rébellion des hormones

det kanske inte hör hit men jag vill ändå påvisa hur stark jag blivit, hur mycket man klarar av när man blir friskare. fastän jag missade flyget (pga. flygbussen som var försenad) och fastän jag gråtit ut mitt hjärta och bråkat med flygbussarna och fått köpa en helt ny biljett och fått gå upp 3.15 för att hinna hit tiöö flygplatsen så klarar jag det. jag vägrar bryta ihop mer än det där gråtandet. jag vägrar ta ut det över maten. istället har jag köpt godsaker för att trösta mig och hållt huvudet högt och försökt skratta åt min enorma otur de senaste veckorna. för sånt här händer. det kommer motgångar, besvikelser, sorg och trauman. men det går att hantera på ett konstruktivt sätt, utan att ge sig själv stryk. utan att skada sig ännu mer. jag behöver inte svälta, jag behöver äta när det kommer motgångar. för att orka stå ut, orka vara stark, orka lösa problemen. så nu är jag påväg - igen.

jag ska ut på en miniresa. det är en av de bästa saker jag kan göra för att utmana sjukdomen och faktiskt bli friskare. det ÄR läskigt och förra sommaren var det inte möjligt för mig att resa iväg själv eller resa någonstans där jag inte varit än. det var ett alldeles för stort hot mot min trygghet och jag mådde helt enkelt för dåligt - jag kunde inte ta hand om mig själv. men nu kan jag det. det är inte sä att jag inte är orolig, tvärtom, jag har fått ta lugnande och försökt få bort min ångest och oro över t.ex mattiderna och utbudet. men jag har lärt känna mig själv mer och jag vet att hur orolig och rädd jag än är inför en resa - och även om den första tiden kan vara sjukt svår och ångestskapande - så är det den bästa utmaningen jag kan ge mig själv. jag är dessutom väldigt flygrädd och kanske ska våga titta ut när vi lyfter... jag förändras alltid efter en resa. jag utmanas med maten och att klara mig i andra situationer än tryggheten hemma i stockholm. jag BEVISAR för mig själv att jag KAN. och det ska bli oerhört skönt att komma iväg lite. nu: flygplatsen och köpa mat jag kan ta med på flyget.

så fort jag känner av den där iskalla vinden som viskar att vintern närmar sig kommer ångesten krypandes. jag klarar inte av vintern, jag klarar inte kylan och mörkret. jag har alltid blivit deppig så fort hösten börjat fälla sina löv. det är inte en slump att det var när hösten var påväg mot vintern som jag på allvar började sjukna in i anorexin.
och nu när jag kände den här isande vinden som blåste ända in i benmärgen började ångesten komma fram, den här speciella vinterångesten. men jag började tänka.
tänka på förra vintern. den var ju inte så hemsk, fastän jag var sjuk och underviktig och frös otroligt mycket. men den var inte så fruktansvärd som jag hade trott. varför? jag tror att jag någonstans inom mig hade bestämt mig för att bli frisk, för att inte ge upp. även fast jag var sjuk så vågade jag lätta lite på trycket och på så sätt må bra vissa stunder. och i takt med att våren började krypa fram började också min tillfriskningsprocess. jag lät inte vintern förstöra mer, utan byggde upp mitt garde redan under vintermånaderna.
för egentligen, varför ska jag låta vädret bestämma mitt humör? hur konstigt är inte det? kylan och mörkret kommer vi inte undan, det är ett faktum, flera månaders väntan till våren. men ska man då låta sig tas ner? eller ska man istället stå upp och göra det bästa utav det?
deppa kan man göra i krissituationer. men när omständigheterna inte går att ändra på (och faktiskt återkommer år efter år) måste man mobilisera sig. ta det goda ur det dåliga.
jag tycker om att undvika saker, och alla som har en ätstörning vet hur man ska undvika. men istället för att undvika mat eller socialt umgänge eller vad det nu är man undviker, så kan man undvika det som skadar en. jag kan undvika att vistas ute mer än nödvändigt när det är mörkt och kallt, och istället mysa ner mig med värmekuddar, ljus, vänner, te. jag kan välja att göra saker inomhus och försöka vistas ute under soltimmarna.
de små sakerna spelar ofta väldigt stor roll.
och det absolut bästa man kan göra, vilket antagligen lättade upp hela vintern för mig, är att resa bort. har man möjligheten, pengar och lite tid, är det värt det. en kort eller lång resa - bara det är sol och värme. min resa i februari förändrade faktiskt mitt liv, det var en otrolig utmaning att som ätstörd underviktig resa iväg i tre veckor till ett fattigt land där mat inte är någon sorts njutning, men jag blev några stadier friskare. och när jag kom hem hade jag samlat på mig så mycket d-vitamin och solsken att jag klarade av den långa strapatsen att verkligen bli friskare.
allt dåligt går att vända till något gott, det är jag helt övertygad om. inte helt och hållet, och vissa saker lättare än andra, men till och med anorexin kan leda till något bra. nu kanske någon tycker att jag är helt dum i huvudet, men jag är "glad" att jag blev anorektisk, eller kanske glad över att jag vågade börja kämpa emot det snarare. utan anorexin hade jag inte blivit den jag är idag, jag hade inte fått så mycket kunskap om mig själv och andra, och jag hade aldrig blivit så stark och säker. det värsta som har hänt i mitt liv har jag lyckats, till stor del, omvända till något positivt.

mellanmål, mellis, fika, njutningsmellanmål. vad det än kallas och när man än äter dem så kan det faktiskt vara svårt att komma på vad fan man ska ta. antingen finns det för mycket eller för lite att välja på. vissa perioder är mellanmålen svårast, vissa perioder är de helt klart lättast.
jag tänkte skriva ner några exempel på bra mellanmål, men jag kommer inte skriva specifika mängder mer än ett bröd, en frukt etc, ni vet varför. ibland tar jag två mjuka bröd, ibland ett, det är upp till var och en, och jag vill att ni ser det här som EXEMPEL, inte exakt vad man måste ha.

- bröd med smör och pålägg + en frukt/juice/mjölk
- två knäckebröd med smör och pålägg + en frukt/juice/mjölk
- en skål med fil/yoghurt + flingor/müsli med bär eller en frukt
- ett knäckebröd med smör och pålägg, ett glas oboy och en frukt
- en skål vaniljyoghurt med bär/frukt, ett knäckebröd med smör och pålägg
- en risifrutti/mannafrutti och en frukt
- en nötbar och juice/frukt
- en näve nötter/russin
- blåbärspaj med vaniljsås
- en magnumglass
- ett halvt paket gräddglass med bär/chokladsås
- en smoothie på yoghurt, banan och bär och ett knäckebröd med smör och pålägg
- en näve naturgodis eller två nävar lösgodis (alltså okej, jag ska inte skriva mängd men näve är väl ett bra mått?)
- kanelbulle med ett glas mjölk
- hallonkräm med mjölk
- mannagrynsgröt med äppelmos och mjölk
- marabouchoklad eller en kexchoklad
- morotskaka med glasyr

kommer inte på fler just nu. men det viktiga är att variera. att tillåta sig både av njutningsmellanmålen och av de vanliga. att inte känna stress utan veta att man får testa alla. att veta att det kommer en till dag imorgon då man kan testa det man inte tog idag.

så otroligt jävla typiskt att viktväktarna ska ha reklamannons under mina inlägg.
jag förstår alltmer förståss att det finns ett behov av sådana klubbar och dylikt, eftersom fetma är en mer utbredd sjukdom än vad anorexi är. jag förstår att det är bra att träna, lagom mycket, och att det finns en anledning till att vi ska äta hälsosammare. att det finns jättemånga som faktiskt behöver gå ner i vikt.
men det är när det reklameras och annonseras överallt som jag lackar ur, för ärligt talat behöver vi inte all denna reklam. är man överviktig och vill göra något åt det kan man hitta viktväktarna etc etc, men jag vill inte bli påhoppad av alla hundratals olika metoder och livsmedel och pulver och drycker.
hade någon bantningsdiet (som det står om varenda dag i tidningarna) verkligen fungerat på ett hållbart sätt hade väl alla använt sig av dem och varit i en hälsosam form?
men de fungerar inte.
visst, testa gi, så är det klart att man går ner första veckorna. testa 5-kilos dieten så går du ner 5 kg på två veckor, det mesta vätska förståss. men sen då? sen går man upp exakt lika mycket och lite därtill, alternativt fortsätter och blir anorektisk.
två av mammas manliga kolleger testade gi-metoden i våras. den ena hamnade på sjukhus under sommaren för att hans mage inte pallade. den andra blev vresig och sur, och när han under sommaren sket i dieten och började äta normalt kom han tillbaka och var hur trevlig och energisk som helst. det är ju så självklart: man kan inte utelämna någon av grundpelarna i den näring vår kropp behöver. (obs, bara eskimåer klarar sig utan den kolhydratmängd vi behöver)
så behöver man inte gå ner i vikt, dvs. är man inte allvarligt överviktig, så har man ingen jävla nytta av alla de här annonserna och reklamerna. jag behöver inte gå ner i vikt och blir bara frustrerad över att det är såna annonser på min blogg där jag skriver om just ätstörningar och hur man ska bli fri från det.
bajs på jävla viktfixeringen.

JAG ÄTER MAT INTE SIFFROR.

vill du tjäna pengar på din ätstörning?
vill du skaffa fram lite extra pengar till den där nya glassen eller få dig en redig massage?
gå upp några kilon och sälj dina gamla kläder! bli av med det gamla sjuka och få extrapengar på köpet!
ordna en loppis, baka kanelbullar och ät en till mellanmål - sälj resten för 5:- styck, och passa på att bli av med dina kläder som du aldrig mer kommer behöva!
alternativt lägg upp dem på tradera och låt folket buda på de onödiga plaggen, skicka sedan iväg dem en efter en i ett paket på posten.
bryr du dig inte om pengar? har du det så gott ställt att du kan få i dig alla sex mål om dagen och ha pengar över? bränn då kläderna i en brasa och grilla korv och marshmallows på dem! gott, utmanande och energisnålt!
gör din ätstörning till en vinstdrivande affär - redan idag!

när man börjar våga släppa på de där osynliga förbuden, restriktionerna och ologiska idéerna öppnas en helt ny värld. att INTE behöva räkna kalorier och behöva välja bort något för att det "blir för mycket". att INTE behöva stå en timme framför bröden i affären och ha panik över om man ska välja det "nyttigaste", "nyttiga godaste" eller "absolut godaste". att INTE behöva ha en enorm klump i magen om man ska träffa andra/sova över hos någon och inte veta vad man ska få till mat. att inte må dåligt över om man tar extra mycket godis. att kunna njuta av extra sås, ketchup, socker och andra extra saker som innan varit "onödigt".
man blir mycket friare ju mer man släpper anorexin.
att anorexi skulle innebära frihet är den absolut största lögnen jag hört. frihet från VAD? frihet från att leva ja. men det är ingen riktig frihet, det är ingen frihet från mat (som jag försökte uppnå) för mat blev plötsligt ALLT. jag var så jävla fokuserad på mat och gjorde inget annat än tränkte på mat, kollade recept, klippte ur recept ur tidningar, drömde om mat.
nu är inte mat allt. nu tänker jag inte på mat 24/7. kanske mer än en frisk person, men oftast är det inte ens sjuka tankar utan bara underlättande planering. jag kan lägga energi på annat, göra annat, resa, skapa, socialisera, hitta på saker, läsa, se på film, skratta. det är väl ändå jävligt mycket mer frihet?
jag är så mycket friare nu när jag kan ta tre mackor till gröten om jag har lust. nu när jag kan smaka av andras mat, äta några godisbitar utöver, smaka nya maträtter, åka in till stan för jag kan ju köpa vad som helst om det är matdags, jag kan åka över till vänner, jag kan äta något "äckligt" till middag för jag vet att jag imorgon kommer kunna äta något annat gott. att kunna ta en torr färdigciabatta i affären för att man har bråttom utan att ha ångest och vara ledsen över att "det inte var det godaste man ätit". att kunna vara flexibel. och det tränar jag på, hela tiden. varje dag. för det ÄR svårt. men det blir lättare och lättare.

jag har alltid skämts över min sjukdom. i början tror jag det var för att jag egentligen tycker det är så fånigt att banta och vara fixerad av sitt utseende. jag försökte dölja att jag ville gå ner i vikt, och aldrig direkt säga att jag tycker jag är för stor eller försöker gå ner. sen när det var ett faktum att jag trillat dit och blivit allvarligt sjuk var det en sån jävla skam. jag försökte alltid förfina sanningen, åt inte med andra för att de inte skulle tycka något om mig eller se hur jag beter mig, jag berättade inte om hur jag åt eller mådde egentligen.
för de flesta sa jag att jag var deprimerad och tappat aptiten.
jag skämdes över allt.
och fram tills nu har jag skämts över min sjukdom. skämts så perhört mycket över att vara anorektisk, över att vara till besvär fastän jag bara vill sluta existera eller vara alla till lags, över att bete mig och tänka som jag gör. över att gå behandling. över att bråka om maten. över mina mattider.
men jag skäms inte längre.
nu ser folk att jag faktiskt kämpat och kämpar. att jag menar allvar, att jag inte lurar någon utan faktiskt gör något åt min situation.
jag skäms inte längre för alla människor råkar ut för jobbiga saker och i mitt fall var det anorexi.
jag skäms inte för jag kan stå för den jag är nu och jag kan stå för vad jag äter och hur jag tänker.
jag skäms inte för även om andra kanske aldrig fattar vet JAG vilket helvete jag gått igenom, hur fruktansvärda de senaste 2 åren varit och jag vet att jag tagit mig ur.
jag skäms inte för jag har fan inget att skämmas för. istället tänker jag vara så otroligt stolt över mig själv. jag har klarat något och är snart i hamn, något som många aldrig kommer utsättas för, jag har gått igenom saker som andra inte ens kan föreställa sig och jag är en vinnare, jag kan uppskatta livet på ett annat sätt och jag kommer kunna hantera problem på ett annat sätt i framtiden.
så hejdå skam. nu vågar jag berätta för folk. ja, jag går i behandling, ja jag är snart klar. ja, jag mår fantastiskt! inte alltid, men för det mesta. och ja, jag älskar livet!

det är inte antingen eller.
det är inte svart eller vitt.
hur trist det än låter är allting grått. en gråskala som sträcker sig från jättemörk grå till alldeles ljus grå.
däremellan finns allt.
det är så många som mår fruktansvärt dåligt av ett litet misstag. ett litet snesteg. råkar man hetsäta/spy/hoppa över en måltid faller man genast tillbaka, känner sig skit, ger upp, känner sig värdelös och det friska känns helt hopplöst att nå.
men då tänker man svartvitt. det är inte så att man är antingen sjuk eller frisk. som ni vet har även helvetet sina grader.
jag är absolut inte anorektisk längre. jag ser inte och beter mig inte sjukt. men jag är inte heller frisk. jag är friskare än jag någonsin varit men inte frisk. skulle någon fråga skulle jag svara att jag håller på att tillfriskna från anorexi och depression. men jag är inte anorektisk och deprimerad längre.
och fastän jag mår så bra så har jag mina dippar. jag har under sommaren överätit och spytt. av ensamhet, för att jag kände mig så ledsen, så övergiven, så fel, så hopplös. men har jag gett upp för det? ser jag mig själv som mindre frisk för det? verkligen inte.
det har också hänt att jag bara tagit en frukt till mellanmål. eller petat bort panering. har jag gett upp för det? nej. ibland behöver man avvikelser för att bekräfta regeln.
jag kan förklara det som såhär: ibland faller jag tillbaka, gör något destruktiv, utsätter mig själv för ätstörningen - för att säkerställa vad det är jag lämnar bakom mig. för att inse att nej fyfan sådär vill jag faktiskt inte leva. genom att spy inser jag att herregud aldrig mer, det är inte värt det. genom att gå lite hungrigare kan jag inse att nej fyfan hellre äter jag ordentligt och mår bra.
friskprocessen är inte en rak linje. man faller tillbaka, man gör fel, man stöter på hinder. och när det börjar klarna upp återvänder man lite då och då för att se vad det är man lämnat bakom sig. för att se hur otroligt mycket bättre det nya, friska livet är.
har man gjort det klart för sig att ätstörningen inte är ett alternativ och man tänker bli frisk så gör det inget att man ibland gör fel.

ensamhet är bland det svåraste som finns. att känna sig ensam. och det är så starkt sammankopplat med ledsamhet.
är det på grund av ledsamheten man känner sig så fruktansvärt ensam?
eller är det när man känner sig ensam som man blir ledsen?
det har absolut en direkt koppling. det spelar ingen roll om jag är med vänner, ibland kommer ensamheten och ledsamheten hand i hand inkrypande via en kanal i hjärnan och bosätter sig där, sprider sig som ett virus ut i hela kroppen.
och då börjar tankarna.
när min hjärna känner igen ett beteende eller en känsla som associeras till anorexin börjar tankarna genast frodas.
när jag är väldigt ledsen och ensam - spelar ingen roll av vilken anledning, behöver inte vara mat/kropprelaterat - blir jag genast mer ätstörd. jag börjar genast tänka som jag gjorde när jag var sjuk. senast för två veckor sedan var det så starkt att jag verkligen trodde att jag skulle börja svälta igen. jag bestämde mig att inte äta mer, att plåga mig resten av livet, att inget var värt det. i en timme höll jag på, eller tankarna höll på. sen släppte det och jag ställde mig upp och fortsatte.
för även om tankarna spelar ett spratt och känslorna fångar en i spindelväven av stål så måste man helt enkelt fortsätta med det som man faktiskt vet är det enda rätta. det är oerhört svårt, men jag ser inte att jag har något alls att förlora längre genom att bli frisk. jag vill inte ha anorexin som min kompis längre. hon sög, hon var fan den sämsta vännen, det sämsta som hänt mig. så hur tankarna än kryper in, hur anorexin än lockar när jag känner mig ensam och ledsen så är det inte, och kommer aldrig bli, en lösning.

förresten är det en kul grej att alla som börjar tillfriskna från anorexi börjar nynna spontant till låtar och till och med sjunga med. jag gör det numera utan att reflektera över det. så underbart!

våga. vägra ge vika. fortsätt.

det här med alkohol kan vara så svårt ibland. först tänkte jag att jag inte ska bry mig om alkohol, jag får dricka så  mycket jag vill bara jag äter så lite som möjligt. sen blev det helt förbjudet, eller om jag skulle dricka skulle jag kompensera som fan för det.
efter avdelningen när jag ändå åt mycket bättre åt jag helt enkelt inget kvällsmål om jag drack. men så orkade jag ju inte heller vara ute så länge, hade ju ingen energi i kroppen.
sen började jag äta kvällsmål, alternativt fyllekäka, och vilken skillnad det gjorde! plötsligt orkar jag ju verkligen vara ute.
nu när jag är utomlands och dricker typ varje kväll kommer oron smygande. dricker man eller äter extra kan kroppen hantera det, dvs. det leder inte till viktuppgång. som min behandlare säger kan man "överäta" tre gånger i veckan utan att det påverkar vikten. kropper får mer och förbränner mer, och den kan anpassa sig rätt bra.
men när jag nu dricker varje kväll blir jag genast orolig att min kropp inte kommer kunna hantera det. samtidigt känns det ibland så dåligt att jag "inte klarar av" att inte äta längre. alltså jag förstår fan inte hur jag kunde överleva på så lite mat som jag gjorde förut, för jag behöver helt enkelt mat. jag kan inte längre hoppa över måltider bara för att kompensera för alkohol. hur orkade jag festa förra sommaren egentligen?
men: om jag vill ha kul, dricka, festa, dansa, vara på festival, så varför inte? varför ska just jag sitta där och känna mig dålig över att jag dricker en liter vin och äter enorma varmkorvar? så länge jag har kul, vad spelar en liten viktuppgång för roll? såklart att jag är rädd för att jag blir fet, herregud jag har ju en ätstörning, men är det logiskt? är det normalt? är det sunt? jag vill att min kropp och mitt huvud ska vara i balans och då ska ett kilo hit eller dit inte spela någon roll. jag vill kunna lyssna på min kropp utan att känna mig dålig för att jag "måste ha mat hela tiden". och helt ärligt tar det ju väldigt lång tid för att bli fet. kanske om jag drack alkohol varje dag i två år utöver min vanliga mat så skulle jag bli överviktig. men nu? fyfan vilka korkade jävla idéer och tankar man har. vad mycket man får för sig. nu ska jag fan ta en öl, tja.

egentligen är det så självklart att man ska välja livet.
vad har blivit värre sen jag började äta?
inget.
jag kan få panik över att jag blir dallrig, tjock, klumpig. men det är en rädsla, som jag själv skapat i mitt huvud.
vad har blivit värre egentligent?
verkligen inget. jag kan leva. det är värt allt, all ångest, all smärta, all panik, allt tvivel.
det är värt att kämpa för att bli frisk.

det finns några små knep. småsaker som kanse förändrar lite. för småsakerna spelar så otroligt stor roll. om man äter som man ska och nått normalvikt men fortfarande mäter upp sin yoghurt är det fortfarande sjukt och håller var en i sjukdomen. småsaker spelar roll. och små förändringar kan göra en stor skillnad.

några saker som hjälper mig:
- varje gång jag kommer på mig själv att sitta och trycka på magen eller nypa det mjuka på armarna börjar jag istället klappa eller smeka mig. känna på min hud, ge min kropp omtanke istället för att "känna att den är dåligt". känna att den är mjuk och len och fin.
- gå runt naken. kanske låter jättekonstigt, men när jag är ensam hemma eller i mitt rum går jag ibland, innan jag klär på mig, runt naken. för att känna att jag inte behöver dölja min kropp med kläder, att den är fin precis sådär naturlig och normal som den är.
- göra avslappning/mindfullnessövningar. vara närvarande här och nu, känna efter i hela kroppen hur det känns på olika områden, känna hur jag nuddar underlaget - stolen, sängen, golvet. känna efter helt enkelt.
- använda min kropp och ta plats. det är galen hur stel jag varit och alltid suttit/legat/stått likadant. nu försöker jag använda hela min kropp, göra det bekvämt för mig, ligga på mage, rygg, sidan, sitta på olika sätt. vara rörligt. ligga och sitta på olika sätt, ta upp plats.
- röra på mungiporna. verkligen användbart. jag har de senaste dagarna när jag varit ledsen och ensam använt mig av att röra mungiporna uppåt och alltså "fejkle". och det fungerar. kanske i början för att jag känner mig lite löjlig som "ler" åt ingenting och så går det över i ett riktigt leende. och jag blir gladare! det är helt otroligt. det fungerar faktiskt.
- för att verkligen släppa sjukdomen väljer jag varor jag inte kan räkna ut kalorier på. visst det är ju sjukt jobbigt i början men sen blir det som en fristad - frihet från kalorier. tyvärr verkar alla varor numera försedda med exakt uträknade blåa kalorimärkningar. och det försvårar faktiskt friskhetsprocessen för mig.
- inte väga mig. det är oerhört hur mycket bättre det går sedan jag bestämde mig för att inte väga mig. jag sköt upp det hela tiden med ursäkten att "tänk om jag går ner då" eller "tänk om jag rusar upp och inte kan sätta stopp för det". och ursäkter att jag blev lugn av att veta att jag äter det jag gör men inte rusar upp i vikt. men ska jag vara ärlig var det dåliga ursäkter för det går inte att släppa sjukdomen om man ständigt ska ha kontroll och veta om sin vikt. shär lätt är det: är man underviktig behöver man gå upp i vikt. äter man ordentligt/enligt matschema behöver man inte vara rädd för att tappa vikt eller bli fet. så enkelt är det. det man behöver är att våga. våga vägra vågen. jag har blivit fri!

de första är verkligen lätta småsaker som alla verkligen borde börja göra. de två sista är svåra, och det är såklart en träningssak, det är alla dessa! men att bestämma sig för att inte väga sig behöver inte vara så svårt, det är bara att slänga ut/be nån gömma vågen, punkt slut. är man grovt underviktig och är osäker så be någon annan väga en och bara säga till om man börjar tappa vikt, så kollar man inte. och kaloriräkning är ett helvete och jag håller fortfarande på ibland fastän jag kommit så långt. vi lever i en kalorivärld. men för att bli frisk ska man inte behöva räkna kalorier, för man ska ju inte äta kalorier utan man ska äta mat.
som jag råkade se en man säga på tv igår: "jag bryr mig inte om kalorier, är jag hungrig så äter jag". bra sagt, tack och hej.

jag tror faktiskt att det handlar om ett val. man måste välja.
man blir inte frisk av sig själv. det är ingen automatisk funktion som händer nån gång när det är dags. det är en manuell funktion som man själv behöver ta hand om.
man står ständigt inför val. det är inte ett val - ska jag fortsätta vara sjuk eller ska jag bli frisk? - utan ständiga små val, varje dag, varje timme. och det första behöver man formulera i huvudet - ska jag KÖRA eller inte?
har man bestämt sig att nu för i helvete får det räcka, nu kör jag på, då kan man påbörja arbetet. och vid varje valmöjlighet välja det friska. det är många valmöjligheter och mycket som lockar till att välja det sjuka.
men har man bestämt sig för att bli frisk på riktigt, då vet man vad som är det rätta. då vet man att man inte ska träna och att man ska äta och vila. man vet ju. och man måste välja det friska hela tiden.
blir det fel en gång av tio så blir det, men så får man fortsätta. inte låta sig brytas ner. om jag gör fel någon gång betyder inte det att jag backar. alla gör fel, alla väljer fel. men jag har redan bestämt mig och jobbar hela tiden framåt.
det gäller att välja. det är faktiskt ett val att bli frisk, något man behöver arbeta för aktivt. något man själv måste sätta igång för det kommer inte komma en dag när man plötsligt vill gå upp i vikt och äta alla sina måltider, man behöver sätta igång med det först. något man framförallt behöver göra själv. med massa träning och friska val.

det finns alltid så många ursäkter. ursäkter att inte göra de här förändringarna.
eller ursäkter att falla tillbaka till det trygga och säkra.
ursäkter till varför man inte orkar just nu.
ursäkter till att inte äta det ena eller det andra, till att ta trappen istället för hissen, till att inte äta sötsaker, till att inte äta sig mätt.
hela sjukdomen är väl en ursäkt?
när jag "längtar tillbaka" - för visst händer det att jag inte alltid är så stark och är jag ledsen eller något har gått snett börjar tankarna irra och jag börjar fundera på om det inte var bättre när jag var väldigt sjuk - så handlar det om att inte behöva ta ansvar. egentligen inte så mycket över att jag vill se ut som ett skelett, ALLA jag träffat som magra och som gått upp och ser friskare ut ser också så galet mycket vackrare och snyggare ut. ALLA. så inte vill jag se mager och eländig ut. men det är den där ursäkten "jag är sjuk, jag behöver inte göra något och folk tar hand om mig".
att nu sitta här ensam och inte veta vad jag ska göra i ett annat land, behöva fixa och äta mina måltider själv nu några dagar framöver, det är tufft.
men egentligen är det bara att resonera. så, jag är ensam, behöver äta ensam. men förra sommaren då? när andra ständigt behövde bevaka mig, ständigt någon där, mamma fick åka med mig överallt, sen tog min storebror över, jag gjorde aldrig någt utan att en kompis var där och såg till att jag åt. hur jävla najs var det egentligen?
jag slapp vara ensam och jag slapp fixa maten själv - men jag slapp också att leva normalt. och jag vill faktiskt inte slippa leva normalt.
visst att livet ibland suger. ibland är det ett rent helvete och jag vill bara försvinna för gott. men livet kommer inte bli bättre genom att man fortsätter leva destruktivt. däremot kan det bli så mycket bättre - det är redan så mycket bättre! jag vill inte längre slippa livet. jag vill leva det. jag har klarat mig ur något oerhört, och även om det är en bit kvar så är ätstörningen inte längre ALLT, det är bara en del. en sjuk del som jag behöver ta hänsyn till och som jag tar medicin mot (i form av regelbundet ätande och vila). men jag är inte längre anorektisk.
jag är jag, och jag är bra. och det finns inga bra ursäkter till varför jag inte skulle vilja leva ett riktigt liv och bara vara jag.

något jag haft otroligt svårt för - alltid - är att lita på människor. jag är otroligt misstänksam av mig och paranoid, och utgår helt enkelt från att folk vill mig illa eller har en baktanke med allt. det här försvårar såklart alla mina relationer och ofta tror jag att folk umgås med mig för att de inte har nåt bättre för sig eller för att de tycker synd om mig. det är inte heller alltid logiska tankar.
det här förstärktes, som allt annat, av ätstörningen och jag hade otroligt svårt att våga lita på folk omkring mig, att de faktiskt ville mig väl. jag var misstänksam mot allt och alla. jag trodde min mamma hade i extra olja och saker i maten för att jag skulle gå upp i vikt. jag trodde att dietisten sa att jag kunde äta mer bara för att göda mig. jag trodde de matlistor jag skulle följa var för att jag skulle bli tjock. jag hittade hela tiden små bevis på att mina misstankar stämde - som att dietisten sa att jag kan ta ett äpple extra till varje mål - va? det blir ju jättemycket mer? nu inser jag såklart att det där gör kroppen av med med detsamma.
jag tänkte att alla bara hjälper för att slippa mina problem.
men jag fick välja - antingen litar jag på den här behandlingen och litar på det de omkring mig säger, vad mamma säger, vad dietisten säger, vad behandlaren säger, vad mina vänner säger. eller så kommer jag fortsätta sitta fast i den där jävla sörjan.
jag har börjat våga lita. och det är så svårt, jag tvivlar ofta. jag har så otroligt svårt att inte utgå ifrån att folk vill mig illa eller inte bryr sig om mig. men jag försöker. jag försöker inte ta allt som ett personligt hot. jag försöker lita på folk. jag försöker lita på de fina komplimanger jag får. varför skulle folk säga så om de inte menade det? varför skulle dietisten jobba på en ätstörningsklinik om hon inte kan sin sak och är specialist? klart hon vet bättre än jag eller min ätstörning.
och mina vänner, de umgås ju med mig för att de faktiskt tycker om MIG.
jag litar på att maten jag ska äta är rätt. på att jag måste förändra mina tankar själv. på att jag måste våga. och jag gör så att jag testar den här vägen, jag kör på, jag vågar lita på folk även om jag känner en panik inför att kanske bli sårad eller lurad. men jag gör det nu, jag ska lita mer. och om det skiter sig kan jag alltid backa tillbaka till skiten.
men jag tror att om man känner tillit vinner man så mycket. man måste bara våga.

det händer ibland att min mamma behöver säga åt mig att ta mer. eller ger mig en blick för att jag ska förstå att jag tagit för lite. och egentligen vet jag i de situationerna redan innan att jag behöver mer, men det kan vara så lockande att överlåta ansvaret till någon annan, slippa känna att "jag göder mig själv" och se det som någon annans order. att frånsäga sig ansvaret.
men det är farligt. det är riktigt farligt att överlåta allt till någon annan. i början behövs det kanske, och jag tyckte det var så skönt att vara inlagd - då slapp jag tänka, räkna, lägga upp. jag var "tvungen" att äta och jag behövde "bara" sätta mig vid bordet, få maten serverad och äta. inget ansvar. inget annat alternativ.
men det är viktigt att man inser varför man äter. att det handlar om MIG SJÄLV. jag gör det för mig själv. visst gör jag det för min familj också för de lider om jag lider, men det handlar ju framförallt om mitt liv och att JAG ska må bra. det kanske låter själviskt, men det här är oerhört viktigt att inse. att jag äter för min egen skull. att tro på att jag är värd ett riktigt liv. att jag har en plats här i världen och att den platsen ska vara ett riktigt liv fylld av glädje och bra saker.
jag äter och kämpar framförallt för min egen skull. det är viktigast. sen kommer för familjens skull och för vänners skull. men framförallt för min egen skull.
och då behöver jag kunna ta ansvar. jag behöver kunna vara helt själv hemma en hel dag och ändå äta allt jag behöver. jag måste kunna äta utan att någon säger hur mycket det ska vara. jag måste göra det själv, för det är mitt liv och mitt val att bli frisk. jag väljer att bli frisk och jag tänker klara det.