rébellion des hormones

i fredags var jag illa tvungen, att mitt under lektionen sitta med min mobil och skriva ett mail under bordet till min behandlare. jag unde inte koncentrera mig på lektionen för det enda jag såg var mig själv. jag var så enormt självmedveten, och jag kände mig så enorm. överallt.
(btw, just som jag höll på och känna mig som tjockast och tänka att jag ska skriva till min behandlare pillade min klasskompis mig på magen och sa "åh en sån smal mage, önskar jag hade sett ut så. hon bantar, vilket ibland stör mig och idag sa jag ifrån och sa åt henne att det är sjukt jobbigt när hon bara pratar om det hela tiden)

idag känner jag mig sunt smal. liksom sådär normal och bra. min kropp är bra.
men jag har enorm ångest ändå.
på ett sätt är det bra att jag numera kan skilja ångest och matångest. förut, så fort jag blev ledsen så var det maten och kroppen. allt relaterade jag till det. sa någon något taskigt? maten, tjock, ful. glömde jag plånboken? ätit för mycket, allt dallrar, äckel.
men nu kan jag ha ångest över maten och kroppen, eller ångest över annat.
inte alltid, men det börjar bli bättre. just nu är jag jättenere, men jag kan ändå äta och tycker min kropp är fin.
så har det inte varit på flera år.

man får bara vara. det räcker.
man behöver inte skapa under, skriva otroliga reportage, baka till sin klass, måla fantastiska målningar, komma med perfekta lösningar på andras problem, dansa bäst på dansen, ha en bra hårdag varje dag.
det räcker med att bara vara.
kan jag fatta det snart?

oftast är jag nöjd med min kropp. som helhet. har mest problem med själva utseendet i sånafall.
men jag har liksom accepterat att jag är normalstor.
men jag har mina svackor.
mina perioder då tankar maler i huvudet, som hela tiden säger att jag blivit enorm, att jag är tjock. jag kan sitta och kolla på min arm, se att den är normal men ändå känna att den är helt degig. eller så ser jag mig i spegeln och kan inte slita blicken från allt som dallrar, fastän det ju ser helt normalt ut.
det är som att mina utåtgående tankar och känslor är helt snedvridna. jag vet sanningen men det hjälper inte.
och det pågår ibland i flera dagar. det sätter skräck i mig, för jag vet inte hur jag ska få bort rädslan av att vara äcklig och tjock.
från att ha tyckt att jag är kvinnlig och vacker börjar jag tänka på vad jag absolut inte får ta på mig för då ser jag tjock ut, och jag tänkte nån helt sjuk tanke igår att jag inte borde börja på kickboxning för jag är för tjock.
alltså VAR KOMMER DET HÄR IFRÅN? VADFAN? det är inte det här jag har kämpat för i ett och ett halvt år.
jag vill bort med det där störda, sjuka. bort. varför tycka illa om det viktigaste man har - sig själv?
jag kommer ju se ut såhär ett bra tag, jag vill inte tycka illa om mig själv och se mig själv som ett hinder. jag vill ju leva, jag vill tycka om mig själv, krama om min kropp som jag ÄR, vara nöjd.

vi har ju bara ett liv som oss själva. varför ska jag kasta bort så mycket tid på att må dåligt?

i fredags stod jag inte ut och låg och grät. det kändes som att jag blivit så tjock och stor, som att allt är förstört.
så hopplöst att jag inte kan trivas i min kropp, att det aldrig kommer bli bra.
jag grät inför en person, och erkände varför, sa att jag kände mig tjock och ful. det har jag aldrig någonsin gjort förutom framför mamma. att säga att jag är tjock känns så... löjligt. som ett fjortismantra, så svagt och töntigt. som att man bara vill ha uppmärksamhet.
därför har jag aldrig sagt det framför folk. och jag vet ju att det inte är sanningen.
tyvärr är sanningen och känslan två skilda saker.
sanningen är att jag ser väldigt bra ut och har en jättebra, normal, sund kropp.
känslan är att jag är tjock, dallrig, flottig och ful i ansiktet.
det blir så svårt att veta vad man ska låta sig styras av. det man inte känner men som stämmer, eller det man känner men som inte stämmer?

igår hade jag en fantastisk kväll med god mat, semifredo till efterrätt och utekväll. och det känns så underbart att få må bra på min födelsedag, äntligen. att jag nått hit, att jag faktiskt mår bra på riktigt och skrattar på riktigt.
detta trots att jag dagen innan grät över hur illa jag tycker om mig själv.
detta trots att jag nu sitter och har ångest över oregelbundna måltider och magont.

ångesten försvinner inte bara för att man äter och når normalvikt, men man blir starkare och kan bortse från den. även perioder då det känns som att ångesten tagit över kan jag må bra. allt är inte en svart sörja.
jag är inte alltid glad. jag är inte glad just nu.
men i allmänhet har jag blivit en glad tjej.
ganska skönt att kunna säga det efter 21 år.

ibland är det vekligen tufft.
det kan vara en liten grej bara som jag blir ledsen av, och genast börjar jag lägga över det på min kropp och hur jag är. jag börjar känna mig ful och tjock, och som att mitt ansikte ser helt vidrigt ut.
och jag börjar älta dessa tankar, tänka att det är så, att det förstör allt.
och så är ätstörningstankarna igång, jag tänker att bara jag går ner lite i vikt, får kontroll över mitt matintag, så kommer det kännas mycket bättre.
parallellt med detta har jag en känsla av att drar jag ner på maten kommer jag bara bli ledsnare, precis som förra gången. jag kommer ju inte må bättre av att äta mindre, det är det ingen som gör.
det här orsakar kaos i huvudet. det känns som att det inte spelar roll, vad jag än gör kommer jag vara olycklig.
och det enda jag kan göra i såna här situationer är att stå ut. påminna mig själv om att jag visst kan vara glad och nöjd och tycka om mig själv, kanske läsa något tidigare inlägg, komma ihåg att de här känslorna faktiskt går över.
och stå ut.

det var så lätt att tänka "sen".
sen när allt blir bra igen.
sen när jag blir trettio år.
sen när jag får barn.
sen när allt skimrar i rosa.
men framtiden kommer inte utan man lever hela tiden i nuet.
och det är nu man måste förändra.
det är nu man måste börja.
annars kommer aldrig sen.

den här veckan har jag släppt ännu mer på sjukdomen.
jag har tagit mat utöver flera gånger och ätit choklad efter måltider, inte bara som mellanmål.
liksom rufsat om i matschemat, vågat.
det har gått jättebra.
men såklart så komer det en liten svacka, en liten dos panik, att tänk om jag faktiskt blivit tjock utan att jag märkt det? tänk om jag fortsätter att äta lite choklad efter måltiderna, att ta mat två gånger, och sen blir jag jättefet? sådär sakta, så att det smyger sig på, så att jag bara märker när det är försent?
egentligen något ologiskt eftersom jag å ena sidan tänker mig att jag har blivit tjock på en vecka, eller att chokladen igår antagligen kommer synas idag. å andra sidan att det kommer smyga sig på, alltså tjockheten, sakta men säkert utan att jag upptäcker något.
å ena sidan kan jag sitta och plötsligt känna mig överviktig för att jag vågat äta mer spontant de senaste dagarna.
å andra sidan får jag panik över att jag kanske blivit tjock fastän jag inte kan se att jag är tjock.
anorexi är en sån falsk sjukdom. eller ätstörningar överhuvudtaget. det är som två sidor som ändå är samma person. man vill två helt motsatta saker samtidigt. man vet en sak men tror en annan. man är så kluven hela tiden, och det kan vara så svårt att veta vilket som är det rätta. ibland är det som att ha en personlighetsstörning fast att det fortfarande är JAG. det är jag som bråkar med min mamma om något maträtt som jag faktiskt vill äta. men ändå inte vill. det har ju varit jag hela tiden, men ändå inte.

egentligen är det inte konstigt med självskadebeteende. det är inte så ovanligt och avvikande som folk tror.
jag menar, tänk bara på hur ofta folk använder uttrycken att man ska nypa sig så man inte känner om man slagit i stortån till exempel, eller att hålla en sten skithårt i handen när man har håll, eller att gräva in naglarna i handflatan när man är arg eller ledsen.
man använder sig av "fysisk smärta" för att få bort annan smärta. även psykisk smärta.
att man då skadar sig själv för att få bort koncentrationen från den psykiska smärtan är inte så konstigt. och det kan ske på många olika sätt, att skära sig, dra sig i håret, svälta sig eller dylikt.
det är ett sätt att hantera det svåra.
och vissa tar till med alkohol eller droger, för att fly.

och jag blev så förbannad och ledsen häromdagen när en kille helt enkelt ansåg att det är självvalt. att man väljer att börja dricka, man väljer att börja svälta.
visst, det är ju ett val, men det är för att man inte har andra valmöjligheter. man ser inte andra valmöjligheter. och man tror, just då, att det valet kommer leda till något bättre. när jag började banta trodde jag ju att jag faktiskt skulle må bättre om jag blev smalare och skulle få mer kontroll över mitt liv. jag valde det som jag såg som en utväg från det hemska.
det är inte för att man är dum eller för att man vill. det är helt enkelt det enda valet man ser framför sig.
såhär efteråt tycker jag inte att jag hade något val. jag gjorde det enda möjliga, jag kunde inte se en annan lösning på att förändra mitt liv. jag hanterade allt genom en väldigt drastisk metod, och visst förändrades allt men till det sämre. men: jag valde inte att bli anorektisk. jag kunde inte stoppa mig själv för jag insåg inte vad jag höll på med, och när jag började inse hade det gått för långt och jag klarade inte av att vända det längre, så jag sjönk djupare.
men jag valde inte att bli anorektisk. det var en reaktion från min sida, ett sätt att ta bort den andra smärtan som var för diffus för att lösa. så jag hittade på ett eget sätt att "lösa" det på. en smärta istället för en annan.

efter mörkret ljusnar det alltid. efter vintern kommer alltid sommaren. även om det verkligen inte känns så när man står inför månader av mörker och kyla.
numera vet jag det och jag vågar tro på att ljuset kommer, därför står jag lättare ut med mina svackor. och även om jag den senaste månaden haft onormalt mycket otur och gråtit ofantligt över hur elakt livet varit mot mig har jag bevisat en sak: jag är otroligt stark. jag har inte tagit ut jobbigheterna över maten. jag har inte svultit, kompenserat eller gjort något destruktivt alls faktiskt. inget alls. och det är tamejfan det bästa beviset att jag kan.

jag behöver inte längre ständigt motivera mig själv till att äta.
men hur lyckades jag vända på det? varifrån kom kraften att börja kämpa? hur lyckades jag motivera mig själv att börja äta och jobba med mig själv, att se skräcken i vitögat?
jag vet inte riktigt. jag tror det var en blandning mellan nyfikenhet och att jag var så otroligt jävla pisstrött på att behöva må så dåligt. jag började sakta inse att det inte var hållbart och att jag var tvungen att testa en annan väg - som alla andra sa skulle göra mig gladare. jag ville leva ett normalt liv, inte ett halvt liv. det gick väldigt sakta, men jag samlade mod hela tiden, försökte äta bättre, försökte lyssna på de som sa att det skulle bli bättre bara jag försökte.

jag ville inte vara offer. jag ville bli omhändertagen visserligen, och slippa allt ansvar, men jag kände mig snarare utsatt och oförmögen att göra saker. inget jag hade tänkt mig skulle hända om jag blev smal gick i uppfyllelse. allt blev snarare tvärtom. folk slutade umgås med mig och jag slutade umgås med folk. jag blev svårt deprimerad. mina känslor försvann och bara ångesten och tomheten fanns kvar. all hjärnaktivitet förutom den som tänkte på mat försvann, jag hade inget kvar. alla mina drömmar var ju borta - var fanns min framtid? skulle jag bara gå runt i en grå bubbla, för dålig för att studera eller jobba, för ensam för att göra något, inte ha planer eller drömmar? det var liksom inte min grej. att fortsätta så år ut och år in. att aldrig få barn. aldrig få känna kärlek. alltid skämmas, alltid vara isolerad.

från dagen jag insåg att jag inte längre kunde kontrollera min ätstörning och att den kontrollerade mig ville jag bli fri. men jag ville inte gå upp i vikt, och därför gick det inte. jag ville förståss inte gå upp i vikt senare heller, men jag lurade mig själv. jag var tvungen att tränga bort vad jag "ville". för det jag ville var bara destruktivt. har man en ätstörning kan man inte lita på sig själv, och det jobbiga är att det är det enda man gör och man vägrar lita på andra. man tror att man vet bäst, man kan mest om mat, man vet bättre än dietister och läkare.
men vill man bli frisk måste man våga lita på andra. man måste inse att man själv har fel - skulle man ha rätt skulle man inte vara sjuk. att lita på andra är viktigt, och att våga följa andras råd. att bestämma sig: den här behandlaren säger det här, nu följer jag det och ser var det tar mig.
och man gör det.
det går inte käpprakt uppåt, varken vikten eller kämpandet eller beslutsamheten, men man måste gå åt samma håll hela tiden.
man vill inte alltid. jag vill inte alltid. fortfarande händer det att jag inte vill äta. men jag gör det ändå. för alla vet egentligen att man måste äta mat. det är helt självklart. sen kommer andra tankar i vägen, men man får inte låta dem styra.

vad är det farligaste som kan hända om man väljer att börja äta mer och låta sin kropp styra vikten istället för hjärnan? att man går upp i vikt? att man måste ta ansvar? att man inte har någon kontroll? bryt ner det i små beståndsdelar och var logiskt!
jag då? jag är normalviktig, folk påpekar vad fin min kropp är, trivs oftast bra med mig själv, känner att jag har kontroll över mitt liv (vilket jag definitivt inte hade innan, då hade jag bara kontroll över maten, nu har jag kontroll över MITT LIV). jag behöver ta ansvar, men det är inte lika ångestladdat eftersom jag är stark nog. jag vill ta ansvar för mig själv och mina åsikter och tankar. det är ju JAG. och jag är bra. trots att jag börjat äta, gått emot ångesten, kämpat mig fram, gått emot mina övertygelser, gått upp många kilon.

när det känns som att precis allt är skit, det är då man måste kalla på sina soldater och ge sig fan på att vinna kriget.

vill gärna poängtera eftersom vissa tyvärr inte riktigt förstår:
jag vill bli frisk. jag kämpar för att bli fri från anorexin. jag kämpar för att bli fri från kaloriräkning, från "nyttigt", från "vad som är bäst att äta" och från att veta exakt vad allt innehåller.
om någon är intresserad av att veta sådana saker, eller veta vad man ska äta för att äta "nyttigast och innehåller minst" eller dylikt kan ni söka upp någon sjuk proana sida. jag har inget intresse av att svara på sådant och kommer bara ge ett otrevligt svar.
jag ger gärna stöd och tips på hur man ska bli frisk och kämpa emot ätstörningen, men jag är ingen jävla anna skipper som ska förklara hur man bäst går i kollision med sin kropp och förstör sin ämnesomsättning.
jag är inte heller gjord av stål och påverkas faktiskt av andra. jag påverkas av min omgivning, av mina vänner, av andras bloggar. därför väljer jag vad jag läser och vad jag undviker. eftersom jag vill hjälpa så mycket som möjligt mailar jag gärna, och jag kan hantera andras ätstörningar så länge de försöker förändra sin situation på riktigt.
jag är ledsen nu och orkar inte skriva något intressant. hejdå.

det finns fortfarande saker kvar som jag behöver jobba på.
jag kan få mindre återfall, småsmå saker men som - om jag låter dem fortsätta - kan bli väldigt destruktivt.
när jag känner mig ledsen eller mår dåligt på något sätt låter jag ätstörningen styra mig, även om det absolut inte är i samma utsträckning som förr.
men att jag kan få för mig att räkna kalorier, att ta bort saker, att byta ut, att välja bort, att börja träna, att sluta äta goda saker.
allt sånt går igenom mitt huvud ibland, oftast slår jag iväg tankarna med ett mentalt baseballträ, men ibland låter jag dem styra. och jag vill inte ha det så.
jag vill bli starkare. jag vill inte påverkas av andra, andras förhållande till mat, när mina klasskompisar pratar om dieter och vad man ska/inte ska äta.
jag vill kunna äta allt, allt jag vill. jag kan äta glass i mängder, ben&jerrys är bland det bästa jag vet, jag älskar paj med mycket vaniljsås, jag äter massa godis. jag kan äta en pizza helt utan ångest. men så finns det saker jag inte ätit än, för att jag taktiskt undvikit det, för att "jag äter ju pizza vilket borde vara svårare så jag slipper det där".
jag undviker läsk, ketchup, pommes. sådant som borde vara lättare än glass och pizza rent logiskt?
jag vill inte peta bort den underbara osten från maten. det är bara sjukdomen.
jag vill inte få panik när andra faktorer än mat får mig att svullna eller gå upp synbart i vikt - jag vill lära mig att acceptera att min vikt kommer pendla och att det är fullständigt normalt och helt okej.
jag vill kunna äta mer spontant, inte behöva kompensera (varken negativt eller positivt) bara äta som jag känner för. det kommer ta ett längre tag eftersom det hör till tillfriskningen att följa regelbundenhet, men jag önskar jag kunde slippa tänka så jävla mycket på vad jag äter. sluta tänka på "jag har ju redan ätit en bulle idag, borde jag inte äta en macka istället för glass nu?". även om jag numera äter mest sötsaker till mellanmål så är det så krävande att behöva TÄNKA på det. jag vill låta det pasera.

tänkte skriva om min historia, men det är svårt. kanske ska besvara frågor istället? om någon har nån fråga.

jag blev så ledsen idag. fick syn på min barndomskompis som hjälpte mig en massa när jag hade anorexi, hon uppmärksammade det först, tipsade mig om scä, åt med mig, lysnade på mig, träffade mig när inte andra gjorde det. och det fastän hon själv varit sjuk i både anorexi och bullimi.
men nu har hon fallit tillbaka. det syns. och jag fick en sån klump i magen och ville gråta, och jag gick inte fram till henne. jag har medvetet undvikit henne och fick en chock nu när jag såg hur hon såg ut. sen kan hon skylla på vad som helst, jag vet hur det står till.
och jag skäms otroligt mycket över att göra så. jag skäms över att vara så besviken och ledsen, och jag skäms över att undvika henne. jag var så ledsen när folk undvek mig, och nu gör jag samma sak mot henne. men jag klarar det inte. hon var min hjältinna som hjälpte mig, nu är hon nästan borta, sådär tom i blicken.
jag umgås inte med folk som är ätstörda eller extrembantar, om de inte är på friskningsvägen som personer ur min behandlingsgrupp. men när det är en nära vän är det så oerhört svårt.
när jag kom hem och funderade ett tag bestämde jag mig för att ändå försöka finnas där och har skrivit till henne.

något jag inte ville veta egentligen. för det får inte den effekt jag ville ha.
jag har en 'perfekt vikt' nu. jag väger inte mig själv men blev ombedd att få vägas eftersom sista behandlingsveckan kräver detta. med ryggen mot, eftersom jag inte ser behovet i att väga sig och vara fixerad vid siffror när maten börjat fungera.
men huvudet går igång. vadå perfekt vikt? perfekt för vem? är det stort, litet, mycket? jag vill inte ha någon definition av min vikt för det säger inget om mig eller hur jag mår.
jag har en fantastisk kropp som alla verkar uppskatta numera. den är sådär 'perfekt'. och jag började tänka på att min viktfobi är borta sen jag slutade väga mig. utan vetskap om vikt kan jag ju inte ha viktfobi. jag är vettskrämd för siffrorna och skulle jag få se på papper hur många kilo jag är kanske jag skulle bryta ihop. för siffror är siffror och de har makt över mig, det gäller bara att spela sina kort rätt och överlista siffrorna.
men ingen direkt viktfobi, ingen undervikt, ingen allvarlig snedvriden kroppsuppfattning och min mens fungerar. så inte uppfyller jag något av de kriterierna, och det har jag inte gjort på ett bra tag nu. men det behöver man inte heller göra för att ha en ätstörning, och visst styrs jag fortfarande av maten, den påverkar i hög grad min vardag. och visst får jag ibland ångest av mat och min kropp, och visst vill jag ibland vara smalare och nättare än vad jag är. visst kan jag få för mig att jag är tjockare än vad jag är och får ibland panik och gråter mycket.
och visst önskar jag att jag var rik och lycklig och hade en tiger som jasmine i aladdin och kunde teletransportera mig och prata med ugglor och få leva som konstnär i resten av mitt liv.

alltså jag tänkte på det här idag. att för mig är det helt självklart att vilja må så bra som möjligt. det har inte alltid varit det, jag vet, förut ville jag liksom må dåligt, ville dö, ville skada mig själv, men det var för att jag sprang runt i en rund cirkel och inte såg någon väg ut. kunde jag inte vara glad ville jag hellre bli så ledsen och förtvivlad som möjligt. så var jag åtminstone någonting.
men nu är det så självklart.
och när en tanke hastigt slår mig att "jag vill bli anorektisk igen" så kontrar jag med att tänka på om jag vill:
alternativ 1. må dåligt
alternativ 2. må bra
och där kan man tillämpa anorexins svart-vita tänk: att ha en ätstörning och vara sjuk är alltid svart. man kan helt enkelt inte må bra om man har anorexi. jag har aldrig under mitt tjugoåriga liv träffat någon som haft en ätstörning och mått bra. ekvationen går inte ihop.
att vara fri från en ätstörning innebär ju inte automatiskt att man blir glad, men en ätstörning innebär automatiskt att man mår dåligt. jag ser friskhetsprocessen som en gråzon, från det djupa svarta då jag var som sjukast till en grå trappa som sakta blir ljusare och vitare, men lite grått kommer alltid beblanda sig även med det vita ibland, för att vara frisk är liksom inte att överstiga någon magisk gräns, det är så otroligt diffust.
men. kan jag inte bli anorektisk igen för jag vill må bra. jag vill hela tiden sträva efter att må bra. nu när jag smakat på den ljuva sötman av livets glädje är det som en drog.
och det tar mer energi att vara glad än det tar att vara ledsen. så jag måste fylla på mitt glädjeförråd av mat och godsaker regelbundet. är det inte fantastiskt att sträva efter att må så bra som möjligt och vara så nöjd med livet som möjligt istället för att sträva efter att skada sig på bästa sätt?

nu har jag varit så förbaskat positiv och jag ska tillåta mig att inte vara det ikväll. jag har haft en hemsk resa. det var hemskt. jag åkte till en underbar stad, var brudtärna, men jag har haft det så jobbigt och rest med helt fel person  och gråtit två dagar i sträck och blivit utskälld av min farmor för att jag inte beter mig och drar skam över familjen och inte tar skit från folk.
det kanske var ett misstag men jag åkte för min kusins skull. och jag kommer aldrig mer göra en sånhär resa, utan nästa gång reser jag med folk jag tycker om och som bryr sig om mig. och som fattar att jag har en ätstörning och inte mår toppen. att ingen förutom min lillebror har brytt sig om maten har inte heller varit så lätt. jag kan ta ansvar själv och fixar själv men när man är i en stad där jag inte fattar något och inte har någon aning om var affären finns och allt är färdigmat och färdigmixar så är det inte lätt att hitta mellanmål och bra mat.
det har inte gått så bra men inte heller jättedåligt. med maten. men med mitt psyke har det gått väldigt dåligt och jag är helt utmattad, utmattad av all negativ energi, all besvikelse och sorg.
missade nästan flyget och var helt utom mig. ville bara hem. och i sista minutrarna (verkligen) hann vi med. och nu sitter jag hemma med mamma och börjar kunna varva ner. har ätit massa goda pannkakor för att kompensera upp lite.
jag ska inte låta det här få ner mig. det fick mig oerhört osäker och osäkerhet matar ätstörningen. jag har inte skött det ordentligt och det kan jag erkänna, men nu vet jag i vilken situation det händer och jag vet vad det beror på. jag kommer inte träffa personen på ett bra tag.
det är såhär det är. när allt flyter på, när allt bara går rakt fram och det känns som att jag kanske t.o.m. skulle kunna bli friskförklarad så händer något som gör att allt känns helt misslyckat, att jag bara vill ge upp allt. känslan är så stark att i stunden tänker jag verkligen att jag ska skita i alla dessa månader som jag kämpat och bara strunta i livet. som tur går det över för jag tänker inte låta det ta tag i mig igen. men jag måste vara beredd på att det kommer bakslag, och även om jag känner mig frisk så kan det komma dagar när jag backar tillbaka till gamla mönster. det behöver inte betyda att jag gett upp eller blivit sjuk igen. det betyder bara att jag är mänsklig, och jag hanterar jobbiga saker på det sättet som jag är van vid.
jag är fullproppad av en massa känslor nu, upp till halsen. skulle kunna skriva hur mycket som helst egentligen men lika bra att inte göra det. ska bädda ner mig i sängen snart efter kvällsmålet, sen börjar min sista behandlingsvecka. juste blev ingen crêpes, men däremot goda croissanter med sylt.
så ja, peppa med mannagrynsgröt kanske?

jag önskar att det här kunde bli en såndär härligt avslappnande komma-bort-från-jobbiga-mönster resa. men tyvärr blir det tvärtom. det kommer bli tufft, jag har redan ont i magen och lyssnar på högmusik i hörlurarna för att slippa höra tjafset. jag vill resa men inte med personen som försvårat mitt liv och försvårat min tillfriskning och som får mig att må dåligt. jag faller alltid tillbaka till gamla mönster när jag är med honom och han fattar ingenting, varken av mitt liv eller sjukdomen. men jag ska försöka vara stark, koppla bort honom. och jag har lovat mig själv att äta en stor crêpe med nutella! och croissant med choklad i. jag är rädd och vill gråta men jag ska klara även det här. jag ska ha rosa klänning och gå bakom bruden upp till altaret. det kommer bli bra, jag måste bara stå på mig.

det är en sak att jag faktiskt vet vad som är bäst för mig. och vet ungefär vad som är bäst för andra (i matväg).
och när mina tankar sätter igång vet jag att det går över och att jag bara ska fortsätta.
men när en bekant inte längre vet?
en släkting till och med?
mamma kom just hem från vår släktträff dit jag inte kunde gå och på bilderna ser min syssling precis ut som jag gjorde för ett år sedan. inget leende, sorgsna ögon och en mager undernärd kropp.
mamma berättade att ingen direkt pratade med henne om det och eftersom mamma varit med om det värsta drog hon henne åt sidan och frågade hur det var. då berättade hon hur bra det kändes att någon pratade med henne om det, att hon hört att jag också varit sjuk, att när hon låg på sjukhuset (där hon var inlagd i början av sommaren) var det helt fruktansvärt och att det blivit dåligt igen.
och jag fick en sån jävla klump i magen. jag vet inte exakt varför. kanske för att jag vet hur förjävligt hon mår. hur svårt hon har det. hur de två sidorna drar och sliter i henne just nu. äta? inte äta? plågas? leva? dö?
kanske för att det nu är hon som mår sämst. hon är magrast i släkten, hon är på botten. kan det vara därför? jag har egentligen inte träffat henne på några år, så det är ingen tävling eller så. men det känns fel. det känns fel att någon annan ska vara sjuk.
och jag har taktiskt valt att umgås med människor som inte är sjuka. de som har tendenser till ätstörningar umgås jag faktiskt inte lika mycket med längre. själviskt kanske, med livsnödvändigt. för ett tag sedan var det helt omöjligt. nu är jag starkare, men jag vet att jag inte skulle klara av att umgås med någon som problematiserar alltför mycket med mat.
jag ska maila henne. mamma frågade om hon skulle fråga mig om jag ville skriva till henne. det ska jag. jag ska berätta hur jobbigt det varit men hur jag fortsatt och hur bra jag mår nu. hur underbart livet kan vara igen. ingen i min närhet ska behöva må så dåligt.

det är väldigt svårt när rutiner rubbas.
först var det svårt att stå emot kroppens naturliga invanda rutiner, att säga nej till mat, att ignorera hunger och smärta. det gällde att stå ut, stå emot. vilket ledde till ett fruktansvärt humör, isolering och depression.
sen gällde det att rubba de nya invanda rutinerna - börja våga, börja lägga till, välja nya saker, ta mer, ta nytt.
de rutinerna måste hållas ett bra tag märker jag nu.
nu på min semester sover jag självklart längre och äter inte alltid i samma ordning och absolut inte samma tider som jag vanligtvis gör. det är inte så att jag går runt hungrig, men det påverkar definitivt mitt blodsocker, och det påverkar tankarna. jag har inte samma koll - och fastän det är sjukt att behöva ha den kollen har jag blivit så orolig och får för mig att jag äter otroligt mycket och ständigt är hungrig. jag får för mig att jag gått upp väldigt mycket i vikt just för att jag inte vet riktigt hur mycket jag äter. det är sjukt, ja. men jag verkar behöva mina rutiner väldigt mycket. jag är helt enkelt inte redo, inte tillräckligt klar i huvudet för att inte få för mig en massa saker. jag vet inte sanningen men antagligen äter jag inte alls mer än vanligt och antagligen har jag inte gått upp i vikt.
vad gör man då för att försäkra sig om att man inte blivit överviktig?
för jag tänker inte väga mig.
det jag försöker göra är att resonera. så vad gör det om jag ätit "för mycket"? vad spelar det för roll för mig just nu? jag har uppenbarligen inte blivit tjock, så ska jag verkligen lita på de här tankarna? för det kan faktiskt vara så när man går ner i vikt att man känner sig tjockare, det har ju hänt förut, så vad säger att det inte kan vara fallet?
det är bara känslor och tankar.
som på något sätt bosatt sig i huvudet.
vad gör det om jag gått upp i vikt under dehär veckorna? när jag fortsätter med mina vanliga rutiner hittar ju min kropp den vikt den behöver, så jag ska inte behöva oroa mig. jag kommer aldrig bli överviktig. men för att övervinna den här sjukdomen behöver jag nog mina rutiner ett tag till.

jag kan erkänna att det inte är så lätt just nu. det är inte att jag gör något aktivt, men tankarna har satt igång som att de sätter sig i samma spår som förra sommaren jag var här.
ta trapporna, ta bara frukt, ta bort det där, vänta, stå ut, ta mindre. och det är en sån kraft att den sopar undan min starka bestämda motivation.
jag kan ändå skriva ner det som för att bekräfta att jag aldrig kommer ge upp, och det handlar inte om att jag kommer falla tillbaka. jag blir bara så skrämd av den här otroliga kraften i de sjuka tankarna, när det är som att de kan ta över lite hursomhelst och styra mig, fastän jag är så otroligt bestämd.
det har självklart att göra med att jag är själv, att det inte finns samma varor och utbud som i sverige, att tiderna förskjuts och ändras och jag umgås med folk som inte är insatta i min situation. det blir svårt. det är ingen ursäkt, men jag antar att det är grogrunder för tankarna. för de där kompensationstankarna.
att vakna på morgonen och märka att det första jag tänker på är att gå upp och göra övningar som förra sommaren. att jag faktiskt överväger att göra det. jag gör det inte, men tankarna är skrämmande starka. och jag kan inte exakt sätta fingret på vad som får mig att stå emot. vetskapen att det bara kommer bli värre, antagligen.
jag är otroligt bestämd. jag kommer aldrig mer insjukna. det är otroligt lockande just nu, men jag kommer inte. det är inte ens att bli smalare för jag vet att min kropp är vacker just nu och alla här har varit så glada att se mig såhär, har kommenterat hur vacker jag blivit. det är mer det där ansvaret. slippa. ha något att göra. ha något att ockupera huvudet med. komma undan. ha en ursäkt.
klart det är lockande. jag kommer inte ge upp dock. det går lite segt till, jag vet att jag antagligen inte äter lika bra som jag borde. men jag kommer inte låta det fortsätta. för det är så lätt, så lätt att gå ner lite i vikt, så lätt att ta bort lite, att gå lite längre. men det är där det börjar. det är där varningsflaggorna hissas. det finns inget "lite" när man har ett anorektiskt tänk. då är det bara att köra fullt ut som gäller. det går inte att bli halvfrisk. då är man fortfarande sjuk.
okej, nu kör jag. jag tänker inte ge upp. jag vägrar. jag vägrar!