibland.
träna
problem kommer sällan ensam. och jag har haft en massa problem. småsaker mest, men har man det redan lite kämpigt spelar varje sak väldigt stor roll. det kan vara en massa olika saker som tär på en. för mig är det jobbigt att jag är sjuk onormalt ofta, att jag har eksem, att jag sover dåligt, att mina närmaste vänner har flyttat. det blir stora saker, som känns så himla tunga.
och egentligen tänkte jag på det för att jag på förmiddagen var ute på en promenad. jag försöker röra på mig för att förbättra min hälsa. att det kanske hjälper mot ångesten och sjukdomarna. men det är svårt, det är väldigt svårt att börja motionera igen, eller träna. det har alltid varit något väldigt destruktivt för mig, och att nu göra det för att må bra är en svår balansgång. mestadels får jag ångest innan. jag vill inte. och därför tar jag bara promenader, då är jag i alla fall ute och ser saker.
det konstiga är hur lite jag orkar. jag har aldrig haft särskilt bra kondition och inga muskler, men när jag var anorektisk orkade jag allt. och är det inte helt sjukt att när jag var som sjukast orkade jag som mest?
egentligen helt logiskt, förstås. jag orkade inte för att jag på något sätt var starkare eller hade mer muskler. jag orkade för att jag tvingade mig själv. i början var det jättesvårt, men ju sjukare och smalare jag blev desto lättare blev det att träna. träningen, och att räkna kalorier, var ju det enda jag la min energi på efter ett tag. en kort period var det studierna också, men när jag la av med dem fanns inte så mycket mer i min värld.
målet var ju att gå ner i vikt. och det finns ingen starkare drivkraft än att må sitt mål och få värsta ruset varje gång man känner att man klarat av något och gjort rätt. i början är anorexin en sån rusgivare. man vill bara mer och mer, klara mer och mer. sen försvinner det, och kvar står det inlärda mönstret. upp, träna, gå, äta så lite som möjligt.
nu är det kroppen som styr, inte hjärnan. och nu känner jag av hur trötta benen blir efter bara en halvtimme. förr kände jag faktiskt inte smärtan. jag hade ju blåmärken överallt, och på rumpan, men jag kände det inte för det var hjärnan som styrde. det kroppen sa sket jag i, eller jag tvingade mig att skita i det, ingen hunger ingen smärta.
nu säger kroppen stopp och då är det stopp. då kan jag bara lägga mig ner och slappna av.
ett nytt kapitel, typ
har funderat lite på vad jag ska göra med den här bloggen. den är ganska död nu, jag har liksom inte riktigt något att skriva eftersom jag mer eller mindre lämnat ätstörningen bakom mig. jag är frisk i den mån att jag inte hanterar min ångest eller olika problem genom svält eller kompensation. det är snarare att jag hellre äter riktigt bra så jag har ork att överleva ångesten.
det är väl det problem jag har kvar. den där ångesten, ensamheten. jag tror det är så jävla vanligt bland ätstörda att de har en massa bakomliggande orsaker, en massa andra symtom som orsakar eller orsakas av ätstörningen. en sjukdom kommer sällan ensam...
och jag vet inte, kanske borde jag fortsätta skriva om det. det är en helt annan sak, men jag känner mig fortfarande ensam i min ångest. det går att prata om det, men det går aldrig att beskriva exakt så man blir nöjd, så andra förstår precis hur det är. precis som med ätstörningen. man kan känna igen sig i så många personers berättelser, men det finns så mycket att det är helt omöjligt att få med allt. skulle jag skriva ner min historia skulle jag inte kunna få med allt.
det jag vet nu är att det är dags för mig att avsluta samtalen med min behandlare. jag platsar inte längre på en ätstörningsklinik. jag har inte längre behov av deras kompetens och jag tar bara upp deras resurs i onödan. men om jag klarar mig helt själv det vet jag inte. jag klarade i alla fall inte av att sluta med mina antidepressiva (och kände väl lite att varför ska jag sluta nu redan när jag inte har några biverkningar och kanske inte mår så jävla super i huvudet). så nu återstår en liten väntan för att se vad som händer. men nog ska det ordna upp sig.
medvetenhet
jag märker vissa små tendenser ibland.
sådana små saker som kan påminna mig om vad jag varit med om, vad jag upplevt och kämpat mig igenom.
för oftast är det inte något jag aktivt tänker på.
jag lever faktiskt ett fullständigt normalt liv, men har lätt för att få blodsockerfall och ser till att försöka äta regelbundet.
dessa tendenser, små tankar som ibland slinker igenom, uppstod för ett par veckor sedan när jag fick magkatarr. som följd av det har jag varit väldigt illamående och ätit mycket sämre. och det tog inte lång tid innan de här tankarna började smyga på.
först förstod jag inte, trodde att det handlade om att jag kände mig ensam eller var ledsen eller kanske skulle hamna i en depp-period. men jag har insett att det antagligen handlar om att jag har fått i mig för lite under för lång period och gått ner i vikt.
det är inte allvarliga saker, men det skulle kunna vara väldigt lätt att falla för det. mest för att man inte förstår först vad det handlar om. det är de invanda beteendena. det är när man känner att man ätit för lite under en dag och ska gå någonstans, och plötsligt känns den promenaden som en såndär gammal destruktiv promenad, och plötsligt kommer en liten tanke om att man borde fortsätta med promenader varje dag.
jag är glad att jag lyckas vara uppmärksam på mig själv. att jag är medveten om hur min kropp reagerar nu när magen inte fungerar ordentligt, och att mina tankar blir mer förvirrade. det är verkligen lätt att falla tillbaka i anorexins svarta sörja, speciellt i början men även långt efter. det kommer en liten oskyldig tanke - man tar åt sig den - man börjar lyssna - man upptäcker fler fel med en själv - man känner sig stark om man står emot mat - man vill röra på sig lite och så vidare.
men jag kommer aldrig ge upp för jag har min bästa tid just nu och ska fortsätta njuta av livet. och det finns inget som är värt att byta ut det här mot det där svarta. vilken svårighet som än kan komma är det aldrig värt att svälta sig.
normalvikt
nu har jag varit normalviktig i ett år.
och faktiskt känns det bra.
det kändes inte så jättebra till en början, att bli normal, att se normal ut, att behöva vara normal och sluta vara sjuk. tänk att det kunde vara så jobbigt bara för att jag gick över någon sorts magisk gräns för vad som är normalvikt.
att veta att man inte längre är den där jättesmala.
däremot känner jag mig ibland rätt slank. kanske inte smal i den benämnelsen att jag faktiskt ser alldeles bra ut, "normal", men jag är faktiskt ganska slank. jag får fortfarande kommentarer ibland om att jag är smal. och det är så otroligt konstigt, egentligen. jag som gått upp flera kilon, som blivit stor, som äter så mycket.
fast egentligen har jag ju bara blivit sådär bra. så som jag ska vara. egentligen äter jag precis så mycket min kropp vill ha. ibland vill den ha mer, ibland mindre. och att veta att jag varken bantar, svälter eller på något sätt kompenserar för vad jag äter och ändå få alla kommentarer om att jag är fin och har en snygg kropp och är slank och ser bra ut känns så otroligt mycket bättre än när jag visste att jag var helt undernärd. jag kan ta till mig saker på ett annat sätt.
och med en normal kropp orkar jag så sjukt mycket mer. fan vad jag reser runt. fan vad jag organiserar och fixar och håller i saker. jag kan hantera alla problem, jag kan hantera min ångest. för ångest har jag kvar, men det är så mycket bättre att slåss mot ångesten med en fungerande stark kropp.
så jag antar att jag och min kropp blivit vänner nu. och i det ingår en hel del bråk såklart, jag menar alla har väl komplex? men det är sådant som jag får leva med. alla jag mött skulle vilja byta ut något, men det är ju inte hållbart. hellre lär jag mig leva med alla småsaker och sluta störa mig på det. det är skönare att tänka på annat än min kropp. den klarar sig själv så länge jag matar den och låter den vila.
jag tror jag har klarat det
tänkte uppdatera om mitt liv, nu när mer än en månad har gått.
av någon anledning, vilket jag inte trodde skulle vara möjligt någonsin, vill jag inte skriva om ätstörningar och problem. det är inte längre mitt största problem.
förstår ni?
ätstörningen är inte längre mitt största problem!
det är helt fantastiskt!
jag är liksom...fri?
även om det gnager lite ibland, det händer att jag förfäras över mina kolossala ben eller blir ledsen över dagens ideal och får dåligt samvete över att jag äter alla mina måltider, så är det som en liten sticka i fingret.
det påverkar mig inte längre.
enda sättet det påverkar mig är att jag ständigt påminns om hur stark jag varit som kämpat mig hit. tyvärr glömmer jag det lätt - hur svårt det faktiskt var. ibland får jag för mig att "det var ju bara att äta". men alla som kämpar mot en ätstörning vet så väl att det inte "bara är att äta".
och även om jag bara ätit hade jag ju mått lika jävla pissigt om jag inte jobbat med mig själv. och fan vad jag jobbat med mig själv alltså.
jag må inte vara världens starkaste och självsäkraste, men jag kommer fotrsätta kämpa hela tiden, varje dag.
något jag känner mig helt säker på är att jag aldrig - ALDRIG - mer kommer försöka lösa mina problem genom självsvält. dels för att jag förstått att det inte löser något alls, men också för att jag helt enkelt inte vill vara sådär smal, energilös, ledsen, ångestfylld. jag har problem att ta itu med och ibland är det motigt, så jag behöver verkligen inte förvärra mina förutsättningar ytterligare.
jag tror att jag faktiskt klarat det. jag är på den säkra sidan och jag är säker. jag har gjort så mycket på sistone, jag har hållit tal framför sjukt mycket människor, jag har arrangerat klubb, jag har rest, jag har träffat nya människor. jag kan sitta i en park och njuta av ett stort paket glass och dricka öl. jag vågar säga om jag är hungrig och behöver äta istället för att sitta och ha blodsockerfall. jag vågar. och jag kan och jag har kämpat som fan för det här, det ska jag aldrig glömma.
av någon anledning, vilket jag inte trodde skulle vara möjligt någonsin, vill jag inte skriva om ätstörningar och problem. det är inte längre mitt största problem.
förstår ni?
ätstörningen är inte längre mitt största problem!
det är helt fantastiskt!
jag är liksom...fri?
även om det gnager lite ibland, det händer att jag förfäras över mina kolossala ben eller blir ledsen över dagens ideal och får dåligt samvete över att jag äter alla mina måltider, så är det som en liten sticka i fingret.
det påverkar mig inte längre.
enda sättet det påverkar mig är att jag ständigt påminns om hur stark jag varit som kämpat mig hit. tyvärr glömmer jag det lätt - hur svårt det faktiskt var. ibland får jag för mig att "det var ju bara att äta". men alla som kämpar mot en ätstörning vet så väl att det inte "bara är att äta".
och även om jag bara ätit hade jag ju mått lika jävla pissigt om jag inte jobbat med mig själv. och fan vad jag jobbat med mig själv alltså.
jag må inte vara världens starkaste och självsäkraste, men jag kommer fotrsätta kämpa hela tiden, varje dag.
något jag känner mig helt säker på är att jag aldrig - ALDRIG - mer kommer försöka lösa mina problem genom självsvält. dels för att jag förstått att det inte löser något alls, men också för att jag helt enkelt inte vill vara sådär smal, energilös, ledsen, ångestfylld. jag har problem att ta itu med och ibland är det motigt, så jag behöver verkligen inte förvärra mina förutsättningar ytterligare.
jag tror att jag faktiskt klarat det. jag är på den säkra sidan och jag är säker. jag har gjort så mycket på sistone, jag har hållit tal framför sjukt mycket människor, jag har arrangerat klubb, jag har rest, jag har träffat nya människor. jag kan sitta i en park och njuta av ett stort paket glass och dricka öl. jag vågar säga om jag är hungrig och behöver äta istället för att sitta och ha blodsockerfall. jag vågar. och jag kan och jag har kämpat som fan för det här, det ska jag aldrig glömma.
